GOD JUL…

önskar vi Er alla våra bloggläsande vänner.Vi önskar er en fridfull julhelg full med välsignelser och vila.

 

December-rush

Oj vad det rullar på, december är väl ändå bäst på att gå fort, eller? Jag hinner inte med bloggen. Har spenderat senaste dagarna åt att fixa julklappar från klassföräldrarna samt gjort julgodis och sedan paketerat allt.

Kändes lite stressigt sista timmarna idag innan julavslutningen, men till slut blev det så bra. Och det blir det ju alltid.

    Det här blev till barnens lärare och fröknar, som sagt det blev bra till slut 01.30 på natten. 

 

Sen idag paketerade jag in 24 presenter från föräldrarna, via föräldrarådet. Det blev fint, synd bara att klockan tickar på så mycket hela tiden.

Det var jättefin skolavslutning i Hedvigs kyrka på Tyska torget. Bästa julavslutningen hittills faktiskt. Efteråt blev det “hämtkina” enligt vår lilla tradition vi har format sen vi flyttade till Norrköping. Skolavslutning = Kinamat. Så gott och så mysigt.

Jag har gjort två pepparkaksdegar som ligger i kylen också. Imorgon, på jullovet första dag tänkte jag att vi skulle baka pepparkakshus och pepparkakor.

Är så glad åt jullovet. det bästa är att slippa tidiga mornar och att slippa passa tider. Jag tycker verkligen inte om tider, för att inte använda ett starkare ord. Nej, bort med tiderna!!!

Nej, nu hinner jag inte mer. Har lovat Gabriel att läsa Lasse Maja. Men jag har lagt lite mer foton på facebook.

http://www.facebook.com/album.php?aid=36839&id=1598891081&l=c2e1d4cd62

Mina superstjärnor

Nu är det Lucian och julspelens tid, det går ju inte att missa när man har  4 barn. Det är då man blir så stolt att man nästan spricker och alla föräldrar tycker att deras barn är sötast och duktigast. Det är något speciellt med det där.

I tisdags var vi på Julspel eller musikal kanske man ska säga. Det var 3-5:an som spelade upp på Agape. Det har övat repliker och förberett sig de senaste veckorna. Det var en kanon föreställning, alla var verkligen jätte duktiga. Fast Leonardo var ju bäst så klart :).

Jag och en annan klassmamma hade ordnat med fikat och det hel blev en verkligt lyckad och trevlig kväll. Det är vid såna här tillfällen man älskar “Vindruvan-familjen”.

Leonardo var en de tre visemännen, här tillsammans med deras lärling – Stjärngossen.
Det var en hel del repliker han övat in utantill.

Josef, herden, soldaten och en vis man avslutade med en häftig rap!

Vill man se mer av min super skådespelare så ska man gå på Östgötateatern i helgen. Leonardo är med i föreställningen  Jul på Östgötateatern – en varieté.

Som en del av Norrköpings ungdoms circus är han med och uppträder på lördag och söndag. Vi kommer gå på lördagsföreställningen med mamma och Gösta. Läs mer här: http://www.ostgotateatern.se/Article.aspx?a=208188&m=74&m1=36059

 

Även Alicia och Emanuel har stått i rampljuset. I form av Kyrkans barntimmars luciatåg i går. Det var fullt hus i Klockargården, roligt. Alicia bad själv att få sjunga solo, Så milt lyser stjärnan. Och då sprack nästan mamma av stolthet, hon var såååååå duktig och modig. Emanuel var mindre road, han frågade efter fikat hela tiden, som vanligt.

Här sjunger Alicia

Sedan berättades julevangeliet med hjälp av krubban och de fina stora träfigurerna.

 

        

Därefter var det sedvalig dans runt granen och så kom tomten och delade ut julklappar.

Och imorgon är det dax igen, då är det Emanuels dagis som har lucia, på hans lediga dag dessutom. Så vi får ta och åka dit och “tomta” lite. Ja, just det på söndag är det Lucia i kyrkan också. Då ska alla barnen vara med, så då får vi två stjärngossar också.

Jippie, jaaa, hurra, underbart, härligt

Jag har en digital kamera!!!!

Jag har haft sådan kamera abstinens de senaste månaderna. Och nu började få lite smått panik inför lucia, julspel, teater, jul, skolavslutning e.c.t….. e.c.t.

Jag älskar foton och det har varit så tråkigt att vara utan kamera. Har ju tiggt till mej lite bilder från dagis och annat håll när det varit något speciellt. I lördags var Alicia på prinsesskalas, då hade man ju velat ta en bil t. ex.

Men nu är det alltså slut på bildtorkan och jag har en kamera i handen. Tack o lov för blocket!!

Det blev en snabb affär på 500 kr, känns bra! Måste bara köpa till ett mineskort, men det får ju plats ett 50-tal bilder på kameran, så den har invigts ikväll. Vi har dessutom nattgäst här ikväll,så kul för Alicia och även oss andra med.

Veckan har känts lite stressig. Tror det egentligen beror på dålig planering från min sida, men det är jobbig när man hamnar i stress situationer under dagen. Men sedan finns där en viss underliggande julstress (och julångest) som har visat sig. Har typ gått och tänkt hela veckan om jag ska skriva något inlägg om julstress och julångest, men jag kände bara stress av det så det blev inget…….

Nej, nu tar vi lite bilder och sedan tänker jag mysa i soffan med mannen.

Bästa vänner, de är för söta! 

Emanuel kör lite Michael Jackson som vanligt

Blev så grymt sugen på Sushi när jag var och handlade idag. Så jag gjorde en omgång till “förrätt” på kvällen. Vet inte om det går så bra ihop med pommes, fläskkarré och hemgjord bearneas sås?? Börjar få kläm på såsen nu efter att ha gjort den några gånger. Men hu vad fett det är….

Tjejerna och Emanuel ville absolut prova kina pinnarna. Det gick faktiskt att spetsa pommes frites
på dem…hihihi

Det ligger på mitt hjärta

Nu har jag tänkt länge att lägga upp denna video, så äntligen.

På basen i Iquitos där vi bodde i 3 månader finns ett arbete bland stadens fattigaste barn. Arbetet har hållit på i drygt 1½ år och leds av ett ungt par från Peru/Colombia.

Videon är helt super, den är gjord av Daniel och Heidi Hagen ett syskonpar från USA, de har varit volontärer på basen i flera månader och jobbat med barnen. Heidi var även vår ledare under teorifasen på DTS:n.

I december kommer de att ordna ett läger för barnen precis som förra året. Barnen får åka ifrån staden i 4 dagar, de får mat, husrum och julklappar, samt sång, dags och undervisning och annat kul som hör läger till. Inga av barnen har varit på läger förut förutom de 80 barn som var med förra året. I år är det 150 barn anmälda. Alla som arbetar inom YWAM gör det ideellt och får ingen lön. Arbetet får inga som helst statliga bidrag eller liknande. De lever helt på människors goda vilja att hjälpa till. De gör ett helt beundransvärt arbete med de små medel de har.

Vill du vara med och ge en gåva till arbetet och till det läger som går av stapeln den 18 december. Kontakta mej så berättar jag mer hur du gör. Har även ett Word dokument med mer information om arbetet som jag gärna mailar över om du är intresserad.

Be gärna för Iquitos barn.

 

En helg i Ödeshög

Vi har haft en kanon helg. Vi åkte på lördag förmiddag till Linköping för att hämta upp David på basen. Vi blev bjudna på fika så vi stannade ett tag och pratade. Sedan åkte vi vidare till Ödeshög och Sestorp. Det var riktigt längesedan jag var där, förutom förra helgen men då bara hämtade vi och lämnade barnen. Kände att jag saknat Sestorp. Den här årstiden är ju inte den roligaste, men det spelar ju ingen roll nästan vart man är i södra halvan av landet, lika grått och regnigt och mörkt överallt. Men på sommaren är det här ett litet paradis, i mina ögon i alla fall.

Vi åkte en sen lunch och efter att grabbarna åkt till Ödeshög och spelat lite fotboll så tränade vi på de draman vi skulle göra på söndagen. Vi hade lånat in David för att hjälpa oss med ett drama. Det gick riktigt lätt att lära sig. David är van att göra draman så han lärde sig det snabbt. Sedan tränade jag ett drama med Leonardo och Alicia.

På kvällen kom mamma hem efter en mattekurs i Skövde med sina lärarkollegor. Vi käkade sen kvällsmat och hade lite vuxenfilmkväll.

På söndagen var stora dagen. Vi hade blivit inbjudna till min gamla hemförsamling, Baptistkyrkan i Ödeshög, för att berätta om vår resa. Vi blev tillfrågade redan när vi var i Peru om vi kunde komma. Det kändes jätteroligt och ett privilegium att få komma och berätta. Jag har sett fram emot det här hela hösten och bett för den här dagen också. Vi hade hand om nästan hela mötet, församlingens pastor är sjukskriven just nu, så de hade ingen som predikade, därför fick vi mycket tid.

Vi började med att göra ett drama som heter “Jesus mi amigo”, “Jesus min kompis”, jag, Leonardo och Alicia. Alicia är så duktig fast om bara är 5½år.

Ja, jag har en svart näsa

Sedan hade vi lite presentation av oss och av UMU. Därefter visade vi ett bildspel och berättade lite till bildarna. Efterbildspelet predikade Marco, eller gav sitt vittnesbörd.

Därefter gjorde vi dramat “Muñecos”, “dockorna”.

Sedan avslutade jag med att prata lite om att hitta sin kallelse, sitt livs dröm och leva den. Vi hade en stund av tillbedjan och lovsång på slutet. Och till sist, men inte minst fika i källarvåningen. En viktigt stund då man får tid att prat med alla.

 

Jag tyckte det var en toppendag. Allt gick så bra och jag upplevde verkligen hur Gud var där. Vilket är det viktigaste av allt, för utan honom skulle inget av det vi varit med om ha hänt. Han ska ha all tack och all ära.

Tack Pappa GUD!

