Djungel flash back

Sitter och sorterar foton från vår resa…puh. Vi har över 10 000 foton, vilket är hur kul som helst. Men jobbet att sortera dem är så tidskrävande. Och nu är det bråttom! Det där med att dra ut på saker tills man bara måste och då är det sista minuten. Det är ju typiskt.
I morgon ska jag och Gabriel berätta om vår resa i hans klass och vi ska visa bilder och lite andra saker. På söndag är dax att berätta i kyrkan och visa bilder. Så jag måste grov sortera och sedan sortera i olika mappar beroende på var vi ska visa bilderna och sen helst ytterligare fin sortering och om jag är riktigt ambitiös så ska jag sätta ihop ett bildspel med en viss ordning och kanske med bildtexter till. Men det hinns inte tills i morgon kan jag säga.
Jag ska inte vara för hård mot mej själv faktiskt. Det har varit en stor omställning att komma tillbaka och man kan liksom inte bara trycka på olika knappar och så går det på bara. Och de har varit mycket att ta itu med och det tar sin tid, men känner att nu har jag gjort flera viktiga och omständiga saker senaste veckorna (omständiga i det att det är papper hit och dit som ska fyllas i och skickas och sen även en massa telefon samtal.)
Jag har fixat en massa papper som hade med firman att göra, nu är ett avslut inskickat, nu är det bye bye för Lammolen på riktigt. Det beslutet har mognat fram under lååååång tid. Sen har jag skickat in en skadeanmälan eller vad det heter angående förseningarna vi drabbades av när vi reste till Peru. Vi kom fram 24 timmar senare till slutmålet. Det var i alla fall massa papper att fylla i och en massa kopior som skulle med.
Ja och sen fick jag för mej att söka lite universitetskurser till våren, typ dagen innan sista anmälan, och där skulle man också skicka in betyg och sånt.
Det är ju inte som att man inte har något att göra bara för att man inte har ett arbete utan för hemmet, säger det lite i förbifarten ifall någon skulle undra vad jag gör hela dagarna bara. =)
Så nu till en grej som jag blev så glad över. Som sagt satt och sorterade foton till kl. 01.00 i går natt. Jag har inte på långa vägar gått igenom eller ens tittat igenom alla de foton som våra vänner tagit och som vi fått. Hittade ett så fint foto som verkligen går till en av det berättelser som jag delat med mig av till några.
När det var min tur att följa med till djungeln på en tre dagars resa så tog jag med några små påsar med barnens kläder och köpte lite godis och sånt för att kunna ge bort i byarna vi besökte.
Vi var i 3 olika byar. På förmiddagarna gick vi från hus till hus och evangeliserade och bjöd även in till kvällsgudstjänst. På eftermiddagarna hade vi ett program för alla barn med clowner och sånt. Jag delade upp kläderna i 3 delar och tog med en del i min ryggsäck varje dag. Jag bad och frågade Gud vem jag skulle ge dem till. Så på en hus till hus runda så kom inget direkt tillfälle att ge bort kläder och vi var nästan tillbaka till mötespunkten efter vår runda. Men det fanns ett hus kvar. Vi var säkert 5-6 personer i teamet som gick runt. Vi fick komma in i huset och vi alla fick knappt plats. I huset bodde en kvinna med 6 barn, minsta var bara 2 månader och hon stod och vaggade henne i hängmattan. Hon berättade att hennes man rest till Lima för att söka jobb, han åkte ett par dagar efter dotterns födelse och sedan dess hade mamman inte hört någonting. De har ju inte direkt telefon och internet mitt inne i djungeln….
Vi bjöd henne till kyrkan och jag visste direkt vem som skulle få alla kläder och kex och godis som jag hade i ryggsäcken. Hade mest Aliciakläder och det var ju tur att hon hade 4 tjejer! Men hade nåt enstaka pojke plagg med också.
På kvällen kommer hela familjen till kyrkan och gissa vad barnen hade på sig? Det bästa av allt min vän Angela hade tagit den här bilden på dem och den hittade jag igår kväll.

