Året 2016 - En liten familjeuppdatering

Vill börja med att önska dej en riktigt God Jul! Kanske är du här för att du just fått ett julkort från oss eller kanske en lite hälsning på mailen 😊. Flera av er, våra vänner, skriver nyhetsbrev eller lite längre uppdateringar från året till oss en eller flera gånger om året och jag älskar att läsa om hur ni har det och vad som händer i era liv. Ibland har vi också skrivit lite mer på våra julkort men i år tänkte jag att det kan vara dax att för en lite längre uppdatering här på bloggen. Det var visst ett tag sedan 😥. Men jag har ju faktisk skrivit ett litet inlägg här 2016, såg jag, ....är inte på FB ännu.
I vilket fall, julkortstraditionen håller jag ännu på och jag vill verkligen säga att jag uppskattar såååå mycket de julkort vi får i brevlådan, allra roligast är det ju med den där lilla extra hälsningen och kanske en bild.

Familjen 2016       

Vad händer?

Året började med en spännande liten miniresa för mig, Alicia och Antonio till England. Ganska spontant så bestämde vi oss för att åka och hälsa på familjen Frosthagen som bor och arbetar med UMU i Derby i England. Vi passade även på med lite sightseeing och shopping i London. Det blev en så lyckad resa så vi tänker göra om den igen om några veckor.

Just det innan det firade vi ju såklart Alicias 12-års dag. Nästa år blir det en tonåring till i huset. Alicia går nu i sjuan i musikklass på Hagaskolan. Har i veckan varit på hennes julkonsert, de är fantastiskt duktiga och proffsiga,tillsammans med Norrköpings symfoniorkester. Under vårterminen började hon på truppgymnastik förutom cirkusen och nu till hösten slutade hon på cirkusen för det blev för mycket med både och. Hon lär sig en massa avancerade volter som har en massa konstiga namn som jag aldrig kommer ihåg. Super duktig är hon i alla fall så klart!

Under hösten 2015 och våren 2016 var vi med på Kings Kids ledarskola som denna gången hölls i Nyköping, nära och bra för oss. Jag var med och lagade maten, alltså köksansvarig vilket var en helt ny utmaning för mig som jag tyckte var jättekul. Alicia och Emanuel var också med, Alicia hjälpte till med de minsta barnen när föräldrarna hade undervisning vilket hon var väldigt duktig på.

Bästa var förstås den avslutande outreach-helgen på påsken. Så roligt och inspirerande. Lite extra kul var det också att vi samarbetade med Vineyard församlingen i Nyköping.

Emanuel spelade Jesus i ett musikdrama på torget i Nyköping han har verkligen talang för det. Vi älskar Kings Kids!



Jo, för det är en nyhet för året att vi har gått med i Vineyard här i Norrköping. Kanske framför allt jag har länge känt att jag behöver hitta ett sammanhang och en kyrkfamilj som passar ihop bättre med vad jag längtar efter och vad som är viktigt för mig när det gäller uttryckssätt och hjärta. Det har varit en process som egentligen pågått länge men som kickade igång på riktigt liksom när vi efter sommaren 2015 valde att gå ur Pingstförsamlingen. Allt har sin tid och då var det tid att ta steget och lita på att Gud hade något annat för oss, vilket jag starkt kände trygghet och frid i att det skulle komma vartefter.

I januari, efter att ha besökt Vineyard mer och mer regelbundet under hösten, så gick jag med i en husgrupp och där med även med i församlingen.
 Vi är ett relativt litet gäng i församlingen på mellan 50 -70 personer, men på tillväxt. Det är härliga nya vänner jag fått, genuina och äkta med en stark längtan efter mer av Gud och det han har för oss. Församlingen har ett stort hjärta för Norrköping och dess innevånare och särskilt för dem som är som mest utsatta. Varje vecka har vi "öppen kyrka" där det serveras lunch för ett 80-tal personer, det finns klädutdelning och många som ger sin tid och engagemang för utsatta människor. Det är här jag har en stor del av mitt hjärta och i måndags när jag stod och delade ut soppa så fylldes jag så starkt av känslan att Ja, det är det här som är livet att få ge till den som inte har, att få möta en annan människa, se dem i ögonen och ge ut lite av Jesu kärlek och omsorg. Helt fantastiskt!

Barnen har ännu inte känt sig helt hemma i församlingen. I den här ålder handlar allt om vänner och relationer. Leonardo och Gabriel har sitt sammanhang sedan flera år tillbaka på ungdomssamlingarna på fredagarna i Korskyrkan. Och det som är skönt här i stan är att ungdomarna ser inte församlingstillhörighets som någon slags gräns utan alla hänger med alla och regelbundet har de Togethersamlingar alla kyrkorna tillsammans.
Alicia däremot går till Pingstkyrkan på fredagar där hon har flest vänner och väldigt go relation till deras ungdomsledare. Emanuel är med till Vineyard ibland men saknar vänner och det är få barn på söndagsskolan. Han går också på sina aktiviteter i Korskyrkan på fredagar.

Gabriel 15 år, går sista året på Prolympia idrottsskola med fotbollsprofil. Vi är i full färd med att välja gymnasium till hösten. Och självklart blir det något med fotbollsprofil även där. Vi hoppas att han blir antagen till NIU, elitfotbollsutbildningen här i Norrköping som han sökt. Han spelar nu i IFK Norrköping och är även med i Östergötlands distriktslag, så det går bra för Gabriel och fotboll är livet kan man lugn säga för killen.

Under läsåret som gick så har Gabriel gått Konfa. Här är vi på den avslutande gudstjänsten i maj. Jag var med under året som Konfa ledare vilket var fantastiskt roligt och ett privilegium tycker jag. Vi avslutade med en Konfa-resa till England i början av juni. Vi besökte en Vineyard församling i Nottingham, vi bodde på UMU basen i Derby och vi hade en shoppingdag i London. Härliga upplevelser och minnen. 

Det har varit en del fireri i familjen Åberg i år. Det hela började med att min bror fyllde 50år och bjöd på härlig suppé och fireri i februari. Sedan var det pappas tur att fylla år i maj och då blev det 70-års firande med en helg fylld av god mat och underbar samvaro med familjen. Kort där efter tog min kära syster examen och då firade vi det med ännu mer god mat och glad skratt. Det är inte lustigt om man blir lite rund om magen. 

Trots att vi nu redan varit i Varberg 2 gånger i sommar så ville vi så gärna åka ännu en gång för lite mer bad och båt i augusti, och det blev det även om det inte var bästa vädret för varken det ena eller det andra....

I somras var vi även (alla i familjen) med på Fällan-lägret i Ödeshög. Detta är en tradition kan man väl säga och alla längtar dit varje år. Just i år var det 50 års jubileum på lägret så det firades lite extra på flera olika sätt. Vi hann även med några dagar på Nyhem och på Vineyard Summer Camp. Fattar inte varför sommaren ska vara så himla kort så att man nästan får stressa för att hinna med allt roligt som man vill göra.... ja, ja, livet på en pinne i Sverige. Längtar, längtar, längtar till sommaren igen.

Leonardo går andra året på Ledarskapsprogrammet på gymnasiet, även han har idrott och fotbollsprofil på schemat. Annars är det mest fotboll, fotboll, fotboll som gäller. Han spelar i Smedby och hoppas på att få komma med i A-laget inom kort. I somras jobbade han en vecka som ledare för ett dagsportläger för barn. 

Emanuel, fotbollskille nummer tre 😊, är nu 10 år och har börjat på Jönsbergska idrottsskolan i höst. Idrott på schemat varje dag passar en kille med mycket energi. Emanuel spelar också fotboll i IFK och han går på friidrott. Han blir aldrig trött och är både kvällspigg och morgonpigg!