Tack mamma, tack David och tack människorna Ödeshögs Baptistförsamling för allt stöd och uppmuntran,
och tack till alla våra vänner som finns runt omkring oss, ni är underbara!

Lägerhästar - kan man längta efter i höstmörkret.

Så hitta man lite kul gammal nostalgi på You Tube. Tänk att såna lokal kändisar som Ragnar är på You Tube. Med “lokal kändis” så menar jag verkligen det….

Fällanlägret ligger i djupaste skogen i Ödeshög, där samlas nästan 100 personer varje sommar, första veckan i juli närmare bestämt. Och så har det varit i urminnes tider…nästan…så långt jag minns i alla fall. Där har jag varit sedan en veckas ålder och blivit formad till en riktig lägerhäst med åren.

När jag gifte mig med Marco tog jag såklart med honom också…men han var ingen lägerhäst, mer en förvillad stadshäst eller nåt. Inget ont…stackar´n han hade ju aldrig varit på läger och aldrig träffat svenska myggor, och aldrig bott i regnställ en hel vecka och än mindre sovit i tält.

Så efter många tuffa år av lägerträning…så…blev han en fullfjädrad lägerhäst…inte…”in my dreams”….så gav jag upp…nästan… hoppet är det sista som ger med sig.  Men jag tvingar honom inte på läger längre. Fast  jag har ju 4 nya lägerhästar, och de älskar läger i alla fall, och i synnerhet Fällanläger! Fällan 2009 missade vi ju p.g.a helt andra äventyr, men nästa sommar laddar vi på nytt!

Liiite intern humor..men...men, det är sån´t vi gör.

Ragnar presenterar lägergården

Gabriel m.fl blir intervjuade av Gustav, ställföreträdande fällanreporter

För Fällan ska vi aldrig glömma…nej
Minnena vi ständigt gömma…jaaa
Vart vi än i världen far står minnen kvar från dessa dar….o nätter
Lägerlivet är väl härligt… härlig
Ingenting är oss besvärlig…svärligt

Säkert nästa år vi kommer om vi får igen…ja vi kommer igen!

Med en sån lägersång så kan man ju inte annat än att komma igen!

My movie

Min första film som jag gjort i Movie Maker. Har inte använt det programmet tidigare. Kul! Skulle bara vara bra att ha en handledare bredvid sig som man kan fråga. Men tycker resultatet är helt ok, för att vara något jag slängde ihop på nån timma.

Vilken välsignelse det är med alla fina bilder från vår resa i Latin Amerika…eller inte….längtar tillbaka så det värker i hjärtat….

 

Alla åldrar tillsammans

Vi har haft en härlig helg tillsammans med ett gäng underbara människor, gamla och nya Kings Kidsare. Undervisningen denna helg har handlat om “Alla åldrar tillsammans” och “Familjen i tjänst”.  Hur ser det ut i församlingarna idag? Träffas vi mellan generationerna och om,när och hur gör vi det?

Det är så spännande att höra hur man gör i olika församlingar. Vi pratade om att man måste vara kreativ i sitt tänkande och inte bara tänka gudstjänster som det enda forum för att komma samman alla åldrar.

Vi tog också tid under helgen för att planera en “Alla åldrars dag” som kommer äga rum i Halmstad den 24 april. Vi kommer ha en hel helg där tillsammans i en av våra medarbetares församling, Johanneskyrkan Kornhill, www.kornhill.se

Hon tog en stund och presenterade sin församlig. Verkar vara en oerhört spännande församling med massor på gång. Jag ser verkligen fram emot den helgen. Det var en mycket speciell stund när vi sedan tog tid och frågade Gud vad han ville med den här dagen. Redan första helgen på denna ledarskola, som var i september hade de börjat grov planera dagen och även då bett och frågat Gud. Marco och jag var ju inte med den första helgen. De hade fått upp massor och hade en jätte lång lista med ord och tilltal. Det hade sett lite rörigt ut och man kunde inte riktigt se den röda tråden. Platsen var ju inte klar heller den helgen.

Innan vi kom på fredagen hade de haft en ledarsamling och prata runt lite om hur man kunde göra denna dagen. Men vi bad. Gud talade till mej några specifika ord. Och jag fick även en vision över hur upplägget kunde se ut och så. Var lite osäker på om det sista var bara mitt huvud som spann på med idéer. Efter en stund delade vi vad vi fått. Och när jag delade mitt så bara tittade Ingela på mej och sa sedan, du var väl inte med på vår ledarsamling i fredag? Nej. Det jag fått var nästan precis vad de hade upplevt också att vi skulle göra. Sånt är coolt! Sedan var det fler som delade saker som låg helt i linje med varandra. Plötsligt var den jätte långa listan med ord från förra helgen inte så förvirrande. Det mesta passade in riktigt bra.

Nu kanske ni undrar vad vi fick fram? Men jag har faktiskt inte tänkt dela det just nu. Istället bjuder jag in dej och din familj (med familj menas även en syster eller bror, ett barnbarn, en systerdotter etc..) Tänk inte bara kärnfamilj, till den här dagen i Halmstad. Det kommer bli super! Våren –08 hade vi en “Alla åldrars dag” i Mellringekyrkan i Örebro. Det var riktigt kul.

Det här var en av höjdpunkterna från helgen.

Barnen har haft sin egen myshelg med mormor i Sestorp. Mormor var nog ganska trött, men barnen var nöjda och glada efter skogsvandringar och myskvällar.

Vi är väldigt glad för vår bil som vi köpte förra helgen. Det underlättar livet verkligen. Första dagarna kändes det nästan overkligt att ta bilen hit och dit. Vilken frihet, vilket privilegium.

Nästa helg bär det av till Ödeshög igen, men då ska vi dit hela familjen. På söndag ska vi delta i gudstjänsten i Baptistförsamlingen och dela med oss från vår resa. Det ska bli jättekul och känns som ett privilegium att ha fått denna inbjudan. Så välkommen till Baptistkyrkan på söndag kl. 10.00, då ses vi där!

Nu åker vi söder ut

Låter exotiskt, eller hur? Vi ska ända till Smålands drömlika skogar.

Jag och Marco ska till Bunngården utanför Gränna till Kings Kids ledarskola som pågår där under helgen. Vi gör ett stopp på vägen, i Ödeshög, och släpper av alla barnen hos mormor. Så det blir något så lyxigt som en vuxenhelg med härlig undervisning och gemenskap och tid med Gud och varandra. Låter nästan för bra för att vara sant. Jag ser verkligen fram emot det. Nu är det bara några timmar kvar så jag borde lägga på ett kol och packa och få allt klart.

Förhoppningsvis har jag något trevigt att berätta här på bloggen efter helgen. Vi hörs!!

Hitta tråden bland vänner, höstlov och änglar?

Nej, nu får det vara nog…. med ursäkter att inte skriva på bloggen…för mej själv alltså. 14 besökare idag, och dom stackarna får se flera veckor gamalt inlägg. Har man en blogg ska man hålla den uppdaterad, det är vad jag tycker. Så nu har jag gett mej själv en omgång, dax för lite nytta.

Vad har hänt? Allt och lite till och inget speciellt, eller så….

Börjar framifrån och bak. Vi köpte en bil i söndags. Känns konstigt och helt underbart, nästan för bra för att vara sant. Hade jag en kamera så skulle jag visa en bild på den. Den är fin men gammal, eller tvärt om kanske. En lika dan som vi hade tidigare med mindra bucklor och hack i lacken och en annan färg. Ah,just det, denna har 8 platser, så mer plats för kompisar.

Vi hade besök till max i helgen och igår. Vänner från Stockholm på lördagen, vänner från Stavsjö i söndags och en ny funnen vän från USA/Chile i måndags. Så var mamma här en snabbis i förra veckan också. Det är livet att umgås (och äta god mat tillsammans)!

Ja, och höstlovet tog slut illa kvickt, han knappt att börja tyckte jag. Tyckte inte om det där med att ändra klockan och speciellt inte precis innan höstlovet. Mina barn hade fått fina helgvanor precis. Så lagom till höstlovet kommer vintertiden och ställer till det så de vakat mellan 7 och 8 varje dag. Jag som skulle sova till 9 halv 10 hade jag planerat :(

Ja, vad mer…finns ju massor såklart,men om jag ska vara lite mer djup. Vänt lite, just det, vi blev intervjuade av våra egna super journalister i Pingstkyrkan för en artikel till nästa nr av församlingstidningen. Det var riktigt trevligt och hjälper en själv att hålla alla minnen från vår resa nära.

Så med tanke på det, vissa perioder känns väldigt…tankefyllda. Har insett att jag spenderar alldeles för mycket tid själv. Kan ju vara skönt ibland, men en super social varelse som jag mår inte bra av det i längden.

Tror att det varit mer omvälvande än vad jag trott och förstått att komma hem från vår resa. Har ju försökt att förbereda mej på alla möjliga vis men vissa saker rår man inte på. Gud har sin väg och sitt sätt, och han gör sitt verk. Det är ju inte alltid lätt när man står mitt uppe i en process, men om det är något som jag lärt mig så är det att lita på Honom, för han vill alltid det bästa för mej. Precis som jag vill det bästa för mina barn och måste ibland ta i med hårdhandskarna för att leda dem rätt. Det är inget kul, men bilden är större än här och nu.

Tålamod och inväntan, viktiga saker som kan låta så lätt men vara så svårt.

Jesaja 30:15
”Om ni vänder om och är stilla skall ni bli frälsta.
Genom stillhet och förtröstan blir ni starka.”

Ps. 46:11
“Bli stilla och besinna att jag är Gud.”

Jag älskar verkligen bibeln, det är mat för dagen, utan den kan man inte leva,inte det överflödande livet som vår Gud tänkt för oss i alla fall.

Så till något helt annat, nästan. Min lille ängel. Har fått lite bilder från dagisets änglafest som ag vill dela med mig av.

Kolla in den här ängeln!!   Det finns inte ord!       
Han gick runt med sin lilla stav och sa: Jag välsignar dej, jag välsignar dej.

