Nu har jag åkt in till stan med barnen igen. Försöker hinna skriva lite. Har inte hört ett ord från Marco i djungeln, men jag hoppas allt är bra.

Min pappa och Marcos mamma följde med oss till Iquitos när vi kom hit för drygt en vecka sedan. Jag var ju sjuk de första 2 dagarna med jätte ont i magen, kommer inte ihåg om jag berättade det. I alla fall min pappa ille ju passa på att se Iquitos och Amazonas. Så när jag blev bättre så åkte vi först på en rundtur på vattnet utanför Iquitos. Vi gick genom en känd markand och kom tillslut fram till floden, det var riktig slum. Sedan åkte vi utmed alla flytande hus och såg hur folk bor.

Jag lägger in bilder på det sedan. Denna tur var på några timmar.
Sedan

Bajskorvar hurra

Vi är bättre i magen. Vilken känsla att slippa diarré. Men ibland gör det lite om i magen, så vi är inte helt aclamatiserade. Tack alla som bett för oss i alla fall.

Äntligen

Jag och barnen är på ett Internet café inne i stan. Vi har inte tillgång till Internet på skolan så det är det är därför jag inte haft möjlighet att skriva på bloggen. Varje dag tänker jag på allt jag vill berätta om.
Marco och resten av klassen åkte idag på "survival camp" i djungeln, de kommer tillbaka på lördag lunch, så de är alltså borta i 2½ dag och 2 nätter.....

Våra ledare tyckte inte det var lämpligt för barnen, de kommer bygga sina egna "hyddor" att sova i, och de har inga liggunderlag, vad de ska äta, det vet jag inte. Så jag är rätt glad att vi stannat hemma. Jag behöver också ta igen tid med barnen. Vi har fyllt upp och det är svårt att hinna med. Tänkte jag skulle skriva ner schemat för en typisk dag för oss, men i princip är det från 6.30 till 21.00 på kvällen. Och lördag till ca 14.00, söndag lediga, men vi det är obligatoriskt att gå till kyrkan.

Ett stort tacksamhets ämne är att vi redan i söndags kom till den kyrkan som vi ska vara i. Men det menar jag att vi har ganska många kyrkor att välja på här(ca 400 i hela stan, men vi har fått en lista på ca 12 st),och vi får själva bestämma vart vi ska gå. Gud vet verkligen våra behov, Vi följde med Marcos gruppledare till hans kyrka. En relativt nystartad kyrka, 2 år, det kändes direkt som "hemma". Och framför allt så hade de en suverän söndagsskola. Det var 4 grupper och alla barnen hamnade i olika grupper, vilket är mycket nyttigt för den på alla sätt. Just nu spenderar de 24 tim om dygnet tillsammans. D var som små ljus, tom. Emanuel, och de är wow.

Igår hade vi en tävling med ett race genom stan, vi var 4 lag och varje lag hade en ledare med som kontrollant Vi fick ett kuvert i taget med ett uppdrag som vi skulle utföra eller ta reda på, vi hade begränsat med pengar. När vi var klara ett ett uppdrag fick vi nästa kuvert och så vidare. Vi visste inte hur många uppdrag det var. Syftet var team building, samarbete och att lära känna Iquitos bättre.

Vårt lag var sist tillbaka (det gällde att vara först!), vi var totalt ute i 8 tim, bla tog våra pengar slut och vi gick och gick, jag hade Leonardo med mej. Exempel på vad vi skulle göra
"Åk till den och den statyn och ta reda på varför han var känd" Ta reda på vad vissa slang ord betyder", " Gå till en Kinarestaurang och diska 20 tallrikar", Hitta en kristen skola, gå in och prata med skolledaren och fråga vad de har för behov, bed för dem" Hitta "suri", och en team medlem måste äta en, Suri är en super fet larv, ja just det typ fjäriljslarv x 100. De sätts på spett och grillas och avnjuts.... Och nu ska i få höra Leonardo var så modig han år en tredjedel!!

Vi var lite skitiga och trötta och solbrända när vi kom hem, på vägen hem tänkte jag hoppas e har en god middag åt oss nu.

Just det...vatten och bröd väntade, sedan fick lagen i tur och ordning välja priser, beroende på i vilken ordning vi kom. Marcos lag vann (med Gabriel) och de valde stek till middag.