Så har vi vår lille Antonio 2½ år. Han är ju ett litet charmtroll så är det bara. Oftast glad med envisheten kan gå över i ilska och frustration ibland. Antonio började på dagis i augusti. Efter sin invänjningsperiod på några veckor så vande han sig ändå snabbt och har redan blivit ett luttrat dagisbarn vilket ger mig blandade känslor, men självklart är jag glad att han trivs och mår bra och är nöjd o glad.

Själv har jag under hösten påbörjat en kockutbildning, tyvärr har jag inga studiemedel kvar att ta av så det blir lite slitigt att arbeta och studera samtidigt, men det är bara att kämpa på för det man tror på och vill. Jag har haft tre olika arbeten och ytterligare två som jag hoppat in på vi några tillfällen. Jag brukar säga att jag tycker om omväxling men ja, det kanske kan bli lite för mycket med det också, särskilt eftersom ett av jobben är som lärarvikarie på typ alla skolor i stan så blir det väldigt många nya ansikten på en vecka.  

I somras försökte jag spendera så mycket tid som möjligt i huset på landet i Ödeshög där jag kan påta i jorden och njuta av lugnet och fågelkvittret. Åh vad jag längtar dit, men det måste vara sommar eller åtminstone vår för den här årstiden är det bara mörkt och rått o kallt. 

Marco jobbar kvar inom folktandvården och är nu tillbaka i Söderköping efter att ha varit en period på en annan klinik. 

Det var en lite uppdatering. Skriv gärna en kommentar nedan, det är alltid roligt att få några ord från er som läser. Ha det gott nu och så hoppas jag att vi ses snart!

Kram 💖

HEJ!

Det var VÄLDIGT länge sedan sist!
Är du kvar?
Jag är kvar även om jag inte syns.
Tider kommer och tider går.
Om du är här får du gärna tala om det.
Det skulle jag uppskatta.
Jag har inte Facebook längre.
Det har faktiskt gått två år sedan jag loggade ut.
Det är skönt och befriande.
Jag saknar det inte, tvärtom så känner jag att jag verkligen står emot nu. För det är ganska ofta som jag missar, på riktigt, viktiga saker p.g.a jag inte finns på Facebook. Och det kan vara frustrerande. Men än så länge så är jag inte redo eller mogen. Jag måste först bli säker och trygg i att kunna hantera och begränsa inflödet som passerar framför mina ögon, för allt för mycket går in och tar upp viktig plats och tid som jag just nu verkligen behöver till annat. Framför allt för familjen men också till tiden med Gud.

Vill du läsa tankar och funderingar från mig så är du välkommen till "På insidan av mig"

Hoppas du mår bra och att jag får höra från dig snart, för det längtar jag efter.

Kram

Familjen Paz 2012

Vad händer i vårt liv? Om det här är första gången du hälsar på här så kan jag berätta att jag varit ganska flitig och uppdaterad en del sista tiden. Så vill du och orkar så finns det några fler inlägg att läsa om just hur vårt liv varit de senaste åren.
Under våren gick jag min fjärde och sista termin på min utbildning. Det har varit en fantastisk resa för mig att läsa till behandlings pedagog. Vi har jobbat mycket praktiskt med process under vår utbildning och det har varit spännande och ibland jobbig att djupdyka i sig själv, men samtidigt oerhört lärorikt.
Det som egentligen ar varit tuffast är att få ihop familjelivet med att plugga heltid. Tack o lov så har min utbildning varit väldigt flexibel, med en hel del självstudier. Men det är alltid ett jagande efter tid och en känsla av otillräcklighet som följer med. I maj när jag tog examen var jag oerhört glad och stolt över mig själv.
Under sommaren har jag arbetat som vikarie på två olika ställen.
Som familj har vi i sommar varit med på två olika läger. Det första var utanför Borås med King´s Kids. Temat för lägret var Familjen ett team. Vi gjorde många olika saker tillsammans i vårt familjeteam och tillsammans med de andra familjerna på lägret. Trots lite regnigt väder så kom vi hem stärkta till både ande, kropp och familj.
Hela glada King´s Kids gänget

I juli var det dax för årets Fällanläger i skogarna utanför Ödeshög. Jag vet inte vilken gång i ordningen det är nu som familjen är med, men ett är säkert, barnen älskar det! Vi är riktiga läger hästar vi :) .
Jag och Emanuel på traktorsflaket på väg till Lorabadet i Fällan 444444444444
Det blev också barnen sista skolavslutning på Johannesskolan i juni i år. Efter flera års kämpande tog vi till slut beslutet att byta skola. Det var en mycket jobbig process under våren, med en massa möten för att få en fungerande skolgång för Gabriel. Men vi nådde aldrig det målet.
Leonardo bytte akut skola redan i november förra året, då upplevde vi att han inte alls mådde bra i hans då varande skolsituation.
Efter mycket vånda och bön har det resulterat i att vi har barnen på tre olika skolor. Leonardo trivs bra på sin skola Vittra där han började i klass 7 till hösten. Vi är nöjda med skolan, men tyvärr har Leonardo blivit mer och mer skoltrött. Vi hoppas att han ska få en välbehövlig vila under jullovet och så tar vi nya tag nästa termin.

Gabriel har fått plats på en helt nystartad skola i stan, Erla skolan. Gabriel trivs också mycket bra med sin nya skola. Eftersom det är en helt ny skola står de inför utmaningen att arbeta med helt nya sammansättningar av elever som kommer från en rad olika skolor i stan. Det kommer nog ta lite tid att forma en gruppkänsla men lärarna gör ett bra jobb och vi upplever att de är duktiga och ambitiösa i det de gör. Trots detta har det inte varit lätt för Gabriel. Han bär med sig en mängd negativa beteenden som rotat sig under flera år i den gamla skolan. Vi hoppas att dessa ska slockna ut vartefter nu i en ny miljö med rätt stöd och hjälp från oss och lärarna.
Så har vi Alicia och Emanuel. De har fått börja på Skattkammarön, en lite I ur & skur skola som ligger mittemot deras gamla skola och alltså ganska nära hem. Skolan är toppen och allt jag hoppats och önskat, jag älskar deras utomhus pedagogik! Barnen trivs också bra, de har fått många nya fina kompisar.
Under hösten har jag studerat vidare lite grand. jag läst matte och psykiatri på Komvux. Sedan har jag fortsatt att vara tim vikarie på vuxenenheten för missbrukare i Norrköping. Jag trivs bra med det.
Familjen och barnen kräver mycket tid och det är skönt att jag kan reglera min eftersom att jag rättar jobb och studier efter familjens behov och inte tvärt om.
När det gäller Marco så jobbar ha kvar som tandläkare på folktandvården i Söderköping och Valdernasvik. Men till våren 2013 kommer han byta klinik och börja arbeta i Åby istället. Det kommer bli väldigt skönt för honom på flera sätt, bland annat så får han mycket närmare till jobbet.
Det här var en kort sammanfattning av familjen Paz 2012. Fortsättning följer såklart, men det får bli nästa år. God Jul till alla våra läsare och vi önskar er ett välsignat år 2013!

Årets julbrev

Vi har skickat nästan 60 julkort i år. Förra året skickade vi inga. Att det blev så förra året berodde på vår resa och superstress i livet.
Jag gillar julkort, har funderat mycket på om det är värt den stress som det ofta är innan de är tillverkade, skrivna och skickade. En del runt omkring mig frågar om det verkligen är nödvändigt. Ja, jag tycker det är nödvändigt! Det är fantastiskt roligt när det börja dimpa ner julhälsningar och fina foton och julbrev i vår brevlåda veckan innan jul. Jag vill verkligen tacka er alla som tar er tid att skriva till oss. Roligast är det faktisk att få med ett litet julbrev med en uppdatering om hur ni har det i livet.