Men man kan ju inte sitta och bara vara söt hela tiden…

…man får ju pröva sina vingarDet är riktigt coolt att flyga, rent av elektriskt

 

Tack snälla fröknar på Klippan som tog så fina bilder på min ängel Emanuel.

Djungel flash back

Sitter och sorterar foton från vår resa…puh. Vi har över 10 000 foton, vilket är hur kul som helst. Men jobbet att sortera dem är så tidskrävande. Och nu är det bråttom! Det där med att dra ut på saker tills man bara måste och då är det sista minuten. Det är ju typiskt.
I morgon ska jag och Gabriel berätta om vår resa i hans klass och vi ska visa bilder och lite andra saker. På söndag är dax att berätta i kyrkan och visa bilder. Så jag måste grov sortera och sedan sortera i olika mappar beroende på var vi ska visa bilderna och sen helst ytterligare fin sortering och om jag är riktigt ambitiös så ska jag sätta ihop ett bildspel med en viss ordning och kanske med bildtexter till. Men det hinns inte tills i morgon kan jag säga.
Jag ska inte vara för hård mot mej själv faktiskt. Det har varit en stor omställning att komma tillbaka och man kan liksom inte bara trycka på olika knappar och så går det på bara. Och de har varit mycket att ta itu med och det tar sin tid, men känner att nu har jag gjort flera viktiga och omständiga saker senaste veckorna (omständiga i det att det är papper hit och dit som ska fyllas i och skickas och sen även en massa telefon samtal.)
Jag har fixat en massa papper som hade med firman att göra, nu är ett avslut inskickat, nu är det bye bye för Lammolen på riktigt. Det beslutet har mognat fram under lååååång tid. Sen har jag skickat in en skadeanmälan eller vad det heter angående förseningarna vi drabbades av när vi reste till Peru. Vi kom fram 24 timmar senare till slutmålet. Det var i alla fall massa papper att fylla i och en massa kopior som skulle med.
Ja och sen fick jag för mej att söka lite universitetskurser till våren, typ dagen innan sista anmälan, och där skulle man också skicka in betyg och sånt.
Det är ju inte som att man inte har något att göra bara för att man inte har ett arbete utan för hemmet, säger det lite i förbifarten ifall någon skulle undra vad jag gör hela dagarna bara. =)
Så nu till en grej som jag blev så glad över. Som sagt satt och sorterade foton till kl. 01.00 i går natt. Jag har inte på långa vägar gått igenom eller ens tittat igenom alla de foton som våra vänner tagit och som vi fått. Hittade ett så fint foto som verkligen går till en av det berättelser som jag delat med mig av till några.
När det var min tur att följa med till djungeln på en tre dagars resa så tog jag med några små påsar med barnens kläder och köpte lite godis och sånt för att kunna ge bort i byarna vi besökte.
Vi var i 3 olika byar. På förmiddagarna gick vi från hus till hus och evangeliserade och bjöd även in till kvällsgudstjänst. På eftermiddagarna hade vi ett program för alla barn med clowner och sånt. Jag delade upp kläderna i 3 delar och tog med en del i min ryggsäck varje dag. Jag bad och frågade Gud vem jag skulle ge dem till. Så på en hus till hus runda så kom inget direkt tillfälle att ge bort kläder och vi var nästan tillbaka till mötespunkten efter vår runda. Men det fanns ett hus kvar. Vi var säkert 5-6 personer i teamet som gick runt. Vi fick komma in i huset och vi alla fick knappt plats. I huset bodde en kvinna med 6 barn, minsta var bara 2 månader och hon stod och vaggade henne i hängmattan. Hon berättade att hennes man rest till Lima för att söka jobb, han åkte ett par dagar efter dotterns födelse och sedan dess hade mamman inte hört någonting. De har ju inte direkt telefon och internet mitt inne i djungeln….
Vi bjöd henne till kyrkan och jag visste direkt vem som skulle få alla kläder och kex och godis som jag hade i ryggsäcken. Hade mest Aliciakläder och det var ju tur att hon hade 4 tjejer! Men hade nåt enstaka pojke plagg med också.
På kvällen kommer hela familjen till kyrkan och gissa vad barnen hade på sig? Det bästa av allt min vän Angela hade tagit den här bilden på dem och den hittade jag igår kväll.

Så kul att jag råkade ha en Sverigetröja också (som har varit med på Kings Kids fotbollsturné i England). Andra brorsan fick ett par Barca shorts från Barcelona. Lill tjejen har en klänning från Lingon & Blåbär och tjejen till vänster en Esprit tröja (som jag dessutom fått från en vän i Göteborg var dotter vuxit ur den), men vad vet de om det :). Mitt i djungeln men internationella. Det som vi tar för givet och har som slit och släng, det är mer än julafton för dessa barn. Det är så fascinerande. Och för mej en enorm tillfredställelse att få vara med och ge av mitt överflöd. Bäbisen fick inga kläder och är inte med på bild, tyvärr.

Massvaccination och massor med fett

Måste erkänna att jag blev väldigt nyfiken på pappas fettdiet. Om ni trodde det var ett skämt så var det inte det. Förespråkaren, eller en av dem,  för denna diet kallas t.o.m för fett doktorn !

Det egentliga namnet på dieten är LCHF, Low Carb High Fat, vilket betyder lågt med kolhydrater och högt med fett. Hade hört talas om denna diet och om fettdoktorn, Annika Dahlqvist förut, men inte gett det så mycket uppmärksamhet.

Men nu har jag googlat på henne och kommit till hennes mycket intressanta och fullspäckade blogg. Jag är ingen fan av att följa specifika dieter, men jag läser gärna på och plockar det jag gillar. Sedan några år tillbaka har jag tilltalats en hel del av GI (Glykemiskt Index), egentligen ett sätt att mäta sockerhalten i blodet efter man ätit, typ. Har sedan många år insett faran i socker och light produkter och tror stenhårt på att de bör undvikas. Ett litet OBS! Jag är ingen fanat och inte super strikt, jo när det gäller light produkter och aspartam är jag det, fråga mina barn vad mamma tycker om aspartam :), jag menar bästa att säga så jag inte får en massa pikar sen om ni ser mej käka nåt med socker i. Men jag försöker undvika de mest uppenbara socker fällorna som läsk och saft, fikabröd och smågodis. Det beror säkert till stor del att inget av detta drar min uppmärksamhet så mycket.

Jag vet jag är jättekonstig som inte gillar sötsaker och fika…i Sverige som är fikats urmoder.

I varje fall tillbaka till fettdoktorn. Jag har stor förkärlek till naturliga grejor och tror stenhårt på att hålla sig så nära det naturliga ursprunget som möjligt när det gäller mat. Riktig grädde, riktig mjölk, hemgjord majonnäs och råvaror i övrigt. Och jag insåg ganska snart efter att ha läst Annika Dahlqvists blogg att det tycker hon också. Jag är en sån som läser på alla förpackningar och aktar mig för E-ämnen så långt det går. Köper inte alltid ekologiskt men det är helt och hållet en ekonomisk fråga, vilket jag tycker är botten att det ska behöva vara så.

Vikt Väktarna har aldrig riktigt tilltalat mej. Det går faktiskt “fett bort”…hahahaha…fattar ni fett bort…
Jag har faktiskt testa dem, efter att Alicia föddes. Jag vet ju att det funkar om man är ute efter ren viktnedgång (och inte väger in ohälsoaspekterna med tillsatser i maten). Hade en vän som gick ner massor med VV, så jag blev lockad. Men det är light, light och åter light och just det och så en massa sötningsmedel, för det verkar som om alla på Vikt Väktarna har problem med sötsuget. Det är nämligen det som tar upp den mesta tiden att klura ut hur man ska kunna tillfredställa sötsuget men inte få i sig kalorier. Nej, inte nåt för mej. Jag ville gå ner i vikt, jag älskar fett och har inget sötsug, fanns inte så mycket att hämta där.

Det som var lite nytt för mej och mitt tänk var hur Annika Dahlberg förespråkar animaliskt fett. Måste säga att jag gått på snacket med mättade fetter. Jag ska erkänna en sak till, gillar faktiskt Anna Skipper, tycker hon är så…egen…ja, säga vad man vill om hur hon är som person, men jag har gillat hennes kostråd och hon är ju anti mjölk-ladyn får man väl säga. Sedan har jag en annan favorit och det är Sanna Ehdin, nu var det ett tag sen jag höll mig uppdaterad på henne, känner väl att det gått över lite mycket till New Age bland hennes idéer, synd. Man får plocka bort vissa idéer som jag känner inte går ihop med min tro. Tycker det är synd att såga allt. Så plocka recepten men hoppa yogan =). När jag riktigt kom in på GI banan så läste jag en hel del från Fredrik Paulún, tycker han är ritigt bra, det är näring, naturligt,motion och varierat.

Ni får väl själva bilda er en uppfattning om det intresserar

http://blogg.passagen.se/dahlqvistannika/

http://ehdin.com

http://www.annaskipper.se/

http://www.paulun.se/

Men det som jag tyckte var mycket spännande var att Annika Dahlqvist är högst aktuell i massvaccination debatten. Och det visste jag inte, läser ju inte kvällspress (förutom tjuvläser lite ibland i kassakön…schhhhh) eller är faktiskt rätt bortkopplad från nyheter över huvud taget. Jo, nu när jag åker så mycket spårvagn så har jag läst Metro en del och den där andra gratis tidningen, vad den nu heter…ops…pinsamt, men jag gillar inte riktigt den.

Så vad jag ville komma fram till var att på hennes blogg förstod man att hon varit rätt omdiskuterad i pressen på sistone. Just angående hennes uttalanden om det nya vaccinet. Vi har ju rest runt i Latinamerika där alla länder vi rest i hade mer eller mindre svininfluensa hysteri. Och influensan fanns där lite överallt. Och så många perfekta smittspridningsställen som vi besökt de senaste 3 månaderna kan nog vara svårt att slå. Bussterminaler och flygplatser,åtskilliga timmars bussresor, marknader och torg och plazor, you name it. Dessutom var i stort sett hela teamet jätte sjuka i influensan i Bolivia och vi alla tog det rätt coolt.

