Veckans undervisning – Din kallelse

Denna vecka har David Clark från Minnesota varit här och undervisat. Han är basledare sedan ett antal år tillbaka för YWAM basen i Minnesota. Han har undervisat om hur vi hittar vår plats i livet och vår kallelse.

Vi behöver ha en någorlunda plan för vårt liv så vi vet vart vi är på väg dels på kort sikt 1-2 år, och på 2-5 år men även på lång sikt 20-30 år. Det är bra om man redan som ung har en idé om vad man vill göra med sitt liv så man inte bara hoppar hit och dit helt utan någon plan.

Som kristen så tror vi att Gud har en plan för vårt liv. Han har gett oss gåvor och färdigheter i linje med vad man kommer engagera sig i livet.  Ibland har vi en skev uppfattning om att Gud ska sända oss att göra precis det vi inte vill. Men jag tror att den längtan och det vi har passion för i livet är nedlagt i oss redan från början och det är just det som vi passar bäst till att göra. Och det häftiga är att vi alla är unika och har unika gåvor, färdigheter och personligheter. Därför är också vår kallelse unik. Gud vet vart du passar bäst och trivas bäst. Jag tror att när vi är i Guds vilja för våra liv så mår vi bra och trivs. Men trots det så är inte allt “en dans på rosor” och vi kan gå igenom tuffa tider och även motgångar. Och ibland vet vi innerst inne att det är något vi ska göra men vi undviker det för det kostar på lite.

Gud tvingar sej aldrig på oss, men han längtar efter oss, efter en relation med oss.

Hur hittar jag då min kallelse eller mitt syfte? Den första kallelsen som vi kristna har är för oss alla, och det är det störta budet som Jesus talar om i Matteusevangeliet 22:37 “Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.”

Det  enda som egentligen betyder något är vår relation med Jesus Kristus. Det är den vi ska jobba på. Den intima nära kärleks relationen till Jesus. Och när vi är där nära han hjärta blir vi också ett med Honom och därmed är vi i Hans vilja för vårt liv.

Gud har skapat dej speciell och unik, det finns ingen som du. Bibeln talar flera gånger om att v inte ska jämföra oss med varandra. Gud jämför dej aldrig med en annan människa. Han ser dej som du är med din unikhet och dina gåvor som du har. Han har skapat dej precis som Han vill ha dej, du är perfekt i hans ögon. Din uppgift är att uppfylla din unikhet. Bli dej själv och var mer Du!

Se in i ditt hjärta. Vad är din passion, vad är din motivation, vad är din längtan, vad är du bra på eller begåvad i. Vem har första platsen i ditt liv? Vad är kärlek? Det är att söka det allra högsta och bästa för en annan person.

Låt kärlekens rot bo i dej av den roten kan endast komma gott. Om kärleken till Jesus är motivationen för allt du gör då gör du gott och då är du i Hans vilja!

Så hur tar det sej uttryck, hur visar jag den här kärleken till Jesus?
Det är här din unikhet och dina gåvor kommer in.  När vi lever i Hans kärlek helt och fullt ger han oss frihet att uttrycka vår kärlek tillbaka till honom på olika sätt. Vi är fria att vara kreativa och ha initiativ.

Kanske är din gåva att undervisa andra barn eller vuxna, kanske är du en sjuksköterska eller läkare och kan hjälpa människor med fysiska sjukdomar eller problem, kanske är du en advokat eller bankman och söker Herrens vishet för hur du kan hjälpa dina klienter, du kanske jobbar på en restaurang och älska att få människor att känna sig speciella genom den servis du ger dem. Du kanske har musikaliska gåvor spelar instrument eller har fått en speciell talang i en sport. Kanske har du ett hjärta för människor som inte “passar in i vårt samhälle”, människor med alkohol eller drog problem, människor med sociala problem, fattiga och utstötta. Kanske är du bra på och älskar att omhänderta, du kan jobba med gamla och få dem att känna sig viktiga och uppmärksammade. Eller ta hand om de små barnen på dagis förmedla kärlek och trygghet. Alla har vi våra speciella gåvor det vi är bra på och passar för, det vi trivs med. Och det är så olika från person till person, därför är det omöjligt att jämföra sig med någon annan. Vår uppgift är att upptäcka hur man kan bli mer sig själv.