Vi har under ganska många år också skrivit lite om hur året har varit. Det är nyttigt att se tillbaka och reflektera över året som gått. Ofta förfasas man över hur fort tiden rusar på.
I år provar vi något nytt. Jag har hänvisat hit till bloggen på våra julkort. Så alla som är nyfikna på vad familjen Paz sysslat med 2012 får vara så snälla att slå på datorn och leta upp bloggen.
Jag har aldrig någonsin varit ute i så god tid som jag var nu med att fixa julkorten. Visst jag hade egentligen velat tagit ett helt nytaget foto på barnen och kanske oss med, lite juligt sådär hade varit fint…men det är nästan hopplöst att samla hela gänget, kammade och klädda för ett foto. Inte helt hopplöst men inte lätt. Kanske får till något på julafton eller så, den som återkommer hit får se .
I vilket fall, så i år blev hela julkortshistorien nästan bara rolig, lite små ångest hann jag med innan de var beställda, men det var ingenting i jämförelse…ha, ha, ha. 2010 blev mina julkort försenade p.g.a en snöstorm, trots express leverans som var svindyr, de kom i mellandagarna. Vilket fiasko.
Jag hade tagit ut adresser till minst fem familjer till, men det räckte inte mina kort till i år. Nästa år får jag beställa 70 julkort. Så fick du inget julkort så var inte för ledsen för det. Vi tänker på dej vår vän i alla fall och vem vet, kanske nästa år. Nu håller jag på att dra ut på detta…Men så här är det, julbrevet kommer i nästa inlägg, sorry…
Tillsvidare, håll tilllgodo med en bild, där vi lyckade hålla barnen kammade och klädda på en och samma gång. Tagen någon månad efter vi kom hem från Peru.
Vi kanske skulle haft det här som julkort egentligen, men då är ju inte vi med. Fina är de mina guldklimpar och ögonstenar i alla fall.
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3

Peruresa

För lite drygt 1 år sedan, i början av december var det dax för familjen att åka tillbaka till Peru. Det hade gått 2½ år sedan vi åkte på vårt 7 månader långa äventyr.

Denna resa hade flera syften förutom att vi så klart ville vara i landet och träffa våra vänner och familj. Jag var mitt inne i min 13 veckor långa praktikperiod på min utbildning. Jag hade just gjort halva min praktik på ett behandlingshem här i Sverige och skulle nu göra min andra halva i Peru. Detta hade jag lyckats kombinera med att vi åkte till Iquitos och var med i slutförberedelserna till årets barnläger samt vara med som ledare på lägret. Söndagsskolan i vår församling är med och stöttar arbetet bland Iquitos fattiga barn genom insamlade pengar. Jag kunde komma med de insamlade pengarna och hälsningar från barnen och församlingen. Även Baptistförsamlingen i Ödeshög har varit med och skänkt pengar under några år nu till arbetet och även dessa pengar och hälsningar kunde jag vara med och överlämna personligen. Fantastiskt!

Sedan känns det väldigt viktigt att barnen får komma tillbaka till pappas hemland och komma ihåg och kanske bearbeta en del av det vi var med om 2009. Vi  såg en stor skillnad på Leonardo och Gabriel hur de kunde ta in intryck och upplevelser på ett djupare sätt och även gladdes mycket åt många kära återseenden.

Efter bara några dagar i Lima reste vi vidare till Iquitos. Det var en fantastisk känsla att få vara tillbaka i den stad där vi bodde i 3 månader 2009. Underbart att återse våra vänner igen. Vi fick bo hemma hos David och Cecy som driver arbetet “Bygga drömmar” bland Iquitos fattiga barn och familjer.

Det var så kul att få vara med på de sista intensiva förberedelserna och framförallt få vara med 4 dagar på landet med ca 150 förväntansfulla ungar och    Ett kärt återseende, den gamla anakondan på Iquitos djurpark.
ungdomar. Vilken upplevelse!

 

Här intill ser vi Leonardo och Gabriel med sin gamla fröken de hade i skolan under nästan 3 månader. Det blev ett kärt återseende.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kärt återseende med våra vänner Magly och Sylvia från Lärljungaskolan

 

 

 

 

 

Jag fick möjligheten att besöka ett kommunalt barnhem, som en del i min praktik. Lille bäbisen, övergiven på BB. Får man ta med hem?

 

 

 

 

 

 

 

Självklart har jag 100-tals bilder från vår Peruresa och jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner, men det blir lite mycket att plöja igenom på en gång. Vi var iväg i 6 veckor, varav 10 dagar i Iquitos. Vi firade både jul och nyår med släkt och familj och det blev flera studiebesök och en hel del strandbesök och massor med god mat. Det får summera det hela.

Till sist lägger jag ut ett bildspel från lägret. detta har visats både i Baptistförsamlingen i Ödeshög och i vår församling i Pingst här i Norrköping. Sedan visade jag ett annat bildspel i skolan, med lite fler bilder från mina olika studiebesök, i och med min redovisning.

Tillbakablick

Jo, ja, jag sa att jag inte skulle göra en resumé, men ibland säger man så mycket…Nu tycker jag i alla fall att det är på sin plats att förklara lite varför bloggen tog en paus på typ två år.

Hösten 2009 kom vi hem från vår 7 månader långa vistelse i Syd Amerika, främst Peru. Livet var omtumlande härligt, intensivt och fullt av upplevelser.
Efter bara några veckor hemma i Sverige märker vi som familj hur olika vi har upplevt vår utlandsvistelse. Framförallt jag och Marco bar på väldigt olika bilder som senare “krockade” med varandra. Vi hade varit uppslukade av det intensiva livet i Lärljungaskolan och på resande fot. Vi hade inte prioriterat vår relation eller varandra. Det får konsekvenser.

Vi hade saker som behövde redas i och belysas. Men vi fixade det inte själva utan sökte hjälp hos Levande Familjer i Linköping. Vi träffade ett trevligt par under ett antal tillfällen. Men det kändes som vi var ett stort garnnystan med avklippta trådar i alla olika färger och tjocklekar. Ingen ordning och ju mer man drar desto mer kommer det upp. Det blir ingen snygg tröja att sticka på precis.

Här behövdes expertis, eller i alla fall någon som var beredd att ta i med hård handskarna. Gud ledde oss till ett par i vår församling som vi kände sedan tidigare. I alla fall kvinnan, hon hade varit min andliga mentor under några år sedan tidigare. Nu blev det helt rätt, men nu började också…helvetet. Får jag säga så? 2010 blev nog det tuffaste året hittills i vår historia. Så många starka känslor, så många missförstånd och oklarheter. Så mycket ångest, skuld och självömkan. Jag står inte ut….

Under hösten hade jag dessutom börjat en heltidsutbildning till Behandlingspedagog. Det var mycket som skulle justeras om i familjen och så lite tid att göra det på. Problem börjar uppstå med barnen i skolan. Massor med problem, möten och huvudbry, hopplöshet, hjälplöshet. Nu orkar jag inte mer…

Sedan skakades grundvalarna om riktigt, riktigt rejält den 8 oktober då Alicias bästa kompis Amanda 7 år dog i cancer, som hon kämpat och kämpat mot under flera år.

Då föll jag till min botten! Sorgen hade ingen ände och Gud förvandlades till ett stort svart elakt monster. Jag kunde inte prata med honom mer. Jag gick rakt in i mörkaste mörkret.

