Hemma!

Nu är vi hemma. Känns så häftigt, skönt och konstigt på samma gång. Vi har bara varit hemma i ca 2½ timma, men barnen har hunnit bada, leka och spela bondespelet.

Mamma hade varit här och gjort så fint. Köpt frukostmat och lite annat och ställt köttgryta i frysen som jag ska värma snart. Hon hade bäddat alla sängar och barnen hade fått nya sängkläder. Så fanns det små fina kort med välkomsthälsningar på till alla. Det kändes så välkomnande att komma hem. Tusen tack mammis!

Har också packat upp två snart tre väskor. Ska bli så skönt att slippa resegarderoben. Jag vill inte se en resväska på länge!

Emanuel är så gullig. han blev helt vild när han fick se spårvagnen. Och när han kom in i lägenheten sa han: Mamma bor jag här? Stackaren han har rest så mycket så han kommer inte ihåg vart hans riktiga hem är. Men han har funnit sig väl till rätta och har lekt med sin tågbana hela kvällen.

Resan hem gick jätte bra, förutom att i mellanlandningen i Miami så tog passkontrollanten Marcos pass och sedan fick vi stå och vänta jätte länge i ett rum med en massa andra människor. Tillslut efter vissa påtryckningar fick vi tillbaka passet utan förklaring ??? USA!!!

Vi är så tacksamma till Gud att han tagit oss hem igen och vi alla är “hela och i gott skick.” Plötsligt känns allt som en dröm, har vi verkligen varit med om allt det där? Men nu börjar en ny etapp. Barnen har skola på måndag och Marco börjar jobba. Men vi är förväntansfulla vad Gud har för oss här hemma. Varje dag med Gud är ett äventyr om man vill, vare sig man är i Amazonas djungel eller i Klockartorpet.

Nu ska jag gå ut och se om jag hittar en internet signal någonstans så jag kan lägga upp det här. Vi har ju varken telefon eller internet ännu. Men våra gamla mobilnr. går bra att ringa oss på.

Sista inlägget från Peru

Kl. är snart 2 på natten och om en timma är det dax att kliva upp,om jag går och lägger mig vill säga, för att åka iväg till flygplatsen. Tänk att nästan 7 mån här i Latin Amerika är över. Det kommer bli både skönt och konstigt att komma hem.

Just nu tänker jag mest på min sköna säng där hemma och min sköna dusch och att få slänga barnen i badkaret i en timma så de blir riktigt rena. Det ska bli härligt.

Vi landar på Arlanda kl. 15.00på torsdag, sedan får vi se hur vi tar oss till Norrköping, med tåg antar jag, men jag vågar inte riktigt boka i förväg med tanke på alla de förseningar som var när vi åkte hit. Sedan ska vi bara ta oss till vårt hem från stationen, men vi är ju vana resare nu.

Det känns inte alls så jobbigt att tänka på nästan 20 timmars restid. Det är ju ingenting mot allt resande med buss vi gjort under den här tiden. När vi skulle resa till Peru så kändes det jättetufft innan. Vi kunde ju knappt få barnen att hålla sig lugna ett par timmar i bilen.

Min kära mamma har varit så snäll och åkt hem till oss och satt lite frukost mat i kylen. Det känns ju jätte bra. Tusen tack, mamma! Och på fredag kommer hon hem till oss. Det här är det längsta i hela vårt liv som vi varit ifrån varandra. Barnen längtar också efter mormor.

Och de saknar sina kompisar, de vill åka och leka med den direkt när vi kommer hem. Vi får väl se, det kommer ju bara vara tre dagar tills de träffar dem i skolan. Vi har ju ingen fast telefon när vi kommer hem, den sade vi upp när vi åkte för det skulle bli dyrt at betala den varje månad. Men vi har ju våra mobiler.

Vi ses och hörs i Sverige!

Sista dagarna

Tiden bara rullar på nu har vi inte många dagar kvar. Och jag har varit så slapp på att skriva på bloggen. Jag får faktiskt lite dåligt samvete när jag inte skriver. Men jag vet inte ens riktigt vad jag ska skriva om.

Jag känner mej lite konstig, jag tror det är omställningen, eller rättare sagt jag vet att det är omställningen från att vara så aktiv och ha vänner som man levt med i 6 månader, omkring sig till att inte ha något speciellt att göra.