Du är unik och Gud har en unik plats för dej i världen, du är inte ersättningsbar. Vem som helst kan inte komma och göra det du gör på det unika speciella sätt som du kan göra det. Du är värdefull och det värdet är baserat på vad någon är villiga att offra för dej. Den goda nyheten är att det finns en person som har betalat det högsta priset som går att betala, att ge sitt eget liv för en annan människa. Du är så värdefull i Jesu ögon, Han inte bara gav sitt liv för mänskligheten, utan för just DEJ. Om du hade varit den enda personen på hela jorden som behövde räddas så skulle han ändå gett sitt liv. Gud tänkte inte att det finns 10 000 människor att offra sig för eller 1000 eller 100 då är det ju värt, nej om det bara varit DU, så hade det varit värt det. Så mycket älskar han dej och så mycket är du värd i hans ögon. Petrus första brev, 1 Pet 1:18-19

Sök din passion, sök Gud, fråga honom och finn din plats i livet.

“Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.” Matteus evangeliet 6:33

Leksakspaket

Har fått respons från flera som vill skicka leksaker, vilket är jätte rolig. Jag hade inte kollat vad det kostade att skicka paket till Peru innan jag gick ut med förfrågan. Min mamma har redan skickat iväg ett paket och hon sa att det blev ganska dyrt. Jag kollade själv postens hemsida här om dagen, där finns portotabeller så man vet vad det kommer kosta, så att man inte får en chock när man kommer till posten och ska skicka iväg det.

Men några hundra är det minsta det kostar och då skickar man upp till 2 kg. Så billigast är att skicka som brev, bara det inte väger mer än 2 kg och har väldigt udda mått så går det som brev. Ett ex. ett paket på max 3 kg kostar 386 kr och ett brev på max 2 kg kostar 265 kr.

Din gåva kommer bli väl mottagen om du tycker det är värt att skicka leksaker och betala lite extra för frakten. Skicka ett mail när du skickat iväg ditt paket så jag vet vad vi kan vänta på. Tack än en gång till er som bidrar.

Helg kul

Den här helgen började med att vi, hela familjen, åkte till sjukhuset direkt efter brunchen för att ta vår andra dos av Hepatit B. Det var hög tid för det hade gått mer än en månad sedan vi tog första dosen. När vi kom till sjukhuset fick vi veta att sprutan är helt gratis för oss alla! Wow, vilken välsignelse.

Jag fick nästan dåligt samvete eftersom vi är utlänningar och de är så fattiga och vi betalar ingen skatt här till dem. Men så tänkte jag på sådd och skörd som det står om i bibeln, och jag tänkte på det i ett mycket stort perspektiv. Jag vet att när jag sår får jag också skörda. Men skörden kommer kanske inte alltid från det håll jag tänkt. Ett exempel är jag ger bort Alicias urvuxna kläder till en vän. Jag kanske inte får motsvarande klädesplagg tillbaka i en annan storlek från samma vän. Men vad händer några veckor senare, en kollega på Marcos jobb kommer med flera påsar kläder till Leonardo och Gabriel. Då känner jag mej väldigt välsignad och inte med dåligt samvete för att jag inte hade gett kläder till henne.

Så jag tänkte på alla icke svenskar som jag hjälper med våra skattepengar i Sverige. Och tänkte det att nu får vi hjälp här i ett annat land. Kanske lite långsökt men, men.

Sprutan gör ont, man kan ha ont i armen flera timmar efteråt. Sen gick vi till doktorn och frågade lite angående mitt halsont som jag haft i typ 10 dagar nu. Han förklarade att det troligen har att göra med dels att vi ibland sover med aircondition på och dels att det är så fuktigt här. Och det är temperatur växlingar, det kan vara supervarmt och så plötsligt börjar det blåsa och stört regna. Och jag tror det ligger en hel del i det, så slut med att ha fläkten på på natten.

Sedan gick vi hem och jag var dödstrött så jag vilade en stund, sedan jobbade jag med min journal, som är en kreativ sammanställning av veckans undervisning. Marco och grabbarna gick och spelade lite fotboll.

På kvällen träffade vi Marcos kusin och vi gick och åt grillad kyckling. Sedan var vi på Plaza de Armas, Iquitos centrum, där alla samlas på helgen.

Marcos kusin Alberto och hans tjej Monica.

Efter kyrkan på söndagen så mötte vi upp med Alberto och Monica för att åka till en pool. Det var långt. Hela familjen satt i en mopedtaxi, förutom Alicia som fick åka med tio Alberto. Gissa om hon var nöjd. Det var första gången för jag har inte vågat låta henne åka innan. Sista ca 5 km var sand/jord väg och rejält guppig, så guppigt att vi fick punka faktiskt.