Jag hittade ett gammalt julbrev som jag skrev julen 2010, här är ett utdrag av det:
”Det har varit ett år av mycket prövning. I prövningen blir vi starkare sägs det. Det kan vara svårt att se när man är mitt uppe i det, men för varje steg i rätt riktning får vi också distans och kan se att vi bygger och växer oss starkare. Jag tror och hoppas att vi satt en hel del frön och att vi 2011 ska få skörda i alla fall några frukter av det. Vi ser framåt och lägger det gamla bakom.”

Nu sitter jag här med backspegeln i hand, två år senare. När jag skrev texten ovan, var jag verkligen mitt i mörkret, mörkret fortsatte långt in på 2011. Framåt våren och sommaren kunde ett ljus börja skymta igen. Det jag själv utläser av min egen text är hoppet. Trots mörker och stängda dörrar fanns hoppet om en väg ut, jag kunde inte alls se den, men hoppades att den skulle finnas där.

Under hela den här tiden gick vi i parterapi. Det är det jobbigaste och bästa jag gjort. Jag kan inte nog förklara hur det räddade oss. Jag hittade tillbaka till Gud under våren 2011, vilken lättnad. Jag kan inte leva utan den relationen, hur är det möjligt? Men relationen var skör och jag trevade mig fram. Men varför skynda, det som har djup och dyngd är det ingen brådska med.

Någon gång under sommaren 2011 började saker och ting kännas annorlunda, bättre. Det kom smygande, det var resultatet av allt hårt slit i vår relation. Vi fick beröm och feedback för vårt jobb, våra underbara uthålliga relationsmentorer så på när förändringen kom smygande. Det är svårt att se när man står mitt i själv.

Under hösten fortsatte vi att försöka leva i och bygga vidare på allt vi lärt oss. Det är inte lätt och det kommer inte av sig själv. Vi fick plantera om och sätta nya frön i vår köksträdgård, men nu gäller det att fortsätta vårda, gödsla och rensa ogräs, annars är vi snart där igen och tistlar och nässlor kväver oss.

I december 2011 åkte vi åter igen iväg till Peru, men det berättar jag mer om i nästa inlägg.

Var sak på sin plats

Nu ska det bli lite ordning och reda. Paz ut i världen - bloggen var tänkt som en informationskälla till vad som händer i vårt liv som familj, men gick gradvis över till att handla mycket om mina tankar och funderingar. Jag vet att många har uppskattat våra uppdateringar när vi var i Peru. Men sedan har jag kanske inte tyckt att det är så där jättekul att skriva  om vad vi gör i vardagen här i Sverige, (ni vet alla dessa så-här-ser-min-vardag-ut-bloggar). Men till saken hör att vi har ju både familj och vänner utspridda i världen så tanken är att den ska få fortsätta vara just en uppdatering från oss för våra vänner och familj som vi inte träffar oss så ofta.

Så för mina egna "djupa" tankar och funderingar  har jag startat en ny blogg På insidan av mej .
Där kan jag ventilera mig om ditten och datten :).

Så vad tror ni våra kära läsare, om det finns några stackars uthålliga sådana kvar. Vill ni läsa om Paz i Sverige?

På våra julkort, som förhoppningsvis dyker upp i vissa brevlådor innan jul kommer jag hänvisa till uppdatering på bloggen, så vänta bara, snart kommer det mera!

Jag har längtat

Jag har funderat och saknat och längtat efter min blogg. Jag har vetat en längre tid att jag kommer börja skriva igen. Det gäller bara att komma över tröskeln liksom. Och så blev det nu äntligen dax! En natt kl. 04.40 på jobbet. Ja, jag jobbar natt och vi sitter här och har några timmar att slå ihjäl eftersom natten är väldigt lugn.
Det är inte klokt att det gått 1½ år sedan jag skrev senast. Jag hade gärna vilja skriva nu när vi var i Peru senast och det vara flera som undrade om jag skulle uppdatera bloggen då. Men jag var inte redo. det är nästan som en graviditet, man går där och väntar och förbereder sig veckorna går  och blir till månader, i det här fallet blev det t.o.m till år. Hualigen vilken lång graviditet. Men nu är det förlossning och all väntan är över. Jag tror att mycket för mig handlar om att jag gör det större än vad det är. Jag tänker hur ska jag orka skriva ifatt 1½ år? Men STOPP. Sänk kraven, förenkla, think out of the box, som det så fint heter.
Jag ska inte göra en resumé på de senaste 1½ året, inte här och nu i alla fall. Utan jag börjar idag, eller natt är det visst, och så tar vi det från där.
Jag känner efter, hur är det att äntligen börja skriva. Det känns bra...i magen...som vi sa i skolan.
Som första inlägg på så här lång tid så tycker jag att det får räcka. Så jag stannar där tack!

Hej på ett tag kära vänner!

Nu har jag funderat ordentligt på detta. Jag tycker om min blogg och vill inte lägga ner den, men jag har beslutat att ta ett ordentligt "officiellt" uppehåll med den.
Rent känslomässigt orkar jag inte med bloggen nu och har väl inte gjort det under nästan hela detta år, men liksom hållt den vid liv på näst intill konstgjord väg. Ett upphåll leder antigen till ett totalt nedlägg eller så vaknar den till igen och får ett syfte. Utgången är oklar och får så vara för nu.

2010 har varit, nog, det tuffaste året hittils, och jag orkar och vill inte skriva om allt jobbig, för allmänheten. Skriver i min lilla skrivbok istället, så ofta jag har lust. Bloggar har ju olika syfte, men min har nog aldrig varit en total känslomässig utvikning, eller så har den det, kanske i allafall om läser mellan raderna på sista tiden. Jag vill nog inte att den ska vara det i alla fall så därav uppehållet. Eftersom bloggen speglar mej/ oss och vårt liv. Hoppas att vi snart får vända blad, som kungen säger.... :)...och börja på ett nytt kapitel. Men erfarenheterna bär man ju alltid med sig och det är mitt eget ansvar vad jag gör med dem.

Tack och hej och kanske på återseende. Men det talar jag om i såna fall.

Om vi bara kunde se

    Hon är glad och lycklig. Hon tittar över molnets kant och skrattar åt allt fint och roligt hon ser.
Men hon undrar varför en del ser så ledsna ut och de gråter. Hon vinkar till dem och och ler.
Hon vill så gärna säga vad hon ser. För där uppifrån får man liksom ett annat perspektiv på saker.

Helst av allt skulle hon vilja berätta hur underart det är där hon bor. Hon vill visa dem de nya cirkuskonsterna hon lärt sig, hon vill visa hur
den fina rosa tyll-kjolen snurrar när hon dansar runt. Hon skrattar och hennes vackra långa lockiga hår fladdrar i vinden när hon försöker fånga alla de rosa ballongerna som flyger runt henne. Hon vill säga till deras hjärtan gråt inte mer. Men de som är ledsna ser inte för deras huvuden är böjda. Stegen är tunga, synen grumlig och hjärtat är bedövat.

- Titta upp min vän! Det finns vackra saker runt omring, men vet du vad, ibland är de små, som små, små detaljer. Det kan vara ett litet ord bara,
en liten handling, en vacker blus, en god måltid, ett leende från tjejen i kassan,
en klapp på axeln, ett vackert höstlöv, eller en fin tanke.

Så stå upp och lyft ditt huvud, torka tårarna och se färgerna i livet. Bevara de vackra minnena,
le åt de fina studerna, gråt en stund åt det sorgliga, men kom ihåg att sedan le igen.
Le, för det finns någon som ser dej när du ler och blir varm och lycklig då.

Till-minne-av-vår-klasskompis-Amanda

Barncancerfonden gör ett fantastiskt arbete. Var gärna med och stöd detta, genom att klicka på länken och ge en gåva till insamlingen för Amandas minne.