Jag har läst från mina kompisar på facebook att jag inte är ensam om att känna som jag gör. Det är flera som tycker det känns jätte konstigt och de säger att de förväntar sig att träffa några UMU:are när som helst eller se någon passera utanför fönstret.

Så vad gör vi hela dagarna? På mornarna eller rättare sagt förmiddagarna så tar vi det oftast väldigt lugnt. Nästan varje dag åker vi hem till Marcos mamma. Miluska  Marcos lilla syster är också här i Peru nu så vi gör lite utflykter med dem. Ibland är vi kvar här där vi bor och barnen leker med familjens barn.

Marco passar på att träffa sina gamla kompisar och igår var vi hemma hos hans kusiner. På onsdag morgon går planet. Barnen längtar hem mycket nu. De vet att det är sluttampen och eftersom vi är mer lediga och inte gör så mycket så finns det mer utrymme för hemlängtan tror jag.

Vi ser alla fram emot att komma hem till vårt eget hem och att träffa all våra vänner och familj.

Lata dagar i Lima

Oj vad dagarna rullar på. Idag har vi varit i Lima en vecka. Det känns så konstigt. Plötsligt var allt slut. Första dagen var det jätte skönt att ha sovmorgon och inget “program”. Men sedan blev det väldigt tyst och lite långtråkigt, för mej i alla fall. Marco tyckte bara att det var skönt. Men jag tycker om när det händer saker och jag älskade när vi var ute på gator och torg och gjorde våra draman, jag saknar det redan.

Men allt har sin tid. Det är nog bra att vi har det lite lugnt innan vi kommer hem, för väl hemma sätter vardagen igång inom några dagar. Nu är det bara en och en halv vecka kvar tills vi är hemma. Det ska bli skönt att få vara i sitt eget hem.

Vi har blivit väldigt välsignade här i Lima med lägenheten vi bor i. Vi bad innan vart vi skulle bo i Lima för det visste vi inte. Och Gud ordnade en lägenhet åt oss på andra våningen i ett hus där det bor en missionärsfamilj. Familjen har också 4 barn i nästan exakt samma åldrar som vi. Mannen är från Spanien och kvinnan från Peru. De flyttade hit från Spanien för två år sedan. Barnen leker varje dag och har jätte kul ihop. Och det är extra bra för Leonardo och Gabriel för de längtar hem mycket och det är bra att de har kul sista veckorna.

För övrigt så har vi varit med Marcos mamma och hans syster under veckan och vi har träffat några andra goda vänner.Det känns väldigt tråkigt nu att inte ha någon kamera. Vi har varit så bortskämda med att ha vänner runt omkring och som tar kort. Marcos syster tog lite kort häromdagen jag hoppas att jag kan överföra dem till vår dator.

Idag var vi med familjen vi bor hos till kyrkan. Sedan åt vi kyckling och pommes på en restaurang här bredvid. Imorgon åker vi nog hem till Marcos mamma igen. Så rullar dagarna på. Ska bli spännande att träffa alla våra vänner igen i Sverige. Den 27 augusti kommer vi till Arlanda. Så alla som vill träffa oss får komma hem till oss på helgen. Vi har ju ingen bil numera så tillsvidare får ni komma hem till oss. :)

En festlig avslutning

Torsdag kväll kl. 19.00. Så var det dags för det vi alla väntat på, studenten! Eller hur säger man på svenska? Graduation!

Hela dagen höll människor på att dekorera lokalen. På något sätt rullade timmarna på snabbt. Det kom två tjejer som fixade naglar. Jag slog till och målade både tår och fingernaglar. Skulle tagit ett foto på det, men det glömde jag. Ett gäng tjejer åkte in till stan för att leta klänning och ett antal timmar senare kom de tillbaka med värsta festblåsorna och det är inte samma priser som i Sverige kan jag säga, det betalade runt 120 kr för sina klänningar. Vi hade blivit uppmanade att klä upp oss. Jag hann tyvärr inte med sånt så jag fick ta min gamla vanliga klänning, men men… det får ju gå bra det också.

Vi började kvällen med lovsång och lite inledningsord, sedan några ord från ett par av studenterna.