Så kul att jag råkade ha en Sverigetröja också (som har varit med på Kings Kids fotbollsturné i England). Andra brorsan fick ett par Barca shorts från Barcelona. Lill tjejen har en klänning från Lingon & Blåbär och tjejen till vänster en Esprit tröja (som jag dessutom fått från en vän i Göteborg var dotter vuxit ur den), men vad vet de om det :). Mitt i djungeln men internationella. Det som vi tar för givet och har som slit och släng, det är mer än julafton för dessa barn. Det är så fascinerande. Och för mej en enorm tillfredställelse att få vara med och ge av mitt överflöd. Bäbisen fick inga kläder och är inte med på bild, tyvärr.

Massvaccination och massor med fett

Måste erkänna att jag blev väldigt nyfiken på pappas fettdiet. Om ni trodde det var ett skämt så var det inte det. Förespråkaren, eller en av dem,  för denna diet kallas t.o.m för fett doktorn !

Det egentliga namnet på dieten är LCHF, Low Carb High Fat, vilket betyder lågt med kolhydrater och högt med fett. Hade hört talas om denna diet och om fettdoktorn, Annika Dahlqvist förut, men inte gett det så mycket uppmärksamhet.

Men nu har jag googlat på henne och kommit till hennes mycket intressanta och fullspäckade blogg. Jag är ingen fan av att följa specifika dieter, men jag läser gärna på och plockar det jag gillar. Sedan några år tillbaka har jag tilltalats en hel del av GI (Glykemiskt Index), egentligen ett sätt att mäta sockerhalten i blodet efter man ätit, typ. Har sedan många år insett faran i socker och light produkter och tror stenhårt på att de bör undvikas. Ett litet OBS! Jag är ingen fanat och inte super strikt, jo när det gäller light produkter och aspartam är jag det, fråga mina barn vad mamma tycker om aspartam :), jag menar bästa att säga så jag inte får en massa pikar sen om ni ser mej käka nåt med socker i. Men jag försöker undvika de mest uppenbara socker fällorna som läsk och saft, fikabröd och smågodis. Det beror säkert till stor del att inget av detta drar min uppmärksamhet så mycket.

Jag vet jag är jättekonstig som inte gillar sötsaker och fika…i Sverige som är fikats urmoder.

I varje fall tillbaka till fettdoktorn. Jag har stor förkärlek till naturliga grejor och tror stenhårt på att hålla sig så nära det naturliga ursprunget som möjligt när det gäller mat. Riktig grädde, riktig mjölk, hemgjord majonnäs och råvaror i övrigt. Och jag insåg ganska snart efter att ha läst Annika Dahlqvists blogg att det tycker hon också. Jag är en sån som läser på alla förpackningar och aktar mig för E-ämnen så långt det går. Köper inte alltid ekologiskt men det är helt och hållet en ekonomisk fråga, vilket jag tycker är botten att det ska behöva vara så.

Vikt Väktarna har aldrig riktigt tilltalat mej. Det går faktiskt “fett bort”…hahahaha…fattar ni fett bort…
Jag har faktiskt testa dem, efter att Alicia föddes. Jag vet ju att det funkar om man är ute efter ren viktnedgång (och inte väger in ohälsoaspekterna med tillsatser i maten). Hade en vän som gick ner massor med VV, så jag blev lockad. Men det är light, light och åter light och just det och så en massa sötningsmedel, för det verkar som om alla på Vikt Väktarna har problem med sötsuget. Det är nämligen det som tar upp den mesta tiden att klura ut hur man ska kunna tillfredställa sötsuget men inte få i sig kalorier. Nej, inte nåt för mej. Jag ville gå ner i vikt, jag älskar fett och har inget sötsug, fanns inte så mycket att hämta där.

Det som var lite nytt för mej och mitt tänk var hur Annika Dahlberg förespråkar animaliskt fett. Måste säga att jag gått på snacket med mättade fetter. Jag ska erkänna en sak till, gillar faktiskt Anna Skipper, tycker hon är så…egen…ja, säga vad man vill om hur hon är som person, men jag har gillat hennes kostråd och hon är ju anti mjölk-ladyn får man väl säga. Sedan har jag en annan favorit och det är Sanna Ehdin, nu var det ett tag sen jag höll mig uppdaterad på henne, känner väl att det gått över lite mycket till New Age bland hennes idéer, synd. Man får plocka bort vissa idéer som jag känner inte går ihop med min tro. Tycker det är synd att såga allt. Så plocka recepten men hoppa yogan =). När jag riktigt kom in på GI banan så läste jag en hel del från Fredrik Paulún, tycker han är ritigt bra, det är näring, naturligt,motion och varierat.