Hon dansar med änglarna

    Hon går mot ljuset, hon har tagit klivet över… över till den andra sidan. Någon  väntar på henne där. Det är en skön plats. Det finns inga tårar där, det finns ingen smärta där, det finns inte ens natt där.

Han som väntar sträcker ut sina armar, hon får hoppa upp i hans famn. De snurrar runt tillsammans. Det hörs underbar musik, ljuset är varmt. Flickan älskar att dansa och hon älskar att göra cirkuskonster.

Så får hon se alla änglarna som står där runt dem. Hon hoppar ner i det mjuka gräset, hon gör kullerbyttor och hjular fram. Hon dansar med änglarna. Här är det skönt att vara. En dag är som tusen år och tusen år som en dag. Här finns inte tiden. Här är det bara underbart att vara.


För oss finns tiden och smärtan. Vi saknar dej så. En dag ska vi ses igen och då ska vi också dansa med änglarna, tillsammans med dej.

Det är mycket nu

Bloggar som vanligt inte så flitigt som jag hade hoppats. Vet inte om jag har några läsare kvar? Förstår om ni tröttnar.

Ja, det är mycket nu…
Att studera på heltid är ett heltids jobb…hahaha. Med andra ord, många av dagens timmar spenderas i skolan. Det blir inte så många timmar över till allt det där andra som också behöver sin tid.

Jag hade en “monstervecka” förra veckan. PBL (problembaserat lärande) är liksom grejen nu. Helt nytt för mej. Process, min utbildnings andra nyckelord. Mycket hjärngymnastik blir det. Man fattar inte vart dagarna tar vägen. Utmaning, det är väl mitt nyckelord just nu. Hela förra veckan var en stor enda utmaning.

När vi valde basgrupp förra veckan sa läraren att vi skulle tänka lite utmaning, lite trygghet, men av någon anledning så hörde jag bara ordet utmaning och ställde mig i en grupp med människor som kommer så långt bort på skalan man kan komma från mej. Och utmaning blev det. Men jag kom igenom! Vi kom igenom!
Idag hade vi vår redovisning och vår grupp fick mest beröm och flera sade avundsjukt, trots att de fått veta våra stora problem förra veckan, att de önskat vara i vår grupp för de såg hur mycket vi lärt oss och hur mycket vi växt på det här. Wow!

Så vad är kontentan? Anna måste lyssna lite bättre och inte glömma tryggheten i utmaningen för att inte slå sig så hårt när det kraschar. Men viktigast av allt man ska inte fly utmaningen, kämpa vidare för när du tar dej igenom har du fått något med dej som andra också kommer vilja ha. Och då blir det din uppgift att våga utmana dem så de också får växa och må bra.

Imorgon väljer vi nya basgrupper, dessa ska vi ha läsåret ut. De första var bara “testa på”. Jag tar med mej mina lärdomar imorgon och tror och hoppas att det här kommer att bli riktigt bra!

En bön om helande

Men det var våra sjukdomar han bar,
våra sjukdomar tog han på sig,
medan vi höll honom för att vara hemsökt,
slagen av Gud och pinad.
Han var genomborrad för våra överträdelsers skull.
Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid,
och genom hans sår är vi helade.

Jesaja 53:4

Måndag fredag….

…det går snabbt nu. Och ändå är veckorna fyllda av så mycket spännande. Nu har jag faktiskt velat blogga men inte hunnit. Jag som de senaste månaderna blivit en soffpotatis och tv nörd (var så trött på mej själv), har inte hunnit titta på tv på hela veckan, får nästan lite abstinens, men det borde väl gå över nu får vi hoppas.

Skolan är toppen! Är väl fortfarande i “honeymoon”, njuter så länge det varar. Har kommit in ganska bra i rytmen tycker jag och den förlamade tröttheten har gått över.

Håller på att lära mig att försöka slappna av och ta det lugn när man får tid att göra det. Har gjort en grej som jag borde gjort för ett år sedan, men har inte gjort det för att det verkade så svårt. Och nu när jag gjort det och insåg att det var ju jättelätt så kan jag ju gräma mig järnet att jag inte tagit itu med det tidigare. Kan ju bero på att vi äntligen skaffat oss en skruvdragare…som gjort vårt liv sååååå mycket enklare.

Ok, så vad har jag gjort nu då?

Jag har hängt upp vår hängmatta som vi hade med från Peru. Så underbart! Det är verkligen livet att ligga i den.

Sen har jag gjort en sak till som gjort mej väldigt lycklig. Jag har köpt en symaskin!! Ja, du läste rätt mamma.

Och jag har lagt upp ett par jeans…ALLDELES SJÄLV! Jag är faktiskt sååå stolt.
Sen lagade jag lite smått och gott som gått sönder.

Vi får väl se om jag får fram mina kreativa sidor.

I helgen ska vi försöka vara kreativa i alla fall. Vi ska nämligen äntligen måla om vårt vardagsrum. Det har varit en  målare här i veckan och målat om vår övre hall. Det blev så himla fint! Har varit något hispig över den här målningen, jag vill ju så gärna att det blir bra. Egentligen är jag mest orolig över förarbetet, spacklingen. Skulle ju helst vilja spackla skarvarna men är så oroligt att vi inte får det bra. Att dra på färgen sedan känns inte lika svårt… Tips någon? Eller varför inte inte komma förbi ikväll eller imorgon fm. och ge oss några handfasta råd :). Vill att detta ska bli klart på söndag. Vi får väl se.

Förutsättningarna finns faktiskt för 3 barn ska åka till mormor i helgen, vilket blir toppen för alla parter. Så nu måste jag pack deras väskor för snart slutar de skolan och då åker vi.

Full vecka

Söndag kväll. Har jag måndagsångest…? Nja, i så fall har den inte infunnit sig ännu. Hoppas den håller sig borta.

Första skolveckan var…fullspäckad, men spännande. Barnens skola har flyttat till egna,  helt nya lokaler och har dessutom bytt namn. Det var så spännande att få komma dit på måndagsmorgonen och se hur fint det blivit efter renoveringen som pågått hela sommaren. Som tur var började inte jag skolan förrän kl. 13 den dagen, så jag kunde vara med alla barnen i klasserna och även med Emanuel på hans nya dagis avdelning. Och dessutom börjar vårt nya “cykelliv”, det vill säga nu har vi så nära till skolan så vi kan cykla och det är cykelväg hela vägen!

Dagen började med en trevlig invigning av skolan, där kommunpolitiker och byggherrar var närvarande och talade några ord.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Alicia börjar 1:an, här med sina klasskompisar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gabriel börjar 3:an tillsammans med sina bästa polare.

Leonardo i sitt klassrum,längst bak med Barca tröjan. Han har börjar 5:an, wow, fy vad tiden går fort.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Emanuel testar Alicias skolbänk, han får vänta ett par år till, vi går vidare in på dagis istället.

Nu heter skolan Johannesskolan – Norrköpings kristna skola. Det känns så lyxigt så det är svårt att fatta att skolan flyttat så nära oss. Det är en dröm. Jag har skjutsat ihjäl mig nästan de senaste åren, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det kommer nog ta ett tag innan det smälter in att allt detta är sant. Och jag ska dessutom fortsätta cykla till min skola. Känns underbart, förutom när det regnar märkte jag, då var det inget roligt alls…

Jag har också gått första veckan på min utbildning. Det har varit spännande , omtumlande, nervöst, ofattbart etc. etc.

Jag har nog haft svårt att fatta/inte vågat tro att det är sant att jag kommit in på den här utbildningen till Behandlingspedagog. Jag har inte vågat prata om det, ifall det inte är sant liksom. Men nu har jag ju gått första veckan så det måste vara sant. Det kommer bli så spännande så (om man är som jag) jag vill ha de här två åren nu…på en dag liksom. Orka vänta….
Lektion nr. 1 Tålamod!