Så kommer man hem till lilla Sverige och slås av influensahysteri totalt. Men sån tur att duktiga storebror varit så omtänksam att köpa vaccin till hela befolkningen, dubbelt upp t.o.m…pust…Var nu en duktig lojal svensk och gör som alla andra, gå och vaccinera dej, det finstilta tar vi sen, som att “ni är också med som försökskaniner i världens största studie av ett nytt helt oprövat vaccin, och ni kan inte klaga om det går åt skogen för tillverkarna har avskrivit sig allt ansvar och deras förtjänst skulle ju inte bli så stor om de blev tvungna att betala ut en massa skadestånd hela tiden o.s.v”   …Förlåt sarkasmen.

Det värsta var att jag nästan gick på det, det liksom slog emot mej när vi landade här, oron fanns i luften och ville krypa mej inpå skinnet. Nu säger jag det här om mej själv för jag tycker om att vara påläst och få mej en egen uppfattning utifrån fakta, så därför chockade det mej lite. Och jag orkade inte ta tag i det heller med en gång tills för ett par veckor sedan, då min magkänsla sa nej, inget vaccin. Mina uppfattningar baseras på lika delar fakta och lika delar magkänsla, och det får man väl säga vad man vill om, men så funkar det för mej. (Min magkänsla baseras en hel del på min tro på en levande Gud som har gett oss sin Helige Ande som är vår hjälpare och han är nog ganska ofta i magen på mej.)

Jag var inte så påläst efter 3 månader på resande fot därför blev jag överrumplad, det är inte bra. Och vi som känner Gud vet ju vem som brukar ha den taktiken överraska och skrämma..inget mer sagt om det.

Jag hade tagit mitt beslut på magkänsla denna gången. Men så kom faktan, som blev min bekräftelse, som ett brev på posten eller jag menar på mailen. Fick ta del av ett mycket intressant dokument angående det nya vaccinet. Jag har faktiskt vidarebefordrat det till en del av er som jag trodde kunde ha intresse av att läsa det. (Maila mig om du vill ha dokumentet)

Och så ikväll sitter jag och läser på Annika Dahlbergs blogg mer intressanta fakta om vaccineringen. För mej är det avgjort. Jag har mitt sätt att se på saken och jag har full respekt för att du kanske har ett annat sätt att se på det. För det kan ju mycket väl vara så att det som funkar för mej funkar inte alls för dej och vise versa.

Men det jag ändå vill avsluta med att säga är att vad det än gäller se till att hitta dina egna källor till trovärdig information, utforska och ta reda på saker, det är en skylighet idag egentligen. Vi kan inte lita på det vi “bara hör” eller vad som står i kvällspressen eller media över huvudtaget, eller vad de flesta tycker, eller vad bästa vännen tycker eller inte ens vad staten tycker. Vi svenskar är ju uppfostrade att vara lojala och lyssna på staten och dess verk. Men det är nya tider nu och det blåser en annan vind. Och sanningen är den ibland får man gå emot strömmen för det man tror på, det är inte lätt men det kan vara rätt!

Olycksdagen

Ibland blir det inte som man täkt sej…inte alls. Denna helg blev en sån helg. Fredagen var en intensiv dag med en kort läkarkontroll för Emanuel (vi kollade om han hade urinvägsinfektion), de vanliga husgöromålen, för att få i ordning inför helgen och på kvällen Draget, där jag blev intervjuad (aktivitet i Korskyrkan för 9-12 åringar), sedan iväg i lånad bil för att handla mat, hämta upp barnen på Draget och sedan hem för att ta emot pappa som var på väg.
Vi skulle ha en intensiv men rolig helg framför oss. Umgänge med pappa, träffa gamla vänner som skulle titta förbi, Gabriel skulle hem till kompis på förmiddagen, barnkalas hos andra vänner, min dans och stort barnmöte på söndagen.
Men lördagen blev inte så. På morgon kl. 8.00 vaknade jag av en duns i golvet. Jag flög upp ur sägen och hittade Marco på golvet bredvid sängen. Han var avsvimmad och försökte vakna till när jag pratade med honom. Jag fattade inte vad som hänt? Blev något nervös när han inte kunde svara på en gång. Efter ett par minuter får han fram lite ljud och han inser att bitar av hans tänder ligger på golvet och en del blod som jag tror kommer från näsan.
Men han kan fortfarande inte tala om vad som hänt och svarar inte så snabbt som jag önskar. Jag säger till min pappa vad som hänt och bestämmer mig för att ringa ambulansen. Jag blir såå nervös av blod, gillar inte det!
När jag får upp honom på sängen inser jag att det inte var näsblod utan ett stort jack i pannan över ögonbrynet. Mer läskigt blod och sår, inte kul.
Ambulansen är på väg och Marco klarar att gå nedför trappan. Han berättar att han hade mycket ont i ryggen och blivit  jätteyr när han kom från toan. Han satte sig på sängkanten och minns sedan inget mer.
Han åker iväg i ambulansen och jag ska försöka fixa lite frukost. Känner mig helt rastlös och ofokuserad. Känner att jag vill åka till sjukhuset så fort jag kan. Verkligen tur att min pappa kommit och med bil dessutom.
Jag packar frukost till Marco, mackor, kokt ägg och te. Sedan tar jag med Gabriel och släpper av honom hos kompisen på vägen till sjukhuset.
Under frukosten hade Leonardo skickat ett SMS till sin kusin och sagt att pappa blöder i huvudet. Marcos syster ringer super orolig, jag berättar kort. Hon ringer runt till alla syskon och mamma i Peru och pappa i USA.
När jag kom till akuten hade Marco fått ett rum och de hade satt EKG på honom. Efter en liten stund kom en sköterska och tog bort det. Efter nån halvtimma kommer en annan sköterska och tar flera rör blod för blodprov. Sen börjar den riktig väntan. En gång i timman går jag ut och lägger pengar i parkeringsautomaten. Tror ju hela tiden i min enfald att det snart ska vara klart. Är ju sällan på akuten. Andra gången sedan vi gifter oss.
Första gången var för ett år sedan då Gabriel fick blindtarmsont och de senare opererade bort blindtarmen. men då var Marco med honom och det tog ju 3 dagar tror jag.
Man får ju inte ha mobiler på på sjukhuset, så jag fick gå ut utanför i höstrusket och ringa hem för att se hur det går. Så ringde jag till Marcos kollega på Folktandvården för att fråga om hon kan hjälpa Marco med tänderna. Och precis när jag lagt på ringer Marcos andra syster från Polen och undrar vad som hänt. Sen kommer sms från Marcos bror i Stockholm.
Efter ett antal timmar trycker vi på röda knappen för vi vill fråga hur det går. Efter 10 min kommer en sköterska in. Hon verkar lite irriterad av vår fråga och ser sur ut…PMS….
Ok, förlåt att vi finns då men väggarna i detta rum börjar bli outhärdliga och det där äckliga jacket som jag måste titta på hela tiden och som blöder ständigt.   “Ja, men det har man ju 6 timmar på sig att sy ihop” …och då är det ju lika bra att vänta 6 timmar än att göra det direkt (egen kommentar).
Tålamod!
Efter nästan 5 timmar kommer så läkaren. En ung trevlig kille som gör en mycket utförlig undersökning med alla möjlig och omöjliga övningar. Men hellre det. Efter nån halvtimma är det så dax att sy,äntligen. Marco får bedövning. Efter att han rengjort såret ser han at det är väldigt stort och djup. Han bestämmer sig för att låta ytterligare en läkare titta på det för att se om det behöver sys inuti. Då ska vi bara vänta på denna andra läkare blir ledig. Tillslut kommer han, men bedömer att det inte behövs. Så börjar han sy. Bedövning har knapp verkat så stackars Marco ligger där och känner alltihopa. Men läkaren och sköerkan tycker det är bätter att sy på så det blir klart. 7 stygn! (Läkaren bad om ursäkt sedan innan vi gick hem)
Nu ska det väl vara klart, nu vill vi hem. Parkeringen har gått ut. Men läkaren ska bara rådfråga två andra läkare angående medicin och EKG testet. “Jag kommer snart”
Snart kan ju vara olika för olika personer men efter 45 min går vi ut ur rummet och tänket säga att vi åker hem nu. Just kommer läkaren förbi, ja, ja , jag kommer nu.
Jag går ut i bilen så länge för att ringa hem. Då får jag veta att våra vänner som skulle komma förbi just har kommit. Det vet ju inget av vad som hänt. 10 min senare kommer Marco ut och vi kan äntligen åka hem efter dryga 7 timmar på akuten.
Han ringer sin tandläkarkollega och det bestämmer att ses på kliniken om en timma. Det kommer fler sms och Marco ringer sin syster. Vi kommer hem och Marco hinner fika och prata en stund innan han åker iväg igen för att få tänderna fixade.
Gabriel var kvar hos sin kompis och Leonardo hade också gått till en kompis. Jag hade ju hunnit berätta för Alicia om kalaset så hon var helt inställd på att gå på det. Jag ringde de som skulle ha kalaset och de sa att det var helt ok att lämna Alicia och Emanuel på kalaset.
Jag och min vän promenerar iväg och lämnar barnen på kalaset. Vi hann att umgås en stund i alla fall. Sedan måste våra vänner åka vidare och det är dax att börja med kvällsmaten. Just det glömde säga att under tiden så ringer telefonen hela tiden. Min mamma, Marcos mamma, Marcos pappa, Leonardos kompis pappa, Gabriels kompis mamma, Marcos tredje syster….har jag glömt någon? Det hela känns… jag har faktiskt inget bra ord…lite lagom hysteriskt, kanske...men jag hann inte vara still och känna efter i det läget heller.
Ringer Marco för att höra hur det går. Han var precis klar och han kände sig nöjd. Ber honom hämta barnen på kalaset på vägen hem. Han kommer hem vid halv 8 tiden och då är kvällsmaten klar, bakad potatis med två röror, örtsmör, sallad, pappas blomkålspuré och stekt fläsk för att tillfredställa pappas fett behov :-D, han håller på med sin fettdiet LCHF. Look that up if you want.
Marco kommer hem och precis så ringer systern från Polen. Under tiden har Leonardo och Gabriel kommit hem från sina kompisar också. En pappa hade med sig lite gott till oss (eller kanske var det till Marco :) ) så omtänksamt.