Sedan fick vi gå ca 1 km i djungeln och så var vi framme vid en oas kan man säga. Vi var nästan ensamma i den poolen hela tiden. Det var skönt och avkopplande och barnen var överlyckliga. Så det var en skön söndag.

På marken till höger sitter massor med fjärilar i olika gula nyanser.

Veckans undervisning – Inre Helande

Vi kommer alla från olika bakgrunder och olika familjekonstalationer. Och alla har vi varit med om saker i vår uppväxt eller vårt liv som har sårat oss eller t.o.m skadat oss och därmed satt spår i vårt liv. Det kan vara svårare saker som våld och övergrepp eller att man förlorat en förälder eller närstående i en skilsmässa eller dödsfall. Kanske hade man klasskompisar som inte alltid var så snälla eller en nära vän som svek när man som mest behövde den. Oftast handlar det i grund och botten om en avsaknad av kärlek, ovillkorlig kärlek. Att veta att man är älskad och accepterad vad som än händer.

Som barn är det ens föräldrar som bär ansvaret att ge den här ovillkorliga kärleken och att försäkra sig om att barnet också vet att det är älskat. Hur gör man det? Jag tror det handlar om massor med kramar och närhet, alltid, och massor med verbalt beröm och att säga att man älskar det. Men också att man är tydlig med gränser och visar vad som är bra och dåligt uppförande. Ett sätt för barnet att kolla om det är älskat är att testa dom där gränserna, rejält ibland, och sedan se vad som händer. Älskar mamma mej fortfarande även om jag fortsätter att hoppa i soffan fast hon sagt att jag inte får eller om jag vägrar att göra min läxa och smäller i dörren. Eller för 3 –åringen handlar det kanske om att hälla ut hela lådan med leksaker fast pappa har sagt att det är dax att städa. Visst älskar vi våra barn ändå, men vi älskar inte alltid det de gör och det behöver de få vet.

Det finns en mängd orsaker till att man som förälder inte orkar vara så där pedagogisk och genomtänkt hela tiden. Jag misslyckas hela tiden. Eller så känns det i alla fall. Men jag strävar framåt och vill jobba på mina brister och tillkorta kommanden. Och viktigast av allt när man känner sig sådär misslyckad så kan man be om förlåtelse. Även till sina barn, de behöver veta att vi är inte perfekta, det finns ingen perfekt förälder i hela världen, hoppas jag inte chockade dej nu men det är faktiskt sant :). Ibland är det så lätt att tro att alla andra gör allt så mycket bättre än man själv. Men så är det oftast inte. Men jag tror att man alltid kan jobba på att bli bättre och förfina sina gåvor, sin karaktär och personlighet.

Nu kom jag nog lite in på ett sidospår. Men mycket i vår barndom formar hur vi sedan beter oss som vuxna. Vad händer med en människa som inte känt sig älskad som saknat en förälder eller blivit förkastad av någon nära. Man kan reagera väldigt olika. En del personer stänger inne ilska och smärta, andra har lätt för att ta till knytnäven, andra tar på sig skuld och känner att allt är deras fel, andra blir osäkra och tvivlar mycket, andra kan bli lätt deprimerade, man kan bli manipulativ, dominant, konflikträdd, tävligslysten, sorgsen, självcentrerad, känna sig misslyckad eller hata sig själv.

Allt vi är med om formar oss, det kan vi inte komma ifrån. Första steget är att bli medveten om hur det ligger till. Nästa steg är att göra något åt det. Vi kan själva utifrån vår medvetenhet jobba med vårt liv på olika sätt, men till en viss gräns. Ofta handlar det om att vi har tomrum i vårt inre, tomrum av smärta. Hur fyller vi dem? Oftast hittar vi på alla möjliga sätt att fylla denna smärta, eller döva denna smärta med. Mat eller inte mat, TV eller dator, träning, sex, spel, sova, alkohol, pornografi, droger. Nu säger inte jag att de här sakerna i sej är fel, nja, förutom de sist nämnda då. Utan det handlar om när man använder sig av något för att döva sin egen smärta och då handlar det oftast om överdriven konsumtion. Allt detta kan ge en tillfällig tillfredsställelse, men den är bara tillfällig. I det långa loppet så finns smärtan kvar och man har kanske dessutom hamnat i ett beroende av något slag.