Därefter var det mat. De hade beställt catering. Det var smaksatt ris med russin och grejer i och fylld kycklingfilé samt potatissallad. Supergott!

Därefter hade vår basledare Clark Barnard ordet. Han höll en liten predikan. Så var det äntligen dax för diplom utdelningen. Det kändes högtidligt. Och barnen fick också diplom vilket de verkligen var värda. Och det var tur det för vid det härlaget var de ganska trötta och uttråkade efter att vi tvingat dem att sitta stilla “så länge”.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen blev det fest!

 

 

 

 

 

 

 

 

En super lycklig familj! Vi har klarat det!
Men inte av oss själva, det är Gud som ska ha all tack och ära!

Nästan som hemma

Oj vad det gick fort plötsligt! Nu har vi redan haft avslutning.

Vi kom till Iquitos i onsdags kväll, efter ett dygn  Lima. Vi hann faktiskt åka hem till Marcos mamma samma kväll vi kom för hon fyllde år just den dagen, så det var verkligen prefekt. En familj om jobbar med YWAM teamet i Lima, har ett hus med två lägenheter som de hyr. De bor själva på undervåningen och övervåningen är till för att ta emot olika team eller gäster inom YWAM. Så halva teamet bodde i den lägenheten den natten i Lima. Den andra halvan bodde hemma hos en annan i YWAM teamet Lima.

De sista veckorna som vi ska spendera i Lima sa vi bo i den lägenheten. Det är väldigt kul för familjen har också 4 barn i nästan exakt samma åldrar och 3 pojkar och en flicka. Vi tror det blir bra veckor i Lima. Sista veckorna på missionsresan var jag inte så sugen på att vara i Lima 2 veckor till och vi visste inte vart vi skulle bo och så. Men vi har bett en hel del och bett Gud hjälpa oss och framför allt att hans vilja får ske. Det har ordnat sig bra med boendet och det känns mycket bättre nu. Marco vill verkligen spendera mer tid med sina släktingar innan vi åker hem.

I vilket fall så fick vi ett riktigt välkomnande på Iquitos flygplats, de flesta från basen var där för att ta emot oss. Och de hade dekorerat bussen med ballonger och skyltar det var jättefint.

Det kändes som att komma hem. Vi har ändå bott här i 3 månader. Och det var härigt varmt!! Många blev super svettiga direkt och tyckte det var för varmt, men jag tyckte det var härligt. Jag har frusit så mycket senaste 3 månaderna och det var helt underbart att känna den varma luften.

Innan vi klev av bussen på basen meddelade våra ledare att vi bara skulle snabbt in och lämna bagaget för att sedan hoppa på bussen igen och åka till en restaurang, vilken överraskning.

De hade bokat bord för oss på en grill restaurang. Vi fick grillbrickor med olika sorters kött, kyckling och korv samt grillad potatis och olika såser. Det var jättegott vi åt massor och det blev ändå massa mat över.

Vi fick “tillbaka” vår gamla lägenhet med ett undantag att barnens rum har fått en egen ytterdörr. Det rummet ska två killar som jobbar på basen ha sedan och ett gift par ska flytta in i lägenheten som nu har ett sovrum och kök/vardagsrum. Vånningssängarna står nu i vardagsrumsdelen av köket och barnen sover där. Men det går bra. Det kändes ändå som vårt eget även om det bara är för 4 dagar.

På morgonen efter vaknade jag tidigt av tuppen hos grannen och senare av att någon klippte gräs med en trimmer typ utanför fönstret kl.06.00 på morgonen och 1½ timma framåt. Det var såna där små detaljer som man glömt bort under tiden vi varit på resa. Och jag har redan en massa mygg och knott bett. Men jag älskar Iquitos i alla fall, det är nästan som hemma!

Nu är det slut…nästan

Sitter på bussen på väg till Lima. Vår vecka i Cuzco är slut och därmed vår missionsresa. Det känns lite konstigt. När man vet att det är sista veckan så ställer man ju in sig mentalt också. Så vi har längtat hem extra mycket sista veckan. Vi har haft en bra vecka, evangeliserat en hel del både med och utan våra draman. Vår högtalare ville inte riktigt på slutet.

Dessutom så glömde vi alla våra drama T-shirtar och maskerna till ett drama i en taxi, så vi fick agera utan T-shirtar. Jag predikade på lördagskvällen på ungdomsmötet. Det kändes lite lättare denna gång. Det är alltid jobbigast första gången antar jag.