Jag kom på att jag måste skicka iväg ett sms till teamet som ska ha barnmötet på söndagen, Marco kan ju inte vara Kaj (vår söndagskorokodil) som planerat.

Det blev sen kvällsmat och sen skulle vi "hinna" äta chipsen vi fått också. Klockan var över 22 när jag fick Emanuel i säng och sen Alicia. Jag la mej bredvid Alicia och orkade inte rör mej. Jag somnade. Efter ett tag i hopkrupen ställning samlade jag kraft och gick och borstade tänderna och sedan la mej i min säng, trött som en sten.

En dag att minnas.

Tack alla som hjälpte oss på olika sätt med att visa omsorg och be och praktiska saker som att ta våra barn och pappa som passade de minsta och skötte markservice hemma.

Principer

Har just suttit och kollat på lite gamalt från min blogg. Letade efter några speciella inlägg. Oj, jag blir nästan själv impad på allt jag skrivit. Men mesta av allt skäms jag för att jag skriver så lite nu, sen vi kom hem.

Jag hamnar där igen att det händer ju likson inte så mycket att skriva om, eller så gör det det? Men det blir ju ändå mest tankar och funderingar och hur kul är det…för andra…eller så är det det? Ja, det är svårt att säga tycker jag för jag har ju inte fått så mycket respons, men jag ser att det är några som kommer in och tittar. Det var och är många som sagt att de uppskattat bloggen när vi varit borta, och det är ju superkul måste jag säga. jag blir glad och taggad. Tänk att man är så beroende av respons och positiv feedback, eller beroende? Man blir glad i alla fall.

Ja, det om det. Nu till principerna. Ju äldre man blir desto klokare, eller?  Ålder behöver faktiskt inte ha med klokhet att göra nödvändigtvis, men det kan hjälpa om man vill bli kolkare. I alla fall så har det gjort det på mej tycker jag.När jag var ung,yngre var allt svart eller vitt. Mycket skarpt svart eller vitt, men med livets erfarenheter så har linjerna suddats ut och mer grått kommit in. Lite mer nyans alltså. När jag tror på något eller inte tror på något så kan jag lätt bli väldigt svartvit. Särskilt om de flesta runt omkring gör eller inte gör det jag tror eller inte tror på. Bara för att visa minsann så kommer de där principerna.

Men om och om igen så får jag omvärdera och släppa på principerna som finns där “bara för att”. Nu pratar jag inte om mina livsprinciper grundvalarna i livet utan det där andra. Och just det när man rannsakar sig själv måste ställa frågan varför gör jag eller varför inte? Blir svaret “därför att”!! Jag ska visa världen att det går!

Nej, det håller inte i längden. Livet har vissa nyanser. Det blev en lång utläggning för att komma fram till dagens tema: Mobiltelefon till barn

Nu kanske ni anar. Jag tycker inte små barn ska ha mobiltelefon! Nu kan vi säga punkt slut, men det kan vi inte för nu blir jag principfast. Vad är små barn? Ja, typ innan tonåren sådär. Jag har inte sagt det här till allt och alla men predikat det för mina egna barn, så de vet vad jag tycker.

Nu har jag släppt efter. Jag kände att saker blev så fel och så krångliga bara för att jag har en princip att mina barn ska inte ha mobiltelefon, No matter what!

Lite bakgrund. Vi har ingen bil och mina barn har fått lite mer frihet att åka spårvagn själva. Vilket isig har varit en process för “hönsmamman”, men den ägde till stor del rum redan för ett år sedan. Nu pratar vi fram och tillbaka till skolan. Men nu är det så Leonardo har cirkusträning flera gånger i veckan, på kvällstid. Så han har fått åka själv dit och vi hämtar efter, för det är för sent att åka hem när det är mörkt tycker jag.

Cirkusen har nya lokaler och vi hade bara varit där ett par ggr när Leonardo skulle åka själv första gången. Jag skulle få låna en bil och åka och hämta honom. Vi kom överrens om att han väntar på  mej inne på cirkusen när det var slut. Jag visste att jag skulle komma lite senare och hämta honom och jag sa det till honom så han visste att han skulle få vänta lite.

När jag går för att hämta bilen börjar det plötsligt spöregna. Jag skjutsade hem en person på vägen till cirkusen så jag kom som sagt lite sent och hämtade honom. Dt vräkte ner och när jag kommer upp i lokalen är han inte där. Tränarna är kvar och jag frågar om de visste när han gick. De sa att han  gick ut med de andra killarna efter träningen. Jag ringde hem och kollade om han kommit hem. Kanske hade någon skjutsat hem honom eller så kanske han gick till spårvagnen i alla fall. Nej, han hade inte kommit hem. Jag och Gabriel går runt ute runt lokalen och letar och ropar. Jag tänkte han kan ju inte vara här i regnet och mörkret, kände inte bra alls.

Satt ett tag och väntade i bilen. Visste inte vart jag skulle göra, tankarna låste sig en del kan jag säga. Ringer hem igen och säger till Marco att ringa direkt om han kommer hem. Vi skulle åka till Maxi och handla därför hade vi fått låna bilen. Jag åkte till affären. Gabriel blev jätte orolig och jag med faktiskt men försökte agera cool och hoppades varje sekund att Marco skulle ringa. Jag kunde inte koncentrera mej på handlingen för fem öre, stod bara och stirrade på hyllorna. Ska jag åka runt och leta? Och vädrat det var det värsta tror jag att det vräkte ner hela tiden och så mörkret förstås.

Gabriel började gråta han var så orolig. Jag ringde till Marco och sa att nu får han ringa polisen, det hade gått mer än en timma utan att vi visste vart han var. Sagt och gjort. Men just när Marco pratade med polisen så kommer Leonardo hem, blöt, kall och trött.

Vad hade hänt? Han hade missförstått att han skulle vänta inne i lokalen. Han var rädd att jag skulle åka ifrån honom och inte komma upp och hämta honom?? Vilka idéer, jag kommer alltid upp och hämtar…

Han stod ute och väntade och efter en stund så går han till spårvagnen, men när han kommer dit så tänker han “tänk om mamma kommer nu” så då gick han tillbaka till cirkusen…stackaren i detta regn. Så han står och väntar ett tag till innan han tillslut går tillbaka till spårvagnen och åker hem. Så på det viset lyckades vi missa varandra.

Det här var alltså droppen.Det har varit lite andra små saker innan när man verkligen skulle behövt nå varandra. Nu måste han ha en mobil!! Som tur var hade jag redan beställt ett extra startpaket som jag hade tänkt kunde vara bar att ha. Och gamla mobiler har man ju som ligger och skräpar. För en ny till ett barn…och detta barn….fullkomligt onödigt.

Vi har vissa regler runt mobilandet och det tror jag på. Han har nu haft den i en vecka och inte lyckats slarva bort den ännu. Han har fortfarande pengar kvar på kortet, inga onödiga samtal BIG Regel! Men det har blivit massor med onödiga SMS. Jag har förklarat saker och ting för honom hur det funkar, det är inte gratis. Vi får väl se det här som en inlärnings period. Har märkt att man kan faktiskt vara lite utanför om man är 10 år och inte har mobil eller åtminstone fattar hur den funkar med SMS och hela köret. Har lite svårt att greppa det.Är väl lite gammal modig och bakåtsträvare. Men nu är han inne…:/  Skoja bara, skulle sällan vara orsak till att skaffa den. Min princip fick ruckas för att göra livet enklare och säkrare, men jag släpper inte på allt, de ruckades bara lite. =)

Lite smått och gott

Om jag ska ta och skriva några rader, känns liksom som att det är dax för det. Livet rullar på kan man säga. Ganska mycket vanlig vardag, men med små höjdpunkter.

Jag har varit förkyld i en vecka vilket har gjort att jag inte känt mej riktigt på topp precis. Vi hade dock en lugn helg och har bara tagit dagen som den kommer, vilket är så skönt ibland. Men nu väntar några helger framöver med trevliga besök.

På lördag kommer Marcos syster med familj, vi har inte träffats sen vi kom hem från Peru. Och på fredagen kommer några vänner och på söndagen andra vänner så det blir fullt upp och kul.

I kyrkan har saker och ting satt igång som söndagsskolan t.e.x. Jag är med och har en grupp 3 ggr denna termin. Det var en lite startsträcka att komma igång och komma in i det igen men det var kanonkul när det väl var dax för min tur. Barn- och familjerådet har också haft sitt första möte för terminen och det var extra trevlig för vi var hemma hos vår pastor som bor långt ut på vischan. Han bjöd på mat och det var väldigt trevlig att få se vart de bor. Så tack för det! Mötet var också bra och vi jobbar på för att planera vad vi ska göra för och med barnen under terminen och nästa år. Det är ett härligt gäng som verkligen brinner för arbetet och inte drar sig för att hugga i. Känns väldigt kul och motiverande.

Leonardo har äntligen kunna börja på riktig på sin cirkusträning denna vecka. Det beror på att cirkusen nu har flyttat från sina gamla lokaler och in till nya som ligger mer centralt vilket gör att vi kan ta oss till träningen utan bil. Vilket var i stort sett omöjligt tidigare. Det känns jätte bra för han älskar sin cirkusträning och han är duktig. Ikväll blir  det grabbacro. Där emot får vi nog lägga ner fotbollen, tyvärr. Det känns alldeles för meckigt utan bil. Och särskilt nu när det blir kallare och mörkare också. Känns kanske mest synd för Gabriel för han har ingen annan aktivitet. Och andra sidan är han inte jätteledsen för det han är inte lika aktivitets inriktad som Leonardo och även Alicia. Men det blir ibland lite långtråkigt för han på eftermiddagarna efter skolan, det finns ju inte så många att leka med precis, de flesta går ju på fritids.