Det finns en person som kan och vill hela vår smärta och det på riktigt och på djupet och det är Jesus Kristus. Han kom till jorden i ett syfte och det var att dö på korset för DEJ. Han älskar dej så mycket mer än du kan ana. Hans kärlek är ovillkorlig. Han längtar efter att fylla det där tomrummet med sin kärlek. Han längtar efter att få hålla dej i sin famn och tala om att vet hur du mår, han vet hur du känner dej där längst inne, han var där när du kände dej som ensammast. Han väntar på dej. Han tvingar sej inte på någon utan väntar på vår tillåtelse. Han känner dej och vet om din innersta längtan, men han har också en längtan och det är att du ska vilja lära känna honom. Han väntar på att få höra din röst. Du behöver bara säga orden: Jesus jag behöver dej. Jesus rör vid mitt hjärta. Jag tar emot din kärleks gåva till mej, att du dog för mej på korset, att du har älskat mej sen den stund jag blev till.

Han vill hela dej och han kommer göra det om du vill. Det jag säger nu säger jag av egen erfarenhet. Jesus har helat min smärta och han fortsätter att hela min smärta. Vi är alla människor med fel och brister och vi kommer alltid att såra varandra på små eller stora sätt. Därför finns det ordet FÖRLÅT. Att leva i förlåtelse är en konst och process som tar en livstid att lära. Men vi kan alltid avancera i konsten att förlåta. Att förlåta är inte en känsla utan ett vilje beslut och det är inte att glömma eller sopa under mattan, men det är att bli fri.

I Psaltaren i bibeln står det “Smaka och se att Herren är god”. Det är min uppmuntran till dej. Prova! Vad har du att förlora?

Våra lärare denna veckan

 

Diana och Markus Buser undervisade om inre helande. Markus kommer från Schweiz och Diana från Colombia där de bor. De kommer till Sverige och
UMU basen i Linköping i juni.

Leksaker efterfrågas

Jag vet att vi alla som har barn regelbundet resar barnens rum på överflödiga leksaker. Men frågan är vad man gör med de som rensas ut? I förra inlägget berättade jag om Emanuels dagis och att barnen inte har några leksaker. Under de senaste dagrarna har jag inte kunnat släppa tanken på hur vi har sådant överflöd hemma i Sverige och de här barnen har så lite.

Jag vill därför komma med en förfrågan om du vill vara med och förgylla vardagen för de här barnen. Varför inte göra en rensning redan idag och sedan fylla en låda med leksaker och skicka till Iquitos barn. Det du får betala för är frakten. Kan tänka mej att postens egna förfrankerade paket till övriga världen är mest ekonomiskt.

Här behövs allt som är helt och rent och passar till barn mellan 2-9 år. Även Mc Donalds leksaker, Mc Donalds finns förresten inte här i Iquitos. Och dessa leksaker som vi tycker är “skräp”, har oftast mycket bättre kvalitet än de leksaker jag sett i affärerna här. Dessutom är leksakerna jätte dyra.

Här på basen har de ett arbete bland “gatubarn”. Det är barn från mycket fattiga förhållanden med våld, övergrepp och alkohol i hemmet. Viket gör att de helst inte går hem alls. Drygt 100 barn kommer hit varje lördag under 4-5 timmar. Här har de kul tillsammans, de får leka och ha “söndagsskola” massor med uppmärksamhet och kramar och de får även ett mål mat. Flera av personalen här träffar många av barnen under veckorna också och bygger relationer med dem.

De här barnen har inte några leksaker, de får vara glada om de får något att äta varje dag. Så här finns behov.

Vill du vara med? Packa i så fall en låda och skicka den till:

Anna Paz
Joventud con una misión
Apartado postal 707
SERPOST
Iquitos, Maynas; Lorento, Peru

Jag lovar att distribuera allt som skickas och rapportera här på bloggen. Tusen tack för din insats, den är behövd.

Dagis start

På tisdagen mådde Alicia och Emanuel bättre så då åkte vi till skolan allihop. De mindre barnen har sina  klassrum på samma skolområde som de äldre barnen. Alicia går i klass för 5-åringar. Det som jag tyckte var bra är att det var nästan bara tjejer i hennes klass, hon har ju ingen tjejkompis här. Alicias fröken tyckte jag om, hon var snäll, och de är än så länge bara 10 barn i gruppen.