Ni får väl själva bilda er en uppfattning om det intresserar

http://blogg.passagen.se/dahlqvistannika/

http://ehdin.com

http://www.annaskipper.se/

http://www.paulun.se/

Men det som jag tyckte var mycket spännande var att Annika Dahlqvist är högst aktuell i massvaccination debatten. Och det visste jag inte, läser ju inte kvällspress (förutom tjuvläser lite ibland i kassakön…schhhhh) eller är faktiskt rätt bortkopplad från nyheter över huvud taget. Jo, nu när jag åker så mycket spårvagn så har jag läst Metro en del och den där andra gratis tidningen, vad den nu heter…ops…pinsamt, men jag gillar inte riktigt den.

Så vad jag ville komma fram till var att på hennes blogg förstod man att hon varit rätt omdiskuterad i pressen på sistone. Just angående hennes uttalanden om det nya vaccinet. Vi har ju rest runt i Latinamerika där alla länder vi rest i hade mer eller mindre svininfluensa hysteri. Och influensan fanns där lite överallt. Och så många perfekta smittspridningsställen som vi besökt de senaste 3 månaderna kan nog vara svårt att slå. Bussterminaler och flygplatser,åtskilliga timmars bussresor, marknader och torg och plazor, you name it. Dessutom var i stort sett hela teamet jätte sjuka i influensan i Bolivia och vi alla tog det rätt coolt.

Så kommer man hem till lilla Sverige och slås av influensahysteri totalt. Men sån tur att duktiga storebror varit så omtänksam att köpa vaccin till hela befolkningen, dubbelt upp t.o.m…pust…Var nu en duktig lojal svensk och gör som alla andra, gå och vaccinera dej, det finstilta tar vi sen, som att “ni är också med som försökskaniner i världens största studie av ett nytt helt oprövat vaccin, och ni kan inte klaga om det går åt skogen för tillverkarna har avskrivit sig allt ansvar och deras förtjänst skulle ju inte bli så stor om de blev tvungna att betala ut en massa skadestånd hela tiden o.s.v”   …Förlåt sarkasmen.

Det värsta var att jag nästan gick på det, det liksom slog emot mej när vi landade här, oron fanns i luften och ville krypa mej inpå skinnet. Nu säger jag det här om mej själv för jag tycker om att vara påläst och få mej en egen uppfattning utifrån fakta, så därför chockade det mej lite. Och jag orkade inte ta tag i det heller med en gång tills för ett par veckor sedan, då min magkänsla sa nej, inget vaccin. Mina uppfattningar baseras på lika delar fakta och lika delar magkänsla, och det får man väl säga vad man vill om, men så funkar det för mej. (Min magkänsla baseras en hel del på min tro på en levande Gud som har gett oss sin Helige Ande som är vår hjälpare och han är nog ganska ofta i magen på mej.)

Jag var inte så påläst efter 3 månader på resande fot därför blev jag överrumplad, det är inte bra. Och vi som känner Gud vet ju vem som brukar ha den taktiken överraska och skrämma..inget mer sagt om det.

Jag hade tagit mitt beslut på magkänsla denna gången. Men så kom faktan, som blev min bekräftelse, som ett brev på posten eller jag menar på mailen. Fick ta del av ett mycket intressant dokument angående det nya vaccinet. Jag har faktiskt vidarebefordrat det till en del av er som jag trodde kunde ha intresse av att läsa det. (Maila mig om du vill ha dokumentet)

Och så ikväll sitter jag och läser på Annika Dahlbergs blogg mer intressanta fakta om vaccineringen. För mej är det avgjort. Jag har mitt sätt att se på saken och jag har full respekt för att du kanske har ett annat sätt att se på det. För det kan ju mycket väl vara så att det som funkar för mej funkar inte alls för dej och vise versa.