Livet går utan bil och det måste det ju annars vore det skam, men det är helt klart enklare med bil. Marco är den som tycker det är jobbigast vilket kan tyckas lite bakvänt, men han lider för min och barnens skull, mer än jag själv gör. Vi pratade om att det blir bara kallare och kallare och mörkare och mörkare och det är tufft att åka spårvagn hit och dit. Jag försöker vara positiv, vi är ju liksom inte de enda i Sverige som inte har bil. Om andra fixar det så gör vi det också och det ligger ju i Guds händer. Han vet våra behov och vi får bara lita på att han har det bästa för oss.

Det är intressant att se hur olika jag och Marco bearbetar och hanterar olika saker. Det har vi märkt och märker mer och mer i och med vår resa och allt vi varit med om. Man lär verkligen känna varandra på nya sätt och upptäcker sidor hos varandra som man inte tänkt på eller som på något sätt gått obemärkt förbi.

Man inser vikten av att alltid prata med varandra, ta tid för det sitta ner ett par timmar och bara prata, helst mer än en gång i veckan. Och även dela tankar om framtiden och vad som går runt i huvudet. Vi hade ett sånt snack igår. Jag har insett att jag har varit dålig på att dela med mej av mina tankar och idéer. Jag vet inte riktigt varför. Och jag tänker väldigt mycket och har massor med idéer och visioner hela tiden. Ibland blir jag nästan trött på min  egen hjärna.

Och problemet har många gånger varit att jag kanske har tänkt på något och gått och funderat på det i flera veckor kanske månader innan jag kläcker det för Marco. Då är det ju gamalt och genomtänkt för mej men helt nytt för honom och då kan jag bli irriterad och frustrerad över att han inte tar emot det jag säger med entusiasm ect. Hummm… men tack och lov har jag nu lärt mej på vägen och nu är det slut med överraskningar som kastas fram hux flux. Eller i alla fall måste jag ha mer tålamod med att ge honom tid att fundera och låta saker och ting smälta in.

Så det var väl dagen tips, typ. Äktenskapslektion nr. 1. Ta tid och prata med varandra och se det positiva i era olikheter och försök förstå varandra. Lycka till från en som jobbar på det!

Goda minnen

Länkarna i mitt förra inlägg funkade ju inte, vilket jag hade misstänkt, det skulle ju vara alldeles för enkelt då…

Vi får väl se om jag kan få till det på annat vis.

Jag skrev 3 inlägg på samma dag för er som inte märkte det, ibland lönar det sig att rulla ner lite på sidan, kan ju ligga något nytt där.

I övrigt så är vi lite sjuka här hemma, och vädret är ju pest så roligare än så blir det tyvärr inte. I går kväll hade jag en god gammal klasskompis här på besök, det var trevligt förutom att jag inte kände mej så trevlig eftersom jag var genomförkyld och trött. Men vi får ta igen det snart igen. Vi pratade om att göra nåt kul ihop som att spela squash. Har aldrig testat det med de har en jättefin squash hall här i Norrköping så det vore ju kul att prova.

Fick ett härligt mail också från en av de amerikanska killarna som brukade passa barnen när vi var i skolan i Iquitos. Det var verkligen kul att höra från honom. Känns så overkligt nu när man tittar på bilderna därifrån…..längtar tillbaka faktiskt…särskilt en dag som denna.

 

Daniel och Griffin, världens bästa barnvakter!!!! Miss you guys!!!

Really awsome!!!

Heroiskt arbete

En vän till oss från Iquitos hade lagt upp två filmer på sin Facebook. Jag ville så gärna dela med mej av dem. Jag är inte så haj på hur jag gör det här, men förhoppningsvis funkar dessa länkar att klicka på. Hade helst velat  lägga filmerna här men det lyckades jag inte med.

De åker snart ut på sin tredje djungelresa sedan vi lämnade basen för drygt en månad sedan. Jag är så imponerad av arbetet de gör. Det ser så exotiskt ut på bilder och film, men jag vet ju att verkligheten är en annan. Otroligt enkla levnadsförhållanden, stekhet sol 35 -40 graders värme på dagarna och massor, massor med mygg på kvällar och nätter.

Hoppas ni kan se klippen.

http://www.facebook.com/video/video.php?v=1255920721036

http://www.facebook.com/video/video.php?v=1255920721036#/video/video.php?v=1255816478430

Besökas och besöka

Ska det vara så ska det, 150 % var det när inspirationen faller på. Så här kommer nästa inlägg.
Vill bara berätta om vår trevliga helg. På fredagen kom David från Colombia och hälsade på oss. Han kom till Sverige i somras och jobba på UMU basen i Linköping. Det är så kul, han har verkligen ett hjärta för Sverige och att vinna människor för Kristus i vårt land. Det gläder mig så. Han älskar fotboll och vill gärna använda den i evangelisationen. Så han och Marco testade såklart läget i Klocket på konstgräsplanen på kvällen. Sedan käkade vi tacos och hade det bra. David sov över till lördagen och Marco följde honom till tåget till Linköping på morgonen.

Medan Marco var iväg kom nästa gästerna och avlöste. Det var mamma, mormor och Gösta som kom. Marco skulle laga mammas tänder så då passade vi på att göra lite mer av det besöket. Det var kul att Gösta och mormor kunde komma med. Annars kanske det skulle tagit länge innan vi får möjlighet att träffa dem. Jag lagade Peruansk mat och bjöd på och det gick hem tror jag.

Vi passade även på att fira Marco eftersom han fyllde förra helgen, så jag hade baka en morotskaka också. Det blev smaskens. Mormor fick titta på bilder från vår resa på datorn, hon har ju inte kunnat följa bloggen helt eftersom hon inte har någon dator. Det blev en rolig och intensiv dag. Jag råkar ju liksom ha min danskurs på lördagseftermiddagar, ingen bra tid tycket jag men, men… så jag smet ju iväg på den en stund.

Mamma blev nöjd med lagningen som tog några timmar, även om hon kom tillbaka och fick äta sen lunch med delvis bedövad mun.

Mamma har köpt ny kamera, hur “spicy” som helst, chockrosa och kanon bra. Hennes kamera hade också lagt av precis som vår. Så självklart passade vi på att ta lite bilder.

Ingen slapp undan kamerans blixtar denna dag. Den nya kameran måste ju testas ordentlig.

 

Så till besöket. På söndag morgon ringer telefonen. Det är våra vänner som vill bjuda oss på lunch efter kyrkan. De bor på landet och eftersom vi inte har bil erbjuder de att hämta oss i kyrkan efter mötet. Det var härligt att få sätta sig vid dukat bord. Underbart god mat och väldigt trevligt sällskap.
Vi fick möjlighet att vädra viktiga tankar och be tillsammans innan dagen slutade. En härlig helg helt enkelt.

Tidstjuvar

Det verkar ju som att det blir ungefär ett inlägg i veckan här, hade faktiskt lite högre ambitioner. Känner lite ansvar gentemot er bloggläsare, om ni inte alla gett upp nu förstås.

Hade kanske tänkt skylla lite på tiden men det är inte riktigt rätt. Eller inte alls rätt enligt min åsikt. Jag tror att man kan hinna väldigt mycket och vad man hinner beror helt och hållet på vad man prioriterar. I det ligger en del måsten som vi alla har som ett arbete som ska skötas på vissa tider och ett hushåll där vissa grund uppgifter också måste skötas som det vanliga laga mat,äta mat, köpa mat, tvätta, diska, städa, det sist nämnda kan ju se väldigt olika ut från städfanatiker som putsar och donar allt som oftast till mindra noga räknade som bara tar fram damsugaren när dammråttorna själva ligger och skriker om det.

Varför jag kom in på det här är för att min man kom hem med en artikel igår från Metro. Jag tror han vill få något sagt med det…

Till saken hör att jag fick ett litet sammanbrott förra veckan i form av inre stress av saker som låg och pockade på och som jag inte “hunnit” göra. I det här fallet så beror det på några saker som att... Jag är en människa som helst gör saker jag har lust och framförallt inspiration att göra. Låter ju ju…ja, jag vet inte vad..flummigt kanske… fungerar hur bra som helst när inspirationen är där, då är det 150 % som gäller, men mindra bra när inspirationen inte är där. Då behövs istället 150 % disciplin, vilket jag jobbar på att bli bättre på så att säga… klart som korvspad eller?

Och just de där sakerna som kan vara lite jobbiga att komma igång med som att skriva invecklade mail och hitta vissa papper, ringa myndigheter och jag vet inte vad, hitta lösenordet till mitt konto o.s.v, där har inspirationen inte infunnit sig (kan också bero på att mitt kontor ser ut som hej kom och hjälp mej! och det är en annan inspirations historia för att organsera det) och den där diciplinen har jag inte sett skymten av heller förens typ idag.

Ok, nu till tidstjuvarna som är så mycket lättare att få inspiration till, vilket min käre make har märkt antar jag.
Tipsen lyder: Hitta dina egna tidstjuvar i vardagen, 6 punkter.

1. Skriv upp vad du gör under några dagar. Vanliga tidstjuvar: Långa fika pauser och luncher, tv-tittande, mess, slösurfande, Facebook och snackiga kompisar.
   Ups, åkte redan dit på några punkter… när min man läste upp detta kan jag säga att han ändrade röst läge på vissa ord som t.e.x slösurfande, Facebook och snackiga kompisar….undrar varför???
   
   Ville så gärna försvara mej och försökte nog lite också men insåg sedan att han hade förstås rätt (men det sa jag nog inte till honom) Måste ta det försiktigt med erkännandena…
   Men som ni förstår av detta inlägg så måste det ut i ljuset så jag erkänner. Ok, nästa punkt.
   