Emanuels grupp däremot var något helt annat. Det var ett rum fullt med 3-4 åringar, några barn hade nog inte fyllt 3 år än, och bara 2 fröknar. Eftersom det var första gången många av dem blev lämnade (och här finns ingen inskolning över huvudtaget) så var hälften av baren jätte ledsna. De var runt 30 barn och det fanns inte en chans att fröknarna skulle hinna med alla dem.

Och de ansträngde sig inte så särskilt mycket för att  trösta eller distrahera barnen genom att leka något med dem. Varje barn fick sitta på var sin stol och blev kanske tilldelat ett papper och en penna eller en bit modelera eller några pusselbitar. Mer leksaker än så finns inte.

En del barn satt med sina ryggsäckar och snaskade på chips eller kex eller t.o.m godis som de hade med i matlådan.

I två dagar gick jag dit med Emanuel och var med honom där, och satt med ledsna barn i knät. Sedan kände jag att det här går inte. Jag kan inte känna mig trygg med att lämna honom här. Droppen var att fröknarna flera gånger hotade barnen som var ledsna eller om de inte satt still. De sa om du inte slutar gråta så kommer din mamma inte och hämtar dej, då får du stanna här i natt. Eller den som gråter kommer doktorn och hämtar och så lägger han något på tungan eller tar tungan. Det kändes inte så pedagogisk precis, de är väl det snällaste man kan säga om det.

På bilden bredvid står barnen och tvättar händerna. Det är en kran i väggen som sprutar ner rakt på golvet.De hade inget handfat. Och till höger om kranen finns en toalett till alla barn. Det fanns en pissoar för killarna också bredvid.

Barnen i Alicias klass hade en egen toa i sitt klassrum vilket kändes mycket bra.

Jag tyckte jätte synd om barnen, och det faktum att det inte fanns nåra leksaker. Så tänker man på det överflöd vi lever i här i Sverige. Andra dagen tog jag med några Mc Donalds leksaker som jag hade här det var väl fyra st. Barnen var helt fascinerade och en kille satt som förtrollad med en lite plast leksak i en timma.

Skolstart

I måndags började Leonardo och Gabriel skolan. Alicia och Emanuel skulle också börjat egentligen men de hade båda feber så de fick vara hemma, vilket faktiskt var tur. Jag behövde vara med Leonardo och Gabriel och det hade varit svårt att vara med alla.

Barnen här har haft sommarlov i tre månader och det var första skoldagen för alla. Först samlades alla klasser på skolgården och det var lite tal och presentation av lärarna. Därefter fick barnen gå till sina klasser. Jag visste inte hur man delar in klasserna här så det var svårt att veta vilken klass de skulle gå i. Men rektorn satte dem i 5:an , vilket motsvarar ca 4:an i Sverige skulle jag tro.

Det visade sej vara alldeles för svårt för dem. De var lite nedslagna efter första skoldagen. Så nästa dag pratade jag med läraren och hon flyttade dem till 2:an istället. Och det funkar bra. Så där tror jag att de kommer stanna. Det är bättre att det är lätt för dem än att det är för svårt.

 

Skolan är ganska fattig eller mycket fattig, enligt mina mått, men jag vet inte hur den är jämfört med andra skolor här i Iquitos.

Vi har fått köpa allt skolmaterial själva. Man får en låg lista från läraren och så går man till någon av alla affärer som säljer skolmaterial och köper det som står på listan. Även Alicia och Emanuel fick en lista. De har nästan inga skolböcker utan bara skrivböcker som de skriver av det fröken skriver på tavlan. I 5:na använde de inte blyertspenna utan allt skrevs med bläck! Men i 2:an använder de blyerts som tur är.

Skoldagen är från 7:15 på morgonen till 13:00. Lunch eller fm. fika är kl. 9:30. Man har med egen matlåda varje dag eller så kan man köpa mat och snacks i en kiosk. Alla barn kan också köpa godis eller ha med godis till skolan varje dag. Fröknarna brukar dessutom dela ut godis till barnen när de jobbat bra. Just det som ses på bilderna så har alla barn skoluniform också. Den består av vit skjorta, helst med skolans emblem på fickan och ett par mörkgröna fin byxor. Just det skor ska vara svarta typ fin skor. Barnen tyckte det var jätte kostigt och jobbigt att behöva ha “fin kläder” i skolan. Men det är ju en vanesak. Det ä ju inte hyperpraktiskt med vit skjorta precis.