Vi fick ta vad som blev över och det var glass till efterrätt. Ett lag fick liggunderlag till campen de är på nu. Och ett lag fick t-shirtar.
Sedan kom nästa överraskning, det var inte riktigt bara bröd och vatten till kvällsmat, vi fick ett ägg var och en paket nudlar, råa. Så antingen kunde vi äta det som det var eller gå och knacka på någons dörr och be att få laga till maten hemma hos dem, kl. var nu ca 20.30.
Vi fick inte laga maten på basen och inte betala någon att göra det.

Så det var bara att gå till grannen och knacka på dörren, vi var ett gäng på 8 pers!
Men de var snälla och släppte in oss. Seden kunde vi i alla fall njuta av glass när vi kom tillbaka.

Så det var lite av våra äventyr!

Vi kpm fram

Har inte haft tillgång till internet förrens nu, men mitt battri tar snat slut.
i har haft hektiska dagr i Iquitos. Mycket dirré.....
Be gärna för våra magar!!!

Återkommer...

Lite mer bilder

Skulle ladda upp lit bilder men det bara bråkar, får bi nästa gång.

I dag har vi varit hos en av Marcos farbröder och ätit lunch och vi har träffa Marcos farmor. Annars allt bra, imorgon flyger vi, ska bli så spännande.

Snart åker vi vidare

På tisdag åker vi till Iquitos. Nu är biljetterna bokade och betalda. Och vi åker dit med min pappa och Marcos mamma. Då väntar nya äventyr. I Iquitos bor även Marcos kusin Alberto, det känns bra att han har en släkting där med. Skolan börjar söndagen den 22 februari och senare samma dag åker min pappa och Marcos mamma tillbaka till Lima.

Men innan dess ska vi hinna med en födelsedagsfest imorgon och på måndag hem till Marcos farbror.

Djurparken

Idag har vi varit i "Parque de las Legendas". Den ligger nära

där Marcos mamma bor. Barnen tyckte det var jätte kul. Som tur var så var det molmigt och inte stekande sol för då hade man storknat.

Vi gick ock gick och gick. Vi såg en hel del djur som man inte hittar på Kolmården.

Ännu en chock

I onsdags fick jag ett mail av mamma som chockade mej ännu mer än det förra, fast på ett sorgligt sätt. Mannen som hade gett oss penga- gåvan, har gått bort helt plötsligt. Vad säger man.... Den här mannen har känt mej hela mitt liv och nästan hela mammas liv också, för oss är det som att han alltid har funnits. Han är har alltid varit så trogen och hjälpsam på alla sätt. När jag var liten var jag dagbarn hos dem och hans fru tog hand om mej. Även våra barn har lärt känna honom. Det konstigaste är att det är så svårt att greppa när man är på andra sidan jordklotet. Jag tänker på hans 4 barn och alla hans barnbarn. Det kommer bli tomt. Och jag tänkte direkt på Fällan-lägret, hur ska det gå, han har ju alltid varit med.

Dessutom har han alltid bett för oss och det var det han sa till mamma när hon var och tog emot gåvan i måndags, att han ber för oss. På något sätt hoppas jag att de bönerna fortsätter men från himmelskt håll.

Massor att berätta

Oj, vad dagarna går fort. Det har hänt så mycket och jag har inte haft tid att berätta om allt vi gjort. Men nu ska jag försöka ta igen lite. Vart börjar jag..

Jag börjar med ett bönesvar. Det går å mycket pengar här i Lima, trots att allt är billigt, så går det ändå åt mycket mer pengar än vi planerat. Vi åker hit och dit och träffa släktingar och så, vi blir ofta bjudna på mat, men vi vill ju också bjuda igen o.s.v
I alla fall så var vi lite oroliga för att pengarna rinner iväg och vi hade inte köpt biljetterna till Iquitos och när vi kommer dit ska vi betala 1/3 av skol avgiften, nästan 20 000 kr.

Så jag bad en kväll ganska desperat, till Gud att han skulle hjälpa oss. När jag sedan kollar min mail dagen efter så har min mamma skrivit till oss. Hon berätar att vi fått en gåva från en man i hennes hemförsamling i Ödeshög. Wow, vilket bönesvar! Jag blev helt överväldigad

Gud vill verkligen visa sin trofasthet och att vi kan lita på honom. Vi behöver den uppmuntran för vi behöver lita på att Gud förser för oss under hela den här vistelsen. Och vi behöve tränas i att lita på honom.