Men det jag ändå vill avsluta med att säga är att vad det än gäller se till att hitta dina egna källor till trovärdig information, utforska och ta reda på saker, det är en skylighet idag egentligen. Vi kan inte lita på det vi “bara hör” eller vad som står i kvällspressen eller media över huvudtaget, eller vad de flesta tycker, eller vad bästa vännen tycker eller inte ens vad staten tycker. Vi svenskar är ju uppfostrade att vara lojala och lyssna på staten och dess verk. Men det är nya tider nu och det blåser en annan vind. Och sanningen är den ibland får man gå emot strömmen för det man tror på, det är inte lätt men det kan vara rätt!

Olycksdagen

Ibland blir det inte som man täkt sej…inte alls. Denna helg blev en sån helg. Fredagen var en intensiv dag med en kort läkarkontroll för Emanuel (vi kollade om han hade urinvägsinfektion), de vanliga husgöromålen, för att få i ordning inför helgen och på kvällen Draget, där jag blev intervjuad (aktivitet i Korskyrkan för 9-12 åringar), sedan iväg i lånad bil för att handla mat, hämta upp barnen på Draget och sedan hem för att ta emot pappa som var på väg.
Vi skulle ha en intensiv men rolig helg framför oss. Umgänge med pappa, träffa gamla vänner som skulle titta förbi, Gabriel skulle hem till kompis på förmiddagen, barnkalas hos andra vänner, min dans och stort barnmöte på söndagen.
Men lördagen blev inte så. På morgon kl. 8.00 vaknade jag av en duns i golvet. Jag flög upp ur sägen och hittade Marco på golvet bredvid sängen. Han var avsvimmad och försökte vakna till när jag pratade med honom. Jag fattade inte vad som hänt? Blev något nervös när han inte kunde svara på en gång. Efter ett par minuter får han fram lite ljud och han inser att bitar av hans tänder ligger på golvet och en del blod som jag tror kommer från näsan.
Men han kan fortfarande inte tala om vad som hänt och svarar inte så snabbt som jag önskar. Jag säger till min pappa vad som hänt och bestämmer mig för att ringa ambulansen. Jag blir såå nervös av blod, gillar inte det!
När jag får upp honom på sängen inser jag att det inte var näsblod utan ett stort jack i pannan över ögonbrynet. Mer läskigt blod och sår, inte kul.
Ambulansen är på väg och Marco klarar att gå nedför trappan. Han berättar att han hade mycket ont i ryggen och blivit  jätteyr när han kom från toan. Han satte sig på sängkanten och minns sedan inget mer.
Han åker iväg i ambulansen och jag ska försöka fixa lite frukost. Känner mig helt rastlös och ofokuserad. Känner att jag vill åka till sjukhuset så fort jag kan. Verkligen tur att min pappa kommit och med bil dessutom.
Jag packar frukost till Marco, mackor, kokt ägg och te. Sedan tar jag med Gabriel och släpper av honom hos kompisen på vägen till sjukhuset.
Under frukosten hade Leonardo skickat ett SMS till sin kusin och sagt att pappa blöder i huvudet. Marcos syster ringer super orolig, jag berättar kort. Hon ringer runt till alla syskon och mamma i Peru och pappa i USA.
När jag kom till akuten hade Marco fått ett rum och de hade satt EKG på honom. Efter en liten stund kom en sköterska och tog bort det. Efter nån halvtimma kommer en annan sköterska och tar flera rör blod för blodprov. Sen börjar den riktig väntan. En gång i timman går jag ut och lägger pengar i parkeringsautomaten. Tror ju hela tiden i min enfald att det snart ska vara klart. Är ju sällan på akuten. Andra gången sedan vi gifter oss.
Första gången var för ett år sedan då Gabriel fick blindtarmsont och de senare opererade bort blindtarmen. men då var Marco med honom och det tog ju 3 dagar tror jag.