Kompishälsning

Alicia har försökt skicka det här till Amanda nu i 2 dagar men tyvärr har det inte funkat via mailen. Filen är för stor. Så då blir det inget annat än att lägga ut det här på bloggen. Vi vet ju att en viss liten kompis följer den, vilket är jätte kul.

Skoldax

Imorgon börjar barnen skolan. Alicia och Emanuel hade feber idag och Emanuel är ganska snorig så vi får väl se hur det blir med dem imorgon. Ikväll ska vi plasta in skrivböckerna och namnmärka allt. Tycker själv att det ska bli väldigt spännande att se hur e arbetar här i skolan. Men jag återkommer nästa helg med rapport om hur allt gått.

Veckans undervisning

Denna vecka har vi haft ett par från Colombia här. De har undervisat om relationer i alla dess former.

Ricardo och Marilú  Rodriguez har arbetat inom UMU i över 30 år, hela sina vuxna liv, och de är regionsledare för UMU Syd Amerikas norra delar. I Colombia är UMU stort och har baser i flera städer med många olika skolor inom University of the Nations, som pågår året runt. De är också mycket aktiva inom Kings Kids och det var spännande att höra om deras projekt som pågår i deras stad i Colombia.

Vi pratade om passion. Hur våra passioner speglar vem vi är, vad vi tror på, hur vi ser på livet, hur vi beter oss, hur vi känner oss, vår självbild. Det filtrerar den undervisning vi får, det vi hör och ser, vår världsbild och t.o.m hur vi tolkar bibeln.

Hur vet man att man älskar, hur mycket man älskar? Finns det något mått på kärleken? Vem är vårt exempel?
Jesus, han visade den största kärleken, genom sitt offer, han gav sitt eget liv för att han älskar oss så mycket.
Det finns ingen kärlek som inte kostar. Hur mycket är du beredd att offra? För din tro, för din familj, din make/maka dina barn, dina vänner, din församling, din nästa-din granne, din arbetskamrat.

För mej är ett mått på kärlek TID. Vad spenderar jag min tid på? Vad offrar jag min tid på? Det speglar också min passion. Många gånger kan en “strid” uppstå mellan det jag tror på, min passion, och hur jag verkligen lever mitt liv. Hjärtat säger en sak och huvudet ett annat. Jag fick en del viktiga tankeställare och fick även omvärdera min “prioriteringslista” så att den kom i linje med min passion, min tro och mitt hjärta. Det är vad som alltid funnits djupt där inne, men av olika orsaker så tillåter man annat komma emellan och störa ordningen. Och låter man det gå riktigt lång tid så glömmer man tillslut sim passion.

Vi pratade om kommunikation och olikheter mellan män och kvinnor. Guds plan för hur vi ingår relationer. Helt suverän undervisning. Den skulle vara en självklar del i varje ungdomsgrupp världen över. Gud vill alltid vårt bästa och han är rädd om oss, därför ger han oss riktlinjer för vårt liv. Men viktigast av allt vi är fria, han har skapat oss med frihet att välja. I den friheten har vi våra val och beslut. Och när vi tar beslut och gör val kommer konsekvenser, bra eller dåliga, beroende på de val vi gör. Ibland tar vi felaktiga beslut, p.ga. ignorans eller ovisshet, men vi får leva med konsekvensen. Det fantastiska är att även i det som ser hopplöst eller “kört” ut, så har Gud en väg för oss om vi vill gå på den. Gud kan vända även det värsta in till något gott. Men det kan ta tid innan vi ser det ibland och uthållighet och tålamod behövs.

Vi lär oss också av våra misstag och vi växer när vi går igenom tuffa tider. Ett bra “komihåg” är kolla med Gud först, och gör sedan :) Det där sa jag främst till mej själv:)

Både jag och Marco har fått uppleva att det finns en ny start när vissa saker har gått fel. Vi har haft några sköna samtal med pastorsparet som betytt massor för oss. Vi fick verkligen praktisera förra veckans undervisning om mentorskap och lärjungaskap med dem, även om det bara var för några dagar. Och ibland är det allt som behövs. De var sådana exempel, de berättade hur det var när deras barn var små och saker som gjort skillnad i deras liv. Vi är så tacksamma för de timmar vi fick med dem. Och de har lovat att fortsätta be för oss och att hålla kontakten.

Fredags kul

I fredags åkte vi hela klassen med alla ledare till Quistococha – djurparken som vi var i med barnen förra helgen. Vi hade en hel lång skön eftermiddag tillsammans för att bara relaxa och ha kul ihop. Det behövdes med tanke på vårt schema.