   
2. Sabotera för dej själv. Självdisciplin är svårt (Amen) , se till att du slipper ha det. Stäng av mobilen, släng TV:n, Dra ur nätverkssladden, eller låt bli att berätta för kompisarna vart du är så ingen kommer och fikar.
   Den sistnämnda håller jag inte med om (kan bero på att det inte regnar så tätt med spontana fikare hos mig, vilket jag kanske skulle önska att det gjorde..ibland), men de övriga har jag faktiskt testat någon gång (för länge sedan) och det funkade.
   
   
3. Gör mycket så hinner du mer. Om du vet att du ska göra något annat på kvällen så hinner du mer på dagen.
   Stämmer riktigt bra! Ju mer du gör ju mer hinner du. Det är bara att se allt vi hann på en dag när vi var i Peru på skolan, det var helt otroligt. Men glöm inte att vila emellan det är såååå viktigt!
   
   
4. Planera, lägg 5-10 min på att planera din tid och din dag. Etc.  Avsätt också tid för ledighet och bocka av när det går framåt.
   Låter toppen, men har aldrig provat, det går på något konstigt sätt emot min personlighet eller något, det här med att planera, ni som känner mej kanske har ett och annat att säga om det, men ge inte upp, ännu är undrens tid inte förbi! :)
   Däremot brukar jag göra en lista på vad som ska göras, gör det ganska ofta faktiskt, och bockar sedan av, även om jag inte har en speciell tidsplan för det, funkar mycket bra och ger motivation.
   
   
5. Våga prioritera!! Sluta med saker som du inte tycker är så viktiga.
   Ok, här är jag helt med, det här tror jag stenhårt på. Prioritera mera!!
   
   
6. Ha kul! Plugga eller jobba med sånt du gillar!
   Det var ett värdigt avslut på tidstjuvarnas lista! Kunde inte sagt det bättre själv!

Detta sagt och gjort av en kille som vet vad han pratar om. Han pluggar 30 tim/v, jobbar 15 tim/v och spexar 20 tim/v. Big fotnot Han har varken fru, flickvän eller barn,på frågan svara han , nej det hinner jag inte. (Tror jag det)
Det var dagens inlägg om tid, har faktiskt tänkt skriva 2 inlägg till som jag har på finger spetsarna…men jag får se om jag hinner…. skoja bara.

Bloggtorka…

Usch vad det blev bloggtorka. Nu får jag skärpa till mej. Problemet är nog att jag inte riktigt har fått inspiration tror jag. Efter ett liv med så mycket annorlunda händelser varje dag så liksom kommer inte inspirationen bland disk och tvätthögar. Men det finns ju guldkorn i vardagen också. Det gäller bara att var uppmärksam och ta tillvara på dem, inte bara rusa på. Detta säger jag nu till mig själv, jag behöver bli bättre på det, kanske finns någon mer där ute som känner igen sig.

Jag märker ju redan nu att det går ju faktiskt bra att skriva och det finns alltid tankar och funderingar att vädra i brist på andra spännande händelser.

Men vi har faktiskt haft en spännande händelse i helgen. Vi hade vänner från Chile på besök. Ricardo, är från Argentina men har bott i Chile i typ 30 år och hans fru Luisa. De har under veckan som gått varit i Linköping på UMU basen där och undervisat på deras DTS. De hade två “öppna” undervisningskvällar som Marco och Hector åkte på.

Ricardo och Luisa är ett härligt par i 50 års åldern som jobbat inom YWAM i runt 30 år. Det har varit en stor välsignelse att ha dem här i helgen. Det var verkligen Guds plan för dem att komma och hälsa på oss. Vi tror inte på ödet utan tror att Gud ger oss möjligheter. Första dagen vi kom till Lima, precis efter skolan när vi lämnat Iquitos, så bodde vi ju i en lägenhet som en annan YWAM familj hade. Den används när UMU:are kommer på besök. Just den dagen var Ricardo där och han skulle sova sin sista natt i lägenheten efter att varit i Lima och undervisat i nästan en vecka. Marco och Ricardo satt och pratade till långt in på natten och Ricardo berättade att han skulle till Sverige i september, men han var inte säker på vart. Vi antog att det måste vara till basen i Linköping han ska och sa till honom att han måste komma och hälsa på oss.

Först var det tänkt att han skulle till Rumänien direkt efter Linköping, men så blev det inställt och plötsligt hade de 3 dagar tillgodo i Sverige…som sagt det är inte ödet.

Marco fyllde år i söndag och jag tror att det var en av hans bästa födelsedagar. Vi tog tid och bad tillsammans  och Ricardo fick ord från Gud till Marco.

Det har verkligen varit kul med folk i huset och Luisa har hjälpt till med både disk och matlagning, hon är en riktig husmor som jag. Man hinner prata en hel del när man arbetar tillsammans.

I måndags lämnade jag dem vid flygbussen på bussterminalen och de åkte vidare till Skavsta och sedan Hamburg, sedan väntar London och Madrid innan de åker tillbaka till Chile. Och nu är det tyst i huset igen…det är så tråkigt. Jag har märkt att jag blir så seg av så mycket tysthet och ensamhet. I och för sig behöver jag ha lite tysthet på dagarna för Emanuel och även Alicia är grymma på att prata. Men nästa helg får vi besök igen. Då kommer mamma och Gösta och mormor. Det ska bli kul. Särskilt kul att mormor kan komma, det är ju inte så lätt i den åldern att åka runt och vi har ju inte heller så lätt för det nu när vi inte har bil, så vi vet inte när vi kan hälsa på i Ödeshög. Fast vi vet en sak och det är att vi är bjudna till min gamla hemförsamling, Baptistkyrkan i Ödeshög att delta i en gudstjänst i november, det ser vi verkligen fram emot.

Några fina bilder från vår sightseen i Norrköping i söndags. Tyvärr har vi ingen egen kamera ännu men som tur var hade Ricardo och Luisa kamera. men ibland tog den väldigt ljusa bilder vilket var synd för de var fina.

Tankar

Plötsligt har jag så mycket tid att tänka. Ibland på skolan var det så fullt upp så man hann aldrig vara med sina tankar,vilket jag då saknade. Jag är nog en riktig tänkare. Men det får inte bli för mycket heller. Jag har märkt att jag ibland har jättesvårt att sätta ord på mina tankar när de får vara i fred för länge. Fast jag tror det är viktigt att sätta ord på dem, inte alla tankar alla gånger, men de flesta med jämna mellanrum.

Så vad är det jag tänker på? Allt mellan himmel och jord, som vanligt. Men mycket handlar om kontrasten at vara tillbaka i Sverige, i Norrköping, I Klockartorpet, i vårt hem. Allt som verkade så attraktivt och som jag kunde sakna ihjäl mig på för några månader sedan känns plötsligt inte så speciellt längre. Kan jag inte leva i nuet? Är jag inte tacksam för det jag har? Jag vet inte exakt men jag vet att jag är oerhört tacksam,leva i nuet, jag hoppas det men jag tänker lätt både framåt och bakåt. Vilket troligen har att göra med att jag tänker mycket och man kan ju inte ta upp så mycket tänka-tid med bara NU..eller?

Lite komplicerat ibland, men så är det väl med tankar. Jag har klagat lite på att jag lätt blir Facebook beroende, men o andra sidan så är det så coolt att känna sig så nära sina vänner som är på andra sidan jorden. Veta vad de gör, hur de har det. Jag vet att en stor bit av mitt hjärta är kvar där, kanske därför att jag har så svårt att känna mig helt ok här.

Magly min vän från Iquitos åker med på djungelresan som ett stort team från basen gör idag. Det var ju coolt tycker jag. De ska vara där 9 dagar. Det är Daniela från Österrike som har bjudit dit ett gäng läkare och sköterskor och deras misson är i första hand läkarvård. Det är 3 personer från vår skola som stannat kvar på basen för att arbeta. Daniela, och Mike från USA och så Luis från djungeln. Det är spännande att följa deras arbete. Det börjar en ny DTS i februari, blir du sugen?? Gå in på hemsidan och anmäl dej.

Jag skulle göra om det igen och igen och igen… Jag fick den frågan igår: Skulle du göra om det? Och svaret är Ja, ja ,ja. Men allt har sin tid och just nu har vi en tid här i Norrköping, vilket jag just nu försöker förlika mig med och söka Guds plan för. Nu matas vi inte längre, det är väl det som känns lite svårt och tufft. Nu ska vi stå på egna ben, leva ut, ge ut allt det vi fått. Det kan kännas läskigt men också utmanande, och jag vet så väl att utmaningen behövs annars växer vi inte.

Snälla ni som har bett för oss under vår tid i Peru, fortsätt gärna att be. Det andliga klimatet i det här landet kräver mycket bön. Och vi behöver fortfarande mycket förbön. Vi är så tacksamma om ni vill fortsätta att stå med oss. Ett viktigt böneämne för oss är att vi behöver en bil. Vi känner att livet skulle vara så mycket enklare för oss med bil. Det är inte omöjligt utan, men ganska krångligt.

Bloggen fortsätter

Nu kanske ni undrar om det är slut med bloggandet bara för att vi är hemma i Sverige. Men jag har tänkt fortsätta. Bara det att det varit lite annat att tänka på denna vecka och vi har ju dessutom inte haft internet hemma. Men nu funkar det och det gick faktiskt snabbt måste jag säga.

Det var så att det satt en lite dosa i hallen när vi kom hem som vi inte haft förut. Hyresbostäder har kopplat in “riktigt bredband”… Så eftersom vi ändå skulle välja leverantör på bredband och telefon så jämförde vi lite priser och så. Och det verkar vara bra med Bredbandsbolaget som står för bredbandet och telefonin. Det var ju inte hyperbillig men vi får telefonin på köpet och det kostade oss inget att få ett nytt telefonnummer vilket är mycket förmånlig med tanke på att andra tar mellan 700 – 1000 kr för det.

Det som var bra var att jag kunde börja använda bredbandet direkt bara genom att knappa in en kod. Telefonen och routern kommer sedan på posten.