Jag har varit sååååå trött denna vecka, vilka långa dagar. Är i skolan från 9-16, jag är inte van vid det. Men allt har ju varit nytt också så man blir väl trött av det också kan jag tänka mej.

Man ser fram emot hösten och dess aktiviteter samtidigt som man kan få panikångest över hur man ska få ihop allt. Men det återstår att se. För varje vecka som går nu så läggs det til något nytt. Fotbollen kom först, sedan skolan, sedan cirkusen, sedan söndagsskolan och till sist dansen, tror att det är slut där.

Ja, just det jag jobbar ju extra också på helgerna när det behöv. Jobbade i lördag på De Geer och även nästa lördag. De ringde från nattjobbet också med det gick ju liksom inte. Det var helt ok att vara till baka på De Geer efter sommaruppehållet, kul faktiskt, känns super lyxigt att få gå hem kl. 24 när man blivit van att jobba till 7 på morgonen. Förutom att jag hade skaffat mig världens blåsa på hälen kvällen innan som gjorde något ont hela kvällen, blä.

Som sagt det kommer nog att gå det här, på något vis så hellre för mycket än för lite, tror jag i alla fall.

I fredags var vi och provkörde en pegeaut och fick 2 bio biljetter till nya Toy Story 3. Så idag var stora killarna och Alicia på bio, medans jag, Marco och Emanuel strosade runt i centrum. Alla nöjda och glada!

Här är glada gänget på väg till bion!

Den är inte död!

Bloggen alltså. Fast man kanske skulle kunna tro det. Vi kan väl säga att den haft  semester. Det kan man ju faktiskt skylla på så här på sommaren. Men idag är absolut sista dagen på sommarlovet och nu börjar en ny tid.

Vi har haft en mycket bra sommar med massa skoj tillsammans som familj. Trots en del motgångar på olika områden så har de inte stoppas oss eller tagit över. Jag älskar att vara med min familj!

Den 20.e augusti firade jag och Marco 12-årig bröllopsdag! Det tyckte jag var värt att fira lite extra med tanke på att vi haft ett mycket tufft år som gått.

Eftersom att jag älskar överraskningar så kunde jag ju inte låta bli att planera en liten resa för oss två. Jag köpte flygbiljetter till London för två dagar.
Nyligen hemkomna med resultatet i hand så kan jag besätta att det blev en full pott! Vi har haft 2 kanon dagar tillsammans i London. Det är så värt att få åka bort tillsammans så här, det slår en middag eller bio på stan med hästlängder.

 

Förutom en planerad visit på YWAM basen Notting Hill hos José och Rosanna, så har vi bara gjort vad vi haft lust till dessa dagar, ätit gott, bott på 2 härliga hotell, shoppat och gått gata upp och gata ner. London gav mersmak hos oss båda, helt klart.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tack till våra vänner och kära mamma som hjälpt oss med barnen så att denna resa blev möjlig. Vi är verkligen glada för er!

Så en lite bild på min prinsessa och hennes nya cykel. Precis lagom till skolstarten imorgon då vi premiär cyklar till vår nya skola Johannes skolan bara någon kilometer från hemmet. Underbart!

Ok,en bild till då på min tuffa fotbollskille med sin nya Barca tröja som vi köpte i London.

Landet hägrar

Jag är inte riktigt mej själv när jag jobbar. Trots allt funkar det bra, men det blir ju inte mycket med dagarna när man sover till 15 eller så. Sedan tar det typ en halv timma eller 45 min att vakna till också.

Vår nya bil står på parkeringen!! Jippie!! Vi är jätteglada!…och nöjda. Jag känner liksom på mig att den här bilen ska vi ha länge, tills vi har råd att köpa en,på riktigt, nyare bil, och det kan ju typ ta ett låååångt tag.

Ikväll bär det iväg till Ödeshög för att hämta hem mina minstingar som varit hos mormor på landet. Vi stannar också en dag. Barnen har tjatat om att bada i Vättern, så vi tänkte göra det imorgon.

Två nätter kvar på mitt schema på jobbet. Sedan bär det iväg på läger utanför Ödeshög, i bushen.

http://familjenpaz.blogspot.com/2009/11/lagerhastar-kan-man-langta-efter-i.html

Veckorna rullar på så snabbt, men jag kommer uppskatta min ledighet de kommande veckorna extra mycket tror jag. Ser verkligen fram emot det.

Upp och ner som en bergodalbana

Ok, jag inser jag kommer inte blogga varje dag. Jag som kom igång så bra. Men, men… Jag har inte varit på topp de senaste dagarna och då känns det inget roligt att skriva heller, jag har absolut ingen lust.

Jag funderar på varför man ska känna sig så upp och ner ibland. Ofta kan man ju inte ens själv riktigt sätta fingret på det. Det är ju en kombination av saker. Så är det för mej i alla fall. Sen känns det så tråkigt att omständigheterna ska påverka så mycket. Jag faller så lätt för det. Men man måste ju kunna hålla sig samman även om omständigheterna är kass. Det är något att öva på.

Känns mycket bättre idag på eftermiddagen och då kan man ju fundera på hur mycket det har att göra med den fantastiska nyheten som jag fick. Som jag berättat så är vår bil på bilkyrkogården, vilket känns så otroligt surt. Samtidigt som jag känner mig dum för att vi inte fattade bättre och den skulle kunnat räddas. Det är ju mycket pengar… Jag stressade först upp mej massor över detta vilket sedan gick över till deppighet. (Det här är bara en av sakerna som känns jobbiga) Känns lite jobbigt att säga det, när man är fattig som en lus allt som oftast, men vi behöver verkligen en bil. Man blir så otroligt fast utan. Så ska runt 30 000 kr fram på något sätt. Vi har kollat på ett ställe men det blev ett nej. Så håller vi på att kolla ett lån, men det är semestertider. Snart ska jag och barnen på läger och tälta o.s.v. vi behöver verkligen bil nästa helg.

Men så ringer min mor och berättar att mormor fått vet vad som hänt och att vi hade varit och kollat på en bil i Linköping. Hon vill då erbjuda sig att låna ut pengar till oss för att köpa den bilen. Oj, vad glad jag blev, jo, när jag tänker efter, det blev så mycket lättare, jag kan andas bättre. Så skönt! Jag måste säga att ångesten över bilen har byggds upp de senaste månaderna för det var så mycket fel på den hela tiden. Marco är nästan lättad att den är borta. Visst håller med, men jag tänker mest på alla pengarna som bara försvinner ner i svarta bilhålet.

Nej, nu byter vi ämne, nog om bilen. (Men jag är så glad och tacksam över min snälla familj som gör så mycket för oss)

I dag var Alicia på Amandas 7-års kalas i Busfabriken. Sedan fick vi vinka Hej då på ett tag för de åkte direkt efter till Kroatien med bil. De ska ha en skön välförtjänt semester i några veckor. När man bilar har man friheten att stanna så länge man vill eller åka när man vill. Vi kommer att sakna er! Kram

På eftermiddagen var vi och badade och trängdes med halva Norrköping på Himmelstalundsbadet, förutom Marco och Gabriel för de tittade på fotboll. Sedan bjöd vi med några vänner hem och grillade och hade en trevlig stund. Åh, vad jag äääälskar sommaren.

So far so good!

Barnen har skött det kanon idag när jag sov. Jag har klarar tre nätter i rad. Leonardo hade ansvar för frukost idag och har fixat i ordning. Jag fick sova till halv tre. Vad duktiga de är. Nästa gång jag sover ska Gabriel ha ansvaret för att fixa frukost. Men nu två nätter ledigt.