Man får ju inte ha mobiler på på sjukhuset, så jag fick gå ut utanför i höstrusket och ringa hem för att se hur det går. Så ringde jag till Marcos kollega på Folktandvården för att fråga om hon kan hjälpa Marco med tänderna. Och precis när jag lagt på ringer Marcos andra syster från Polen och undrar vad som hänt. Sen kommer sms från Marcos bror i Stockholm.
Efter ett antal timmar trycker vi på röda knappen för vi vill fråga hur det går. Efter 10 min kommer en sköterska in. Hon verkar lite irriterad av vår fråga och ser sur ut…PMS….
Ok, förlåt att vi finns då men väggarna i detta rum börjar bli outhärdliga och det där äckliga jacket som jag måste titta på hela tiden och som blöder ständigt.   “Ja, men det har man ju 6 timmar på sig att sy ihop” …och då är det ju lika bra att vänta 6 timmar än att göra det direkt (egen kommentar).
Tålamod!
Efter nästan 5 timmar kommer så läkaren. En ung trevlig kille som gör en mycket utförlig undersökning med alla möjlig och omöjliga övningar. Men hellre det. Efter nån halvtimma är det så dax att sy,äntligen. Marco får bedövning. Efter att han rengjort såret ser han at det är väldigt stort och djup. Han bestämmer sig för att låta ytterligare en läkare titta på det för att se om det behöver sys inuti. Då ska vi bara vänta på denna andra läkare blir ledig. Tillslut kommer han, men bedömer att det inte behövs. Så börjar han sy. Bedövning har knapp verkat så stackars Marco ligger där och känner alltihopa. Men läkaren och sköerkan tycker det är bätter att sy på så det blir klart. 7 stygn! (Läkaren bad om ursäkt sedan innan vi gick hem)
Nu ska det väl vara klart, nu vill vi hem. Parkeringen har gått ut. Men läkaren ska bara rådfråga två andra läkare angående medicin och EKG testet. “Jag kommer snart”
Snart kan ju vara olika för olika personer men efter 45 min går vi ut ur rummet och tänket säga att vi åker hem nu. Just kommer läkaren förbi, ja, ja , jag kommer nu.
Jag går ut i bilen så länge för att ringa hem. Då får jag veta att våra vänner som skulle komma förbi just har kommit. Det vet ju inget av vad som hänt. 10 min senare kommer Marco ut och vi kan äntligen åka hem efter dryga 7 timmar på akuten.
Han ringer sin tandläkarkollega och det bestämmer att ses på kliniken om en timma. Det kommer fler sms och Marco ringer sin syster. Vi kommer hem och Marco hinner fika och prata en stund innan han åker iväg igen för att få tänderna fixade.
Gabriel var kvar hos sin kompis och Leonardo hade också gått till en kompis. Jag hade ju hunnit berätta för Alicia om kalaset så hon var helt inställd på att gå på det. Jag ringde de som skulle ha kalaset och de sa att det var helt ok att lämna Alicia och Emanuel på kalaset.
Jag och min vän promenerar iväg och lämnar barnen på kalaset. Vi hann att umgås en stund i alla fall. Sedan måste våra vänner åka vidare och det är dax att börja med kvällsmaten. Just det glömde säga att under tiden så ringer telefonen hela tiden. Min mamma, Marcos mamma, Marcos pappa, Leonardos kompis pappa, Gabriels kompis mamma, Marcos tredje syster….har jag glömt någon? Det hela känns… jag har faktiskt inget bra ord…lite lagom hysteriskt, kanske...men jag hann inte vara still och känna efter i det läget heller.
Ringer Marco för att höra hur det går. Han var precis klar och han kände sig nöjd. Ber honom hämta barnen på kalaset på vägen hem. Han kommer hem vid halv 8 tiden och då är kvällsmaten klar, bakad potatis med två röror, örtsmör, sallad, pappas blomkålspuré och stekt fläsk för att tillfredställa pappas fett behov :-D, han håller på med sin fettdiet LCHF. Look that up if you want.
Marco kommer hem och precis så ringer systern från Polen. Under tiden har Leonardo och Gabriel kommit hem från sina kompisar också. En pappa hade med sig lite gott till oss (eller kanske var det till Marco :) ) så omtänksamt.