Barnen älskar att kolla på djuren och hålla i ormen…. det är liksom ett måste numera. Det var kul att se många av klasskompisarna posera med ormen också. Jag har inte hållit i den ännu… Jag känner liksom inget behov av att bevisa något :), jag är inte direkt rädd för den, men den är ÄCKLIG!

Ja, ja. Men det blev massor med tid till bad och slapp och även lite volleyboll och annat.

 

Det är fint här och den här gången var det nästan inget folk mer än vi. Pinnarna som ni ser i vattnet visar vart nätet är. Det sattes upp för inte så länge sedan p.ga att pirayor hade bitit en flicka i benet. :-

 

Det var lite skoj på hemvägen, för då fick vår buss punka. Men det var ingen som pustade och stönade för det. Chauffören och hans med hjälpare klev bara ut och satte igång och byta däcket. Det fanns två bakdäck på varje sida så de tog helt enkelt ett av däcken på ena sidan och flyttade över.  Det tog väl en 25 min sådär. Sen åkte vi vidare. Så en lärdom: På problemet bara och fixa det!

Full fart framåt

Fick en bild på en typisk syn här på Iquitos vägar.

Nu när v åkte hit till internet cafét så såg vi en man och en kvinna på en moped och iknät på han som körde låg en stor hund.

Det här skulle vara spännande för er att studera, Kusin Håkan och Kristina! :)

Filmade lite en dag när vi var ute och åkte.

Hur tar vi oss runt

Det finns inte mycket bilar i Iquitos, det som det finns massor av är dock de trehjuliga moped taxina. De är av samma typ som man ser i många länder i Asien, de importeras därifrån faktiskt. Normalt får man plats tre vuxna, men vi lyckas allt som oftast knöka in hela familjen i en. En resa in till centrum kostar mellan 6-7 kr, enkel väg.

Trafikregler…nja… inte enligt Svensk standard precis, men det flyter på kan man säga. Hjälm, vad är det? Hur många och hur små barn får plats på en moped? Minst 2 mellan 0-5 år med 2 vuxna.

Det finns några bussar också, men de tar mycket lång tid för de stannar stup i kvarten, samt att de åker inte särskilt fort och är rejält skraltiga.

Hade hoppats kunna ladda upp en kort film också, men det funkade inte nu. Vi får se om jag får till det vid ett senare tillfälle.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Uppdateringar

Har uppdaterat bloggen en hel del, ville bara säga att kolla igenom hela mars för det har hammnat en en del inlägg långt bak. Bl.a Maros berättelse om Amazonas och fler bilder från Gabriels födelsedag..

Vårt Schema

Vad gör vi under veckorna? Jag har vid flera tillfällen skrivit att vi inte har så mycket fritid och att det är svårt att hinna med allt. Så för att ge en liten bild av hur vårt liv ser ut så ska jag här skriva schemat för en dag.

Tisdag

6.00 Väckning

7.00 Frukost

7.30 Personlig andakt

8.15 Lovsång

8.45 Lektion 1

10.15 rast

10.30 Förbön i grupper

11.00-12.15 Lektion 2

12.30 Lunch + rast

14.00-15.00  Drama övning

15.30-17.30 Arbetspass

18.00 Middag

19.00 Språk klass

20.00- 21.00 Smågrupp

Därefter finns tid för självstudier.

I snitt ser varje dag ut så här, med skillnaden att ibland har vi 3 lektioner och drama övning på kvällstid. Vår tidigaste kväll slutar 20.00. Vi övar drama varje dag + 2 timmar på lördagar. Så på lördagar äter vi brunch kl. 10.00, vilken jag och en tjej till fixar och sedan har vi drama mellan 11 och 13. Därefter är vi lediga, men ibland kommer vi åka på korta kampanjer på helgerna också. På söndagar äter vi frukost kl.8.00 och går till kyrkan mellan 10.00 till ca 12.30. därefter är vi lediga .

Från tisdag kväll till onsdag lunch har vi fasta. På personliga andakten har vi fått ett schema med 2 bibelställen varje dag att läsa. Ett från Psaltaren eller Ordspråksboken och ett från Nya Testamentet. Vi har några frågeställningar att fundera över och skriva ner till varje bibelstycke. Detta lämnar vi sedan till vår smågruppsledare på lördag kl. 10.00. Vi gör varje vecka även en kreativ sammanfattning av undervisningen med personliga funderingar o.s.v som också lämnas in på lördagen till smågrupps ledaren. Vi kommer läsa sex böcker under skolan, fyra under teorifasen fram till 15 maj, och två st på vår “outreach”, missions(kampanj)resa. Dessa ska vi också redovisa skriftligen till vår ledare.