Och jag skriver på bloggen lite oftare…än så länge. Jag är stolt.

Senaste om bilen: Hoppet är det sista som överger mig, så jag har inte slutat hoppas på att det ska vara något man kan göra åt den. Men nej, den är för alltid dödsdömd. Marco har varit där idag. Det blir skroten. Jag vill inte vara utan bil, jag blir så ledsen…det är inget roligt alls och vi som har så mycket resor framför oss planerade.

Grattis Anna!

Det bästa med bloggen är att den är min och jag gör vad jag vill med den, hihihi. Så nu gratulerar jag mig själv på födelsedagen! Grattis kära du,på din födelsedag idag!

Tänker inte säga hur mycket jag fyller eftersom jag tyvärr har lite åldersnoja. Jag vet larvigt, men jag har inte riktigt kommit över det eller förlikat mig med det eller vad man ska säga. Ni vet säkert hur mycket jag fyller ändå, så det är ju ingen hemlighet precis, men jag har bara ingen lust att skriva de där siffrorna.

Firar aldrig direkt min födelsedag, alltså mer än att familjen grattar. Tidigare i år fick jag dock en idé om att jag skulle kanske slå till och fira lite i år i alla fall. Men det föll ju på att jag fick ett sommar vik. Så har  nyss vaknat och åker till jobbet om drygt 4 tim. Ja, vad kul! Eller jag bryr mej faktiskt inte så mycket, tror jag i alla fall.

Eftersom vi inte har någon bil, så fick jag cykla till jobbet, på Marcos cykel som vanlig för jag äger ju ingen. Har önskat mej en cykel rätt länge nu, men “mamma” prioriteras inte så högt av sig själv när det är många “munnar att mätta”.

I vilket fall så blev jag överraskad i går eftermiddag. Jag fick sitta i soffan och blunda och in rullar en cykel! Min kära man hade köpt en cykel till sin fru på födelsedagen. Eftersom jag strax skulle cykla till jobbet fick jag den en dag förtidigt så jag skulle slippa cykla på hans stora cykel. Känns helt overkligt att jag äger er cykel och en helt ny dessutom. Wow.

Tack älskling!!!!!!!

Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Nu tror ni kanske att det är bloggen som har somnat, och det är ju inte helt fel tänkt. Jag hade allvarliga funderingar på att låta den somna in för gott. Min idé är att har man en blogg så ska den uppdateras, finns inget tråkigare än o uppdaterade saker. Så bloggen har varit mitt dåliga samvete.

Har fått rådet att skriva kortare och oftare. Bra råd! Det tycker jag också, men oj vad svårt det är att fatta sig kort….

Så varför Zzzzzzzzzz, kl. är 15.30 och jag har nyligen vaknat och äter lunch. Nej, nu har hon gått för långt med sina sovmornar, tänker ni. Lugn det finns en rimlig förklaring. Jag jobbar natt. Ska jobba tre nätter i rad nu på ett äldreboende i Sandbyhov. Har ett kort sommar vik. Jobbar ett antal nätter de nästkommande 2 veckorna innan det blir semester på riktigt.

Det är kul jobb och känns meningsfullt att få jobba med de äldre, har saknat det. Lite speciellt att jobba hela natten bara. Har ändå gått bättre än väntat (med tröttheten). Men har ändå svårt att förlika mig med att sova hela dagen, men jag vet att man måste. Ser det som en intressant erfarenhet att prova detta med nattjobb. Det är ju en sak nu i helgen när Marco är hemma, men jag är lite nervös för hur det ska gå att jobba, eller rättare sagt sova med barnen hemma.  Men vi får se.

Så till den otroligt dåliga nyheten. Vår bil är död. Den blev bara drygt 6 månader i vår ägo. Bara att titta i backspegeln och inse att vi gjorde ett dåligt köp. Begagnade bilar är en risk och det kan man ju aldrig riktigt veta hur det hur det ska sluta, och denna gång slutade verkligen dåligt. Ca 3 mil från Norrköping dog den. Den var rejält skada innan. Den gick som en jojo in och ut på bilverkstan den sista tiden.

Så står vi där igen utan bil. Ja,vad ska man göra. Jag blir så trött.

Så är det nu!

Nu har det gått så lång tid sen mitt senaste inlägg så jag vet knappt vad jag ska skriva. Inte som att det inte finns något att skriva om för det finns det ju alltid och det händer roliga och mindre roliga saker hela tiden. En hel del vardag, men det är ju också livet.

Det är väl mer så att det har saknats lust och inspiration från min sida och de gånger jag haft lust har jag inte haft tid. Nu har jag ingen lust att gå och lägga mej och i brist på annat att göra så kom jag på att jag kanske ska hälsa på i bloggen.

Så vad händer då i mitt liv? Jag har gått från uttråkad och understimulerad på gränsen till deprimerad till fullt schema, knappt så jag hinner med. Alldeles för mycket tid att tänka är inte bra för en grubblare. Men jag tror jag har kommit underfund med eller kanske rättare sagt fått bekräftat en del om mej själv. Som det att Anna mår inte bra av att ha för lite att göra. Men å andra sidan har det uppstått så mycket frågor så jag har aldrig varit så förvirrad tror jag. Allt ska ju ha sitt namn, så i brist på annat kallar jag det 35-års kris.

För visst krisar det en hel del, på alla fronter dessutom, tycker jag.

Förhoppningsvis kommer jag stå där en dag och se tillbaka på den här tiden och förstå allt jag fått lära mig …
Men vad hjälper det nu? Så negativ är jag. Men en liten tillbakablick ska jag bjuda på.

Jag började denna termin med att läsa 2 kurser på Komvux, varav den ena på distans. Distanskursen, webbdesign, visade sig vara väldigt svår att klara på egen hand. Så kom rastlösheten som ett brev på posten. Jag ville jobba. Jag började söka jobb. Mycket intressant upplevelse 2010. Jag har alltid haft lätt att få jobb. Jag ringer på ett jobb och så går jag på intervju och så börjar jag jobba veckan därpå. Men ack vad jag bedrog mej. Ja, ja visst har jag hört om arbetskrisen…men det gäller ju inte mej, det drabbar ju inte mej,eller ? Nyttig upplevelse för lilla mej kanske. Vad tidskrävande det är att söka jobb. Men det är kul. Ja, det blev väl ett 25-tal jobb på några veckor. Äsch det är väl inget tycker du. Det är rekord, säger jag. Jag satt med telefonen i handen de närmaste veckorna och varje gång det ringde hoppade jag till… NU ringer de från ett jobb! Men inte. Ingen hörde av sig, inte en ända en.

I min desperation sökte jag två distanskurser till på Komvux. Jag fick veta att det var kö på båda. Jag genomled de kommande veckorna. Och så plötsligt ringer mitt gamla extra jobb på De Geer. Hon hade ett helt gäng tider som hon ville boka in med mej. Jippie!!! Jag blev jätteglad!

Så gick det en vecka och en dag så låg ett brev från Komvux i brevlådan. Jag hade blivit antagen till en distanskurs på 25%. Det var bara knappt 2 månader kvar på terminen, men det fixar väl jag!?!?

Dagen efter ringer de från ett av jobben jag sökt. Jag hade ju hunnit glömma bort att jag sökt jobb och ännu mer vilka jobb jag sökt. Men jag spelade med att jag hade koll,hihi :D.