Barnen har börjat skolan i måndags. Leonardo går nu i 4:an och Gabriel i 2:an. Båda har fått behålla samma fröknar vilket känns jättebra. Jag tror på kontinuitet. Alicia har fått börja i förskoleklassen fast hon inte fyller 6 förens nästa år i januari. Men jag ror det blir jättebra med det. Hon har en jättegullig fröken (Leonardos gamla) och det verkar vara en mysig klass med en massa tjejkompisar. Varför jag säger just tjejkompisar är för att det var lite dåligt med det sista terminen på dagiset, så det är en stor anledning till att hon fick börja ett år tidigare. Alicia trivs i alla fall bra än så länge och hon är väldigt nyfiken och sugen på att lära sig saker.

Emanuel har haft inskolning på sin gamla avdelning på dagis. En hel del nya barn och flera i hans ålder, samt nästa samma fröknar, bara ett nytillskott. Men han verkar trivas bra direkt. I torsdags lämnade jag honom och han åt på dagis, det var inga problem. Så från måndag räknar jag med at han kan gå sitt vanliga schema, 15 tim veckan.

Det blir ju lite pyssligt med att åka spårvagn och buss varje dag, men det går bra. Mest är att det blir så dyrt. Det var ju så synd att barnen inte får skolkort längre. Den lyxen varade i 2 år. Det som är skönt är att Alicia och Emanuel är lediga på fredagar. Det känns ju kanon.

Idag har vi varit i kyrkan för första gången sedan vi kom hem. Det var trevligt att träffa alla kända ansikten och det var många som hälsade oss välkomna tillbaka det värmde. Det är bara en lite märklig känsla att vara tillbaka och det mesta är som vanligt. Det enda som gör att man vet att man varit iväg en tid är att man ser att allas barn har växt. Annars känns det som om det var en vecka sedan vi var där sist. Märligt?

Igår var vi i Linköping på UMU basen där,äntligen. Vi fick ju veta att de öppnat en bas i Linköping bara några veckor innan vi reste till Peru. Det var ju så mycket att stå i då så vi hann inte åka dit innan vi åkte. Vi hade dok lite kontakt på mailen med basledarna Anders och Sara. Denna vecka har ett par från Colombia undervisat i skolan i Linköping. Och de var även på vår skola i mars och undervisade så vi kände ju att vi ville träffa dem när det var här.

Basen här är en latino/svensk bas vilket är jättekul. Det är 4 colombianer, samt basledarna som bott i Colombia flera år. Det håller just nu på med sin andra DTS (Disipleship Traning School) sedan starten i januari. Just nu har de 5 elever. Vi tycker det är superkul att ha dem så nära oss och vi hoppas att vi ska få samarbeta med dem.

Hemma!

Nu är vi hemma. Känns så häftigt, skönt och konstigt på samma gång. Vi har bara varit hemma i ca 2½ timma, men barnen har hunnit bada, leka och spela bondespelet.

Mamma hade varit här och gjort så fint. Köpt frukostmat och lite annat och ställt köttgryta i frysen som jag ska värma snart. Hon hade bäddat alla sängar och barnen hade fått nya sängkläder. Så fanns det små fina kort med välkomsthälsningar på till alla. Det kändes så välkomnande att komma hem. Tusen tack mammis!

Har också packat upp två snart tre väskor. Ska bli så skönt att slippa resegarderoben. Jag vill inte se en resväska på länge!

Emanuel är så gullig. han blev helt vild när han fick se spårvagnen. Och när han kom in i lägenheten sa han: Mamma bor jag här? Stackaren han har rest så mycket så han kommer inte ihåg vart hans riktiga hem är. Men han har funnit sig väl till rätta och har lekt med sin tågbana hela kvällen.

Resan hem gick jätte bra, förutom att i mellanlandningen i Miami så tog passkontrollanten Marcos pass och sedan fick vi stå och vänta jätte länge i ett rum med en massa andra människor. Tillslut efter vissa påtryckningar fick vi tillbaka passet utan förklaring ??? USA!!!

Vi är så tacksamma till Gud att han tagit oss hem igen och vi alla är “hela och i gott skick.” Plötsligt känns allt som en dröm, har vi verkligen varit med om allt det där? Men nu börjar en ny etapp. Barnen har skola på måndag och Marco börjar jobba. Men vi är förväntansfulla vad Gud har för oss här hemma. Varje dag med Gud är ett äventyr om man vill, vare sig man är i Amazonas djungel eller i Klockartorpet.

Nu ska jag gå ut och se om jag hittar en internet signal någonstans så jag kan lägga upp det här. Vi har ju varken telefon eller internet ännu. Men våra gamla mobilnr. går bra att ringa oss på.

Sista inlägget från Peru

Kl. är snart 2 på natten och om en timma är det dax att kliva upp,om jag går och lägger mig vill säga, för att åka iväg till flygplatsen. Tänk att nästan 7 mån här i Latin Amerika är över. Det kommer bli både skönt och konstigt att komma hem.

Just nu tänker jag mest på min sköna säng där hemma och min sköna dusch och att få slänga barnen i badkaret i en timma så de blir riktigt rena. Det ska bli härligt.

Vi landar på Arlanda kl. 15.00på torsdag, sedan får vi se hur vi tar oss till Norrköping, med tåg antar jag, men jag vågar inte riktigt boka i förväg med tanke på alla de förseningar som var när vi åkte hit. Sedan ska vi bara ta oss till vårt hem från stationen, men vi är ju vana resare nu.

Det känns inte alls så jobbigt att tänka på nästan 20 timmars restid. Det är ju ingenting mot allt resande med buss vi gjort under den här tiden. När vi skulle resa till Peru så kändes det jättetufft innan. Vi kunde ju knappt få barnen att hålla sig lugna ett par timmar i bilen.

Min kära mamma har varit så snäll och åkt hem till oss och satt lite frukost mat i kylen. Det känns ju jätte bra. Tusen tack, mamma! Och på fredag kommer hon hem till oss. Det här är det längsta i hela vårt liv som vi varit ifrån varandra. Barnen längtar också efter mormor.

Och de saknar sina kompisar, de vill åka och leka med den direkt när vi kommer hem. Vi får väl se, det kommer ju bara vara tre dagar tills de träffar dem i skolan. Vi har ju ingen fast telefon när vi kommer hem, den sade vi upp när vi åkte för det skulle bli dyrt at betala den varje månad. Men vi har ju våra mobiler.

Vi ses och hörs i Sverige!

Sista dagarna

Tiden bara rullar på nu har vi inte många dagar kvar. Och jag har varit så slapp på att skriva på bloggen. Jag får faktiskt lite dåligt samvete när jag inte skriver. Men jag vet inte ens riktigt vad jag ska skriva om.

Jag känner mej lite konstig, jag tror det är omställningen, eller rättare sagt jag vet att det är omställningen från att vara så aktiv och ha vänner som man levt med i 6 månader, omkring sig till att inte ha något speciellt att göra.

Jag har läst från mina kompisar på facebook att jag inte är ensam om att känna som jag gör. Det är flera som tycker det känns jätte konstigt och de säger att de förväntar sig att träffa några UMU:are när som helst eller se någon passera utanför fönstret.

Så vad gör vi hela dagarna? På mornarna eller rättare sagt förmiddagarna så tar vi det oftast väldigt lugnt. Nästan varje dag åker vi hem till Marcos mamma. Miluska  Marcos lilla syster är också här i Peru nu så vi gör lite utflykter med dem. Ibland är vi kvar här där vi bor och barnen leker med familjens barn.

Marco passar på att träffa sina gamla kompisar och igår var vi hemma hos hans kusiner. På onsdag morgon går planet. Barnen längtar hem mycket nu. De vet att det är sluttampen och eftersom vi är mer lediga och inte gör så mycket så finns det mer utrymme för hemlängtan tror jag.

Vi ser alla fram emot att komma hem till vårt eget hem och att träffa all våra vänner och familj.

Lata dagar i Lima

Oj vad dagarna rullar på. Idag har vi varit i Lima en vecka. Det känns så konstigt. Plötsligt var allt slut. Första dagen var det jätte skönt att ha sovmorgon och inget “program”. Men sedan blev det väldigt tyst och lite långtråkigt, för mej i alla fall. Marco tyckte bara att det var skönt. Men jag tycker om när det händer saker och jag älskade när vi var ute på gator och torg och gjorde våra draman, jag saknar det redan.

Men allt har sin tid. Det är nog bra att vi har det lite lugnt innan vi kommer hem, för väl hemma sätter vardagen igång inom några dagar. Nu är det bara en och en halv vecka kvar tills vi är hemma. Det ska bli skönt att få vara i sitt eget hem.

Vi har blivit väldigt välsignade här i Lima med lägenheten vi bor i. Vi bad innan vart vi skulle bo i Lima för det visste vi inte. Och Gud ordnade en lägenhet åt oss på andra våningen i ett hus där det bor en missionärsfamilj. Familjen har också 4 barn i nästan exakt samma åldrar som vi. Mannen är från Spanien och kvinnan från Peru. De flyttade hit från Spanien för två år sedan. Barnen leker varje dag och har jätte kul ihop. Och det är extra bra för Leonardo och Gabriel för de längtar hem mycket och det är bra att de har kul sista veckorna.

För övrigt så har vi varit med Marcos mamma och hans syster under veckan och vi har träffat några andra goda vänner.Det känns väldigt tråkigt nu att inte ha någon kamera. Vi har varit så bortskämda med att ha vänner runt omkring och som tar kort. Marcos syster tog lite kort häromdagen jag hoppas att jag kan överföra dem till vår dator.

Idag var vi med familjen vi bor hos till kyrkan. Sedan åt vi kyckling och pommes på en restaurang här bredvid. Imorgon åker vi nog hem till Marcos mamma igen. Så rullar dagarna på. Ska bli spännande att träffa alla våra vänner igen i Sverige. Den 27 augusti kommer vi till Arlanda. Så alla som vill träffa oss får komma hem till oss på helgen. Vi har ju ingen bil numera så tillsvidare får ni komma hem till oss. :)