Det blev långa dagar i Cuzco. Vi åkte hemifrån vi kvart i 9 på morgonen och kom inte tillbaka förens vid 21.30-tiden. Vår familj bodde hos pastorsparet och de var alltid väldigt upptagna. Jag sov inte så bra den här veckan heller, vet inte varför men en sak var att jag frös så mycket på kvällarna. På dagarna var det riktigt varmt och soligt, men vid fem-tiden började temperaturen sjunka rejält och på kvällar och nätter var det nog nere på 5 grader. Jag tror det var temperaturväxlingarna som gjorde att jag blev extra kall. Emanuel blev förkyld och jag känner mig också lite förkyld nu.

Vi åker en jätte fin buss i alla fall. Det är faktiskt den lyxigaste hittills. Det var vår basledare som bokade den åt oss. Jag tror han ville vi skulle få en bekväm sista bussresa. Det är 21 timmar till Lima. Det känns jätte bra. Men jag längtar efter en dusch. Jag hoppas verkligen vi kan duscha i eftermiddag/kväll när vi kommer fram. Vi ska sova en natt i Lima. Hela gruppen, båda teamen, ska åka hem till Anita som jobbar med YWAM Lima. De håller på att starta en bas där och förbereder för en DTS 2011. Det kommer bli lite trångt i hennes hus, även om det var ganska stort. 30 personer med baggage det blir en del.

Här står vi och väntar på en buss som ska ta oss till busstationen i Cuzco. Vi fick vänta rätt länge och flytta bagaget 3 gånger, vi kom till bussen till Lima ca 5 min innan den skulle gå.

På onsdag eftermiddag åker flyger vi till Iquitos. På torsdag är vår officiella avslutning. Sedan har vi bara några dagar i Iquitos innan vi flyger tillbaka till Lima. Som sagt det känns väldigt konstigt att det är så lite kvar. Men vi ser fram emot att komma hem. Särskilt Gabriel har längtat hem mycket sista tiden.

Lite bilder från vår resa till Cuzco

 

Lago Titicaca

Här åker våran buss båt!

Familjen står och väntar på att få kliva på en bår som tar oss över Titicaca till andra sidan.

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är mycket väntande och särskilt när vi måste passera en landsgräns. Mellan Peru och Bolivia fick vi fylla i extra papper om att vi säkert var friska, men andra ord inte hade svininfluensan. Barnen är jätte duktiga när vi reser. Det är ju ganska jobbigt att släpa väskor hit och dit och vänta på terminaler.

Cuzco, Perus pärla

Det var en annorlunda resa vi hade från La Paz till Cuzco. Vi fick åka små båtar över en bit av Titicaca sjön. Bussen åkte över på en flotte, typ. Ska se om jag har några kort på det sedan, det såg väldigt roligt ut i alla fall. Vi åkte utmed sjön i flera timmar sedan och det var häftigt. Den är verkligen stor.

Men sedan blev vi avsläppta på ett ställe för att byta buss, som vi egentligen inte skulle blivit. Och där fick vi vänta ett par timmar för bussen var försenad. När vi sedan kommer till nästa stad stannar bussen utanför bolagets kontor. Och saken var den att det gick inte att ta kontakt med chauffören eller någon annan av medhjälparna på bussen därför att alla passagerare satt på övervåningen och det fanns ingen trappa eller så till chauffören vilket kändes konstigt? Så när bussen stannade så öppnade chauffören inte dörren. Vi satt där inne instängda och visste inte vad som var på G. Efter ett tag började folk knacka på rutorna och på dörren, men inget hände. Tillslut öppnade någon fönstret och skrek att de skulle släppa ut oss. Efter en halvtimma öppnades dörren. Vi blev kvar där i en timma, orsaken var att de försökte packa in ett antal soffor i bagage utrymmet!!

Så vi var något försenade, vi skulle kommit fram till Cuzco senast 22 på kvällen, men vi kom kl.02.00 på morgonen i stället. Vi blev i alla fall hämtade på stationen, vilket var ett stort plus!