Jag kom på att jag måste skicka iväg ett sms till teamet som ska ha barnmötet på söndagen, Marco kan ju inte vara Kaj (vår söndagskorokodil) som planerat.

Det blev sen kvällsmat och sen skulle vi "hinna" äta chipsen vi fått också. Klockan var över 22 när jag fick Emanuel i säng och sen Alicia. Jag la mej bredvid Alicia och orkade inte rör mej. Jag somnade. Efter ett tag i hopkrupen ställning samlade jag kraft och gick och borstade tänderna och sedan la mej i min säng, trött som en sten.

En dag att minnas.

Tack alla som hjälpte oss på olika sätt med att visa omsorg och be och praktiska saker som att ta våra barn och pappa som passade de minsta och skötte markservice hemma.

Principer

Har just suttit och kollat på lite gamalt från min blogg. Letade efter några speciella inlägg. Oj, jag blir nästan själv impad på allt jag skrivit. Men mesta av allt skäms jag för att jag skriver så lite nu, sen vi kom hem.

Jag hamnar där igen att det händer ju likson inte så mycket att skriva om, eller så gör det det? Men det blir ju ändå mest tankar och funderingar och hur kul är det…för andra…eller så är det det? Ja, det är svårt att säga tycker jag för jag har ju inte fått så mycket respons, men jag ser att det är några som kommer in och tittar. Det var och är många som sagt att de uppskattat bloggen när vi varit borta, och det är ju superkul måste jag säga. jag blir glad och taggad. Tänk att man är så beroende av respons och positiv feedback, eller beroende? Man blir glad i alla fall.

Ja, det om det. Nu till principerna. Ju äldre man blir desto klokare, eller?  Ålder behöver faktiskt inte ha med klokhet att göra nödvändigtvis, men det kan hjälpa om man vill bli kolkare. I alla fall så har det gjort det på mej tycker jag.När jag var ung,yngre var allt svart eller vitt. Mycket skarpt svart eller vitt, men med livets erfarenheter så har linjerna suddats ut och mer grått kommit in. Lite mer nyans alltså. När jag tror på något eller inte tror på något så kan jag lätt bli väldigt svartvit. Särskilt om de flesta runt omkring gör eller inte gör det jag tror eller inte tror på. Bara för att visa minsann så kommer de där principerna.

Men om och om igen så får jag omvärdera och släppa på principerna som finns där “bara för att”. Nu pratar jag inte om mina livsprinciper grundvalarna i livet utan det där andra. Och just det när man rannsakar sig själv måste ställa frågan varför gör jag eller varför inte? Blir svaret “därför att”!! Jag ska visa världen att det går!

Nej, det håller inte i längden. Livet har vissa nyanser. Det blev en lång utläggning för att komma fram till dagens tema: Mobiltelefon till barn

Nu kanske ni anar. Jag tycker inte små barn ska ha mobiltelefon! Nu kan vi säga punkt slut, men det kan vi inte för nu blir jag principfast. Vad är små barn? Ja, typ innan tonåren sådär. Jag har inte sagt det här till allt och alla men predikat det för mina egna barn, så de vet vad jag tycker.

Nu har jag släppt efter. Jag kände att saker blev så fel och så krångliga bara för att jag har en princip att mina barn ska inte ha mobiltelefon, No matter what!

Lite bakgrund. Vi har ingen bil och mina barn har fått lite mer frihet att åka spårvagn själva. Vilket isig har varit en process för “hönsmamman”, men den ägde till stor del rum redan för ett år sedan. Nu pratar vi fram och tillbaka till skolan. Men nu är det så Leonardo har cirkusträning flera gånger i veckan, på kvällstid. Så han har fått åka själv dit och vi hämtar efter, för det är för sent att åka hem när det är mörkt tycker jag.

Cirkusen har nya lokaler och vi hade bara varit där ett par ggr när Leonardo skulle åka själv första gången. Jag skulle få låna en bil och åka och hämta honom. Vi kom överrens om att han väntar på  mej inne på cirkusen när det var slut. Jag visste att jag skulle komma lite senare och hämta honom och jag sa det till honom så han visste att han skulle få vänta lite.

När jag går för att hämta bilen börjar det plötsligt spöregna. Jag skjutsade hem en person på vägen till cirkusen så jag kom som sagt lite sent och hämtade honom. Dt vräkte ner och när jag kommer upp i lokalen är han inte där. Tränarna är kvar och jag frågar om de visste när han gick. De sa att han  gick ut med de andra killarna efter träningen. Jag ringde hem och kollade om han kommit hem. Kanske hade någon skjutsat hem honom eller så kanske han gick till spårvagnen i alla fall. Nej, han hade inte kommit hem. Jag och Gabriel går runt ute runt lokalen och letar och ropar. Jag tänkte han kan ju inte vara här i regnet och mörkret, kände inte bra alls.

