Hej på ett tag kära vänner!

Nu har jag funderat ordentligt på detta. Jag tycker om min blogg och vill inte lägga ner den, men jag har beslutat att ta ett ordentligt "officiellt" uppehåll med den.
Rent känslomässigt orkar jag inte med bloggen nu och har väl inte gjort det under nästan hela detta år, men liksom hållt den vid liv på näst intill konstgjord väg. Ett upphåll leder antigen till ett totalt nedlägg eller så vaknar den till igen och får ett syfte. Utgången är oklar och får så vara för nu.

2010 har varit, nog, det tuffaste året hittils, och jag orkar och vill inte skriva om allt jobbig, för allmänheten. Skriver i min lilla skrivbok istället, så ofta jag har lust. Bloggar har ju olika syfte, men min har nog aldrig varit en total känslomässig utvikning, eller så har den det, kanske i allafall om läser mellan raderna på sista tiden. Jag vill nog inte att den ska vara det i alla fall så därav uppehållet. Eftersom bloggen speglar mej/ oss och vårt liv. Hoppas att vi snart får vända blad, som kungen säger.... :)...och börja på ett nytt kapitel. Men erfarenheterna bär man ju alltid med sig och det är mitt eget ansvar vad jag gör med dem.

Tack och hej och kanske på återseende. Men det talar jag om i såna fall.

Om vi bara kunde se

    Hon är glad och lycklig. Hon tittar över molnets kant och skrattar åt allt fint och roligt hon ser.
Men hon undrar varför en del ser så ledsna ut och de gråter. Hon vinkar till dem och och ler.
Hon vill så gärna säga vad hon ser. För där uppifrån får man liksom ett annat perspektiv på saker.

Helst av allt skulle hon vilja berätta hur underart det är där hon bor. Hon vill visa dem de nya cirkuskonsterna hon lärt sig, hon vill visa hur
den fina rosa tyll-kjolen snurrar när hon dansar runt. Hon skrattar och hennes vackra långa lockiga hår fladdrar i vinden när hon försöker fånga alla de rosa ballongerna som flyger runt henne. Hon vill säga till deras hjärtan gråt inte mer. Men de som är ledsna ser inte för deras huvuden är böjda. Stegen är tunga, synen grumlig och hjärtat är bedövat.

- Titta upp min vän! Det finns vackra saker runt omring, men vet du vad, ibland är de små, som små, små detaljer. Det kan vara ett litet ord bara,
en liten handling, en vacker blus, en god måltid, ett leende från tjejen i kassan,
en klapp på axeln, ett vackert höstlöv, eller en fin tanke.

Så stå upp och lyft ditt huvud, torka tårarna och se färgerna i livet. Bevara de vackra minnena,
le åt de fina studerna, gråt en stund åt det sorgliga, men kom ihåg att sedan le igen.
Le, för det finns någon som ser dej när du ler och blir varm och lycklig då.

Till-minne-av-vår-klasskompis-Amanda

Barncancerfonden gör ett fantastiskt arbete. Var gärna med och stöd detta, genom att klicka på länken och ge en gåva till insamlingen för Amandas minne.