Det var en lite församling som hyrde delar av ett hus och en pyttelite innergård. dagen efter så hade vi lite team tid och församlingen bjöd oss på en restaurang att äta och på vällen hade vi kvällsmöte. Strax innan mötet fick vi veta att vårt team skulle flytta. Det var väldigt trångt för 30 personer att sova på samma ställe.

Så direkt efter kvällsmötet tog vi flera taxibilar till en annan församling i Cuzco.De hade också ett möte som pågick när vi kom. Det visade sig att de inte visste att vi skulle komma. Någon hade glömt att informera…. Vi är tillbaka i Peru…
De gjorde det bästa av saken och vår familj fick komma och bo hos pastorsparet. Frun, pastorn är från Holland och mannen från Cuzco. De har bott i Cuzco i 8 år, Gud kallade dem att komma hit och starta församling och arbeta här.

Övriga teamet fick bo på ett barnhem som församlingen driver.

I två dagar har vi varit ute både för- och eftermiddag och evangeliserat. Två dagar på ett universitetsområde och eftermiddagarna på en plaza. Vi är 3500 m över havet och det känns. Första dagarna hade jag hjärtklappning och var andfådd hela tiden. Men nu på tredje dagen är det bättre. Det har varit varmt och soligt på dagarna och solen bränner så jag är som en tomat i ansiktet.

Vår vecka i La Paz

Vi har haft en bra vecka i La Paz. Det var en fascinerande stad. En dag åkte vi in till plaza San Fransisco tillsammans med ett gäng ungdomar från kyrkan. Det var massor med folk på plazan, som ligger nästan i centrum. Där gjorde vi ett program med dans och draman.

Det var många skoputsare som jobbade där, varav en kille som kunde en hel del svenska. Han hade lärt känna en svensk som hade bott i La Paz och han hade lärt honom en hel del svenska. Det var lite komiskt. Men mina ögon föll på en ung tjej som också jobbade som skoputsare. Hon hade en liten bäbis bredvid sig som kröp runt på marken. Bäbisen hade en body och en tröja på sig och två olika strumpor som gick en bit ovanför knäna. Det började bli sent på eftermiddagen och temperaturen sjönk. Jag letade fram ett par av Emanuels extra mjukisbyxor som jag hade i ryggsäcken och ett par strumpor och trosor. Sedan gick jag fram och pratade med tjejen. Hon var bara 16 år och bäbisen var 9 mån. Bäbisen var alldeles svart av skokräm för den enda leksaken hon hade var mammans skoputsar låda. Hon jobbade på plazan varje dag och reste nästan en timma för att åka dit. Hon fick kläderna och lite pengar och jag råkade ha med en liten minidocka som mamma skickat när vi var i Iquitos så hon fick den att leka med.

På lördagen hade vi ungdomsmöte på kvällen med massor av lovsång och vi gjorde också dramat Champion.  Marco pratade lite och en annan tjej predikade. På söndagsmorgonen hade vi förmiddagsmöte och det kom massor med folk. Vi gjorde dramat La Familia. Men innan det var det lovsång, 1½ timma, det var fascinerande att vara med på deras lovsång. Ungdomarna och andra som ville samlas framför scenen och lovsjunger och dansar. Och det tog aldrig slut…inte för att man ville det. Mötet blev långt, det började kl. 10.00 och var slut 13.30!

 

Champion, kriget mellan änglar och demoner, mellan Jesus och djävulen.

 

 

 

 

 

 

 

Från lovsången på söndagsmorgonen. Jag gillade verkligen “altaret” de hade gjort till vänster om scenen men korset. Där stod alltid nattvard framdukad för den som ville ta. Det var läckert med tre olika rörliga bilder framme på väggen där lovsångs texten stod samt all bibel ord i predikan, och lite annat också.

På måndagen, vår lediga dag, åkte vi till centrum och kollade runt bland alla små stånd där de sålde typiska saker från Bolivia. Jag älskar att gå runt och titta på sånt.

På tisdagen gick vår buss till Cuzco kl. 8.00 på morgonen, så vi var tvungna att vara i kyrkan kl. 6.00. Det var tidigt.

 

Bilder från huset vi bodde. Superfint, men det var så tomt. Det var ju bara 3 personer hemma i det jätte huset. Och så var det så kallt. De hade ingen värme i huset. Jag föredrar nog enkelt och mysigt än stort och kallt.