Det blev en telefon intervju och jag fick jobbet. Så nästa gång du är ute i Ingelsta och handlar så kanske jag står där och bjuder på måltidsbars och smoothies från Hälsodiet. Ja, just det produktdemonstratör som bjuder på smakprover. Det är en kampanj som varar fram till mitten av juni. Helt perfekt, för sen vill jag ha sommarlov med barnen. Inte vill man ha dem på dagis och fritis när det är sommarlov. Jag har faktiskt sök flera sommar vik. och extrajobb på kvällar och helger i sommar, men….inget.

Ja, så var det när allt kom på en gång, det blev tvära kast, men jag tog emot det med öppna armar. För dej som inte visste så får man mycket mer gjort när man har mycket att göra. That´s a fact!

Och så rullar livet på. Maj månad, avslutningarnas månad. Sista dansen, sista cirkusen, sista söndagsskolan, sista lektionen, sista provet, sista föräldrarådet….
Och sista bibelsmart imorgon. Eller idag rätter sagt för kl. är över 12. Enligt schema slutade vi förra söndagen, men eftersom det blivit inställt 2 ggr så frågade jag sist om de ville köra en gång till. Och det ville de. Så imorgon gör vi en riktig avslutning med mysigt fika och diplomutdelning. Om jag lyckas skriva ut dem vill säga.

På eftermiddagen ska vi på cirkusföreställning och se Alicia och Leonardo uppträda. Alicia gör ett litet nummer med två andra tjejer, sitt första uppträdande. Leonardo är med i 3 nummer och uppträder alla gånger utom en under Norrköpings turnén. Han är en stjärna. Ska försöka ta kort på honom imorgon och lägga ut.

Här är ett par bilder från en föreställning de hade i april. En smakretare, ifall det dröjer några veckar innan jag kommer till skott och skriver igen… :)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här är Leonardo med gruppen Capsicum. Han är enda killen i gruppen.

 

 

 

 

 

 

 

Här är han i killgruppen “Grabbacro”. Ett gäng skojiga pajasar med en massa roliga konster.

Nej, nu blev jag trött så då ska man passa på att fånga kudden innan den sticker iväg själv till drömmarnas land.

Från väder till djup kvicksand

Dessa dagar har jag funderat extra mycket på vädret och vilken påverkan det har på oss. Jag har känt mig så väldigt påverkad av vädret, och det stör mig lite. Ska vädret få bestämma hur jag mår?

Det har varit härlig vårsol flera dagar. Humöret stiger… Igår tänkte jag, nu ska jag skriva på bloggen! Jag ska avslöja något, kanske har du redan räknat ut det eller förstått, jag skriver mest i bloggen när jag mår bra. Så var det ute, jag kom ut ur garderoben, jag har burit det så länge…

Nej, nu överdrev jag, men inte helt. Ibland funderar jag på för vem skriver jag blogg? Är det någon som läser eller någon som bryr sig? Jo, med säkerhet vet jag att två personer läser och bryr sig, för de kommenterar det jag skrivit på i skrift här och när vi pratas vid.

Men sanningen är den att på något sätt sätt måste det ju vara så att bloggen skriver jag för min skull, annars skulle jag inte fortsatt. När vi var i Peru visste jag också att fler läste för det sa de och de tyckte det var så intressant att läsa om vad vi gjorde.

Men vem vill läsa om en 4 barns mamma i Sverige, som för tillfället är mer förvirrad än en höna utan huvud, men 35-års kris och familjekris och kriskris… kan inte komma på fler kriser…

Så på något sätt är det väl skönt för mig själv bara att få ut lite saker ur systemet på min lilla blogg. Antingen är det tyst när det är jobbigt eller så får bibeln ord tala. Trots allt är ju bloggen offentlig och allt ska inte ut i det offentliga rummet. Inga smaskiga detaljer här inte alltså. Dom får du bara om du har mitt förtroende och är min nära vän.

I helgen har Tommy Dahlman predikat i Pingstkyrkan. Jag lyssnade på honom 2 gånger. Det har satt spår. Vi köpte även de 2 böckerna han hade med till försäljning. Han sa saker som man behöver tänka på, meditera över, läsa igen, som måste sjunka in.

Igår kväll var ett fantastiskt möte, stark Gudsnärvaro och djupa ord. Självbild, bagage, sorg. Vad sysslade Jesus med tiden efter han uppstått och fram till den dag han steg upp till himmelen? Själavård. Mycket intressant. I Joh 21:1-23 kan vi läsa om hur Jesus bemöter Petrus i ett intimt samtal.

Jag ska inte återge hans predikan, det känns svårt, han sa så mycket klokheter. Men han pratade om församlingen, vi, en skock vanliga människor fulla med fel och brister som gång på gång kliver i klaveret och vi sårar varandra. Det är jobbigt och det gör ont, så kanske vi försöker skydda oss framöver, vi tar på en skyddande mask. Där går vi runt i våra masker, inget kommer in inget kommer ut. Och så händer det otänkbara något fruktansvärt, en förlust, en livskris, en sorg. Det är nu det gäller antingen väljer jag att tappa masken eller så väljer jag att etsa fast den ännu hårdare, så den blir i det närmsta omöjlig att ta bort i framtiden. Enda sättet att få bort den är slita bort halva ansiktet med den.

Vi är så komplicerade vi människor, vi är inte lätta att tas med. Men Gud räds inte, han är inte rädd för att skita ner sig, han tar gärna på grovhandskarna och dyker ner där, där det ligger en liten människa och vältrar sig i ångest och livskval,men hon piper ut: Hjälp mej Jesus! Och så är han där, han tar av sig handsken räcker fram handen och säger ta min hand så jag kan dra upp dej. Men ibland är det som att vi sitter fast i kvicksand. Ju mer du sprattlar i kvicksanden ju djupare ner sjunker du. Han säger, var stilla jag är här, var stilla så jag kan hjälpa dej. Men genom vårt sprattlande sjunker vi bara djupare ändå. Var kan vi inte bara lyssna på den rösten, den milda rösten som bara vill oss väl. Vi måste sjunka tills vi bara har huvudet kvar över ytan, för då kan vi inte sprattla mer, nu går det inte och jag tvingas att vara stilla. Lilla envisa människa, varför skulle du behöva låta det gå så långt. Men du säger trots allt orden igen: Hjälp mej Jesus! och du menar det. Han får borra ner sin han i sanden för att finna din, men nu är du stilla nu kan han börja dra. Men nu behövs det mer än bara ett par starka ryck för att du ska vara uppe, nu måste han börja med att dra sakta en liten bit i taget. Men hans hand är stark, den släpper aldrig taget om din, så länge du sträcker dej efter honom och vet du t.o.m när du inte orkar eller kan sträcka dej då söker han upp din hand och tar den i sin. Sådan är han vår frälsare och räddare, vår klippa.

Masken och skalet blev kvar nere i kvicksanden, det var för tungt för att dra upp, du kan bli räddad men du måste lämna masken. Det är en risk, en enorm risk,men det är trots allt din enda chans.

Herre Jesus, hjälp mej att våga vara transparent, hjälp mej att våga leva i staden på berget, gå med mej ut på piren där det blåser och stormar men där skillnaden görs. Amen

Risken med att börja skriva på bloggen är att det inte alls blir det jag hade tänkt från början. Men det finns väl någon mening med det också.

Jag hade tänkt skriva ett kort och enkelt inlägg om hur våren kommit och hur vi välkomnande den med första grillningen och så kom vintern tillbaka idag och hur det gäller att hålla humöret uppe trots det.

Men som sagt vi människor är så komplicerade och en del mer än andra känns det som…jag nämner inga namn, men hon sitter vi tangentbordet :).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Glad barn i solen på påskdagen. Livet är härligt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Grillmästern vid grillen och de matglad vid bordet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så kikar man ut i morse och får se det här…Väder, väder, väder. Det är så underbart med väder. (Det gäller att försöka hålla den positiva ångan uppe)