Satt ett tag och väntade i bilen. Visste inte vart jag skulle göra, tankarna låste sig en del kan jag säga. Ringer hem igen och säger till Marco att ringa direkt om han kommer hem. Vi skulle åka till Maxi och handla därför hade vi fått låna bilen. Jag åkte till affären. Gabriel blev jätte orolig och jag med faktiskt men försökte agera cool och hoppades varje sekund att Marco skulle ringa. Jag kunde inte koncentrera mej på handlingen för fem öre, stod bara och stirrade på hyllorna. Ska jag åka runt och leta? Och vädrat det var det värsta tror jag att det vräkte ner hela tiden och så mörkret förstås.

Gabriel började gråta han var så orolig. Jag ringde till Marco och sa att nu får han ringa polisen, det hade gått mer än en timma utan att vi visste vart han var. Sagt och gjort. Men just när Marco pratade med polisen så kommer Leonardo hem, blöt, kall och trött.

Vad hade hänt? Han hade missförstått att han skulle vänta inne i lokalen. Han var rädd att jag skulle åka ifrån honom och inte komma upp och hämta honom?? Vilka idéer, jag kommer alltid upp och hämtar…

Han stod ute och väntade och efter en stund så går han till spårvagnen, men när han kommer dit så tänker han “tänk om mamma kommer nu” så då gick han tillbaka till cirkusen…stackaren i detta regn. Så han står och väntar ett tag till innan han tillslut går tillbaka till spårvagnen och åker hem. Så på det viset lyckades vi missa varandra.

Det här var alltså droppen.Det har varit lite andra små saker innan när man verkligen skulle behövt nå varandra. Nu måste han ha en mobil!! Som tur var hade jag redan beställt ett extra startpaket som jag hade tänkt kunde vara bar att ha. Och gamla mobiler har man ju som ligger och skräpar. För en ny till ett barn…och detta barn….fullkomligt onödigt.

Vi har vissa regler runt mobilandet och det tror jag på. Han har nu haft den i en vecka och inte lyckats slarva bort den ännu. Han har fortfarande pengar kvar på kortet, inga onödiga samtal BIG Regel! Men det har blivit massor med onödiga SMS. Jag har förklarat saker och ting för honom hur det funkar, det är inte gratis. Vi får väl se det här som en inlärnings period. Har märkt att man kan faktiskt vara lite utanför om man är 10 år och inte har mobil eller åtminstone fattar hur den funkar med SMS och hela köret. Har lite svårt att greppa det.Är väl lite gammal modig och bakåtsträvare. Men nu är han inne…:/  Skoja bara, skulle sällan vara orsak till att skaffa den. Min princip fick ruckas för att göra livet enklare och säkrare, men jag släpper inte på allt, de ruckades bara lite. =)

Lite smått och gott

Om jag ska ta och skriva några rader, känns liksom som att det är dax för det. Livet rullar på kan man säga. Ganska mycket vanlig vardag, men med små höjdpunkter.

Jag har varit förkyld i en vecka vilket har gjort att jag inte känt mej riktigt på topp precis. Vi hade dock en lugn helg och har bara tagit dagen som den kommer, vilket är så skönt ibland. Men nu väntar några helger framöver med trevliga besök.

På lördag kommer Marcos syster med familj, vi har inte träffats sen vi kom hem från Peru. Och på fredagen kommer några vänner och på söndagen andra vänner så det blir fullt upp och kul.

I kyrkan har saker och ting satt igång som söndagsskolan t.e.x. Jag är med och har en grupp 3 ggr denna termin. Det var en lite startsträcka att komma igång och komma in i det igen men det var kanonkul när det väl var dax för min tur. Barn- och familjerådet har också haft sitt första möte för terminen och det var extra trevlig för vi var hemma hos vår pastor som bor långt ut på vischan. Han bjöd på mat och det var väldigt trevlig att få se vart de bor. Så tack för det! Mötet var också bra och vi jobbar på för att planera vad vi ska göra för och med barnen under terminen och nästa år. Det är ett härligt gäng som verkligen brinner för arbetet och inte drar sig för att hugga i. Känns väldigt kul och motiverande.