Arbetspass, det här kan vara lite olika för olika personer, en del fixar frukost och andra middag, eller har disken efter och då jobbar man inte exakt dessa tider samt att man har arbetsuppgifter även på helgerna. Andra städar det olika utrymmena samt toaletter och då gör man det på eftermiddagen. Men Marco är med i vaktmästarteamet och han jobbar alltid dessa timmar 5 dagar i vecka. Ledig på helgen. Under dessa timmar har jag tid med barnen och då sitter jag och Leonardo och Gabriel och jobbar med läxor som de fått med från sina fröknar i Sverige. Eftersom vi har en lite speciell situation med stor familj, samt att jag tidigare har gjort en Lärljungaskola, så har jag bara en arbetsuppgift och det är att göra brunch varje lördag morgon. Jag är heller inte med på språkklasserna, dels av dessa orsaker men också att jag pratar ju både spanska och engelska. Marco har dock ingen”nåd” som ledarna brukar skoja, han måste delta i allt.

En bild från dagens drama övning, här värmer vi upp. Vår ledare har varit balettdansös i större delen av sitt liv så det är ingen “flum uppvärmning”. Det är riktigt jobbigt, och i den här värmen... Och vi gjorde massor med övningar liggandes på cement golvet. Inte riktigt vad man är van vid från gymmet hemma precis.

Vår första undervinsningsvecka är slut

Vi har fått suverän undervisning av Pastor Don Riling från USA, och hans son som var med hela veckan och undervisade två av passen.

De undervisade om förbön, andlig krigföring, lärljungaskap och metorskap. Han gick mycket in på hur man hittar en mentor, hur man blir en mentor och olika typer av mentorskap. Vi behöver alla en mentor för kortare eller längre tid. Och vi bör alla vara en mentor för kortare eller längre perioder. Vilken gåva det är att ha en person att bolla sina tankar med, som vågar fråga hur mår du, verkligen? Ställa de svåra frågorna men också lyssna på de ärliga svaren. Det är inte bara något för vissa personer utan det är essentiellt för var och en av oss. Och detta bygger framför allt på relationer, man måste ha en relation till sin mentor och inte bara det man måste ha några gemensamma nämnare, och känna att personkemin fungerar.

Det här var mycket kort, lite av det han tog upp och jag blev påmind om de olika mentorer jag har haft och har i mitt liv. Jag kan utan tvekan säga att jag hade inte varit den jag är idag om det inte hade varit för mina “andliga mammor” som jag ibland kallar er. Jag vill verkligen passa på att tacka Er som tagit tid för långa samtal och bön. Och jag är så tacksam till Gud att han har försett med fantastiska människor som väglett mej under åren på de olika platser vi befunnit oss.

Marco och Pastor Don

Här bor vi

 

Har länge tänkt visa lite bilder på hur vi bor. 

Bilder från vårt kök. Vi har ingen egen kyl eller spis. Det finns på våningen under oss.
Men vi äter alla måltider tillsammans alla elever och ledare. Vi har bara lite extra
smått och gott hos oss framför allt till barnen.

 

 

Barnens sovrum. Emanuels madrass fick vi flytta över till vårt rum. Han vaknade hela tiden 
första veckan och kom in till oss ändå.

   

 

 

 

 

 

 

 

Det här är vårt sovrum. Garderoben kan man gå in i. Så där förvarar vi våra resväskor.

Vi bor högst upp på tredje våningen. Utanför vår lägenhet finns en stor terrass. Taket över terrassen är gjort av speciella blad, vilket är ett mycket valigt tak här. Det är inte helt vattentätt, så när det regnar (ca varannan till var tredje dag) så blir det stora vatten pölar. Det blir ganska skräpigt också av bladen.

 Här uppe leker barnen mestadels av tiden. Hängmattan är en favorit plats, vi har tänkt köpa några fler och hänga upp. Den som hänger här är inte vår och barnen har redan slitit ut den:-

 

Utsikt. Vi bor mittemot en stor militärbas.

På motsatt sida har killarna sin sovsal. Där får jag inte gå in, men jag ska ta lite kort på hur
tjejerna bor och visa sedan.