Leonardo har äntligen kunna börja på riktig på sin cirkusträning denna vecka. Det beror på att cirkusen nu har flyttat från sina gamla lokaler och in till nya som ligger mer centralt vilket gör att vi kan ta oss till träningen utan bil. Vilket var i stort sett omöjligt tidigare. Det känns jätte bra för han älskar sin cirkusträning och han är duktig. Ikväll blir  det grabbacro. Där emot får vi nog lägga ner fotbollen, tyvärr. Det känns alldeles för meckigt utan bil. Och särskilt nu när det blir kallare och mörkare också. Känns kanske mest synd för Gabriel för han har ingen annan aktivitet. Och andra sidan är han inte jätteledsen för det han är inte lika aktivitets inriktad som Leonardo och även Alicia. Men det blir ibland lite långtråkigt för han på eftermiddagarna efter skolan, det finns ju inte så många att leka med precis, de flesta går ju på fritids.

Livet går utan bil och det måste det ju annars vore det skam, men det är helt klart enklare med bil. Marco är den som tycker det är jobbigast vilket kan tyckas lite bakvänt, men han lider för min och barnens skull, mer än jag själv gör. Vi pratade om att det blir bara kallare och kallare och mörkare och mörkare och det är tufft att åka spårvagn hit och dit. Jag försöker vara positiv, vi är ju liksom inte de enda i Sverige som inte har bil. Om andra fixar det så gör vi det också och det ligger ju i Guds händer. Han vet våra behov och vi får bara lita på att han har det bästa för oss.

Det är intressant att se hur olika jag och Marco bearbetar och hanterar olika saker. Det har vi märkt och märker mer och mer i och med vår resa och allt vi varit med om. Man lär verkligen känna varandra på nya sätt och upptäcker sidor hos varandra som man inte tänkt på eller som på något sätt gått obemärkt förbi.

Man inser vikten av att alltid prata med varandra, ta tid för det sitta ner ett par timmar och bara prata, helst mer än en gång i veckan. Och även dela tankar om framtiden och vad som går runt i huvudet. Vi hade ett sånt snack igår. Jag har insett att jag har varit dålig på att dela med mej av mina tankar och idéer. Jag vet inte riktigt varför. Och jag tänker väldigt mycket och har massor med idéer och visioner hela tiden. Ibland blir jag nästan trött på min  egen hjärna.

Och problemet har många gånger varit att jag kanske har tänkt på något och gått och funderat på det i flera veckor kanske månader innan jag kläcker det för Marco. Då är det ju gamalt och genomtänkt för mej men helt nytt för honom och då kan jag bli irriterad och frustrerad över att han inte tar emot det jag säger med entusiasm ect. Hummm… men tack och lov har jag nu lärt mej på vägen och nu är det slut med överraskningar som kastas fram hux flux. Eller i alla fall måste jag ha mer tålamod med att ge honom tid att fundera och låta saker och ting smälta in.

Så det var väl dagen tips, typ. Äktenskapslektion nr. 1. Ta tid och prata med varandra och se det positiva i era olikheter och försök förstå varandra. Lycka till från en som jobbar på det!

Goda minnen

Länkarna i mitt förra inlägg funkade ju inte, vilket jag hade misstänkt, det skulle ju vara alldeles för enkelt då…

Vi får väl se om jag kan få till det på annat vis.

Jag skrev 3 inlägg på samma dag för er som inte märkte det, ibland lönar det sig att rulla ner lite på sidan, kan ju ligga något nytt där.

I övrigt så är vi lite sjuka här hemma, och vädret är ju pest så roligare än så blir det tyvärr inte. I går kväll hade jag en god gammal klasskompis här på besök, det var trevligt förutom att jag inte kände mej så trevlig eftersom jag var genomförkyld och trött. Men vi får ta igen det snart igen. Vi pratade om att göra nåt kul ihop som att spela squash. Har aldrig testat det med de har en jättefin squash hall här i Norrköping så det vore ju kul att prova.

Fick ett härligt mail också från en av de amerikanska killarna som brukade passa barnen när vi var i skolan i Iquitos. Det var verkligen kul att höra från honom. Känns så overkligt nu när man tittar på bilderna därifrån…..längtar tillbaka faktiskt…särskilt en dag som denna.

 

Daniel och Griffin, världens bästa barnvakter!!!! Miss you guys!!!

Really awsome!!!