I början på veckan var vi och häsade på släktingar vi var i en djurpark och vi var och badade, så jag hade inte id att kolla mailen på 3 dagar.
Min pappa reste på semester till Los Angelse samma dag som vi reste till Lima. Och han sa innan vi åkte att han kanske skulle komma hit "en sväng". Jag sa att det skulle vara jätte kul, men vågade inte dirkt tro att det skulle bli så. Sedan har vi haft kontakt på mailen och jag har frågat: -kommer du? Säg till i god tid i så fall....
Så när jag öppnar min mail efter 3 dagar, fanns ett antal mail från min pappa:-Hallå, vart är ni hör av er, - här är mitt peruanska mobil nr. ..Hallå....Jag bor på hotell Miraflores....
Ju längre ner jag kom i inkorgen, till slut kom jag till det första mailet han skickat: -Jag kommer till Lima på tisdag kväll och tar då in på hotell si och så här är tel. nr.

Så jag fick världen chock och kunde knappt prata, jag skrek åt Marco lite stammande, fort fram med telefonen, ring det här nr.
Marco ringde upp och pappa svarade på sin mobil helt lugnt.-Ja, hallå. Och jag stammade fram helt hysteriskt: Var är du? Är du här? När kom du? Vad gör du? Han sa helt lugnt, jag går hät på en gata och jag har just ätit lunch. Min pappa är en van resenär, han har snart varit i hela världen tror jag, det var bara Latinamerika som fattades. Så jag säger men kom hit nu, vi är hos Marcos mamma i San Miguel, hoppa in i en taxi. Så det gjorde han och på 20 min så var han här.
Helt otoroligt, jag känner mej så full av intryck att jag inte vet vart jag ska göra av allt.

Så nu bor pappa med oss och han åker med oss till Iquitos och stannar där några dagar . Marcos mamma åker också med till Iquitos, sedan åker hon och pappa tillbaka till Lima tillsammans. Det blir perfekt!

Marco hade skaffat ett peruanskt telefonkort och vi hade fått låna en telefon här. Ingen av våra telefoner fungerar här tyvärr. Efter bara 2 dagar blir Marco av med telefonen i en taxi......så typiskt. Det var därför min pappa inte fick tag på oss heller, för jag hade mailat honom telnr. men då hade vi blivit av med den. Tack och lov så har vi fått låna en annan telefon av en god vän här. För man måste kunna kontakta varandra.

En dag vid poolen

Igår var vi vid poolen, barnen hade det jätte bra. De badade nonstop. Alla var riktigt fachinerade över hur bra de kunde simma och dyka. Även Emanuel kastade sej ut i poolen i min famn. Nu ska vi "rusa" vidare, fullt upp hel tiden, nu ska vi till Marcos morbor på mat.

En härlig dag på standen

En bild säger mer än tusen ord......

Barnen har skickat hälsningar också längst ner.

Stekt fisk och seviche på playan efter flera timmars bad

Gabriel och Alicia hälsar...

Emanuel hälsar...

Leonardo hälsar...

Gula febern

Idag har vi vaccinertat oss mot Gula Febern och Hepatit B, det blev 12 sprutor sammanlagt!!
Vi fick åka till 3 sjukhus innan vi hittade ett som hade vaccin hemma, på alla allmänna sjukhus var det slut.
Jag har blivit lite dålig i magen, men det är inget allvarligt. Resten av familjen mår bara bra.
Här kommer äntligen lite bilder.

Marcos morbror med fru barn och barnbarn.

Stannade för glass paus påväg till stranden.

Vi är på "Mickis" och äter grillad kyckling

Marco med sin mamma

Någorlunda utvilade

Vi har sovit gott inatt. Det är lite annorlunda ljud utanför fönstret än vad vi är vana vid. Det går inte att förklara det måste nog upplevas. Alicia och Emanuel frågar hela tiden vad var det, varför låter det så, varför låter det si, varför tutar de hela tiden?
Det tar nog något dygn till att komma iform. Idag har vi träffat Marcos kusiner, de har en egen restaurang och bjöd oss på lunch.
Nu sitter vi och kollar på flygbiljetter till Iquitos, vi måste köpa dem dem nu. Vi har tänkt flyga upp den 17 februari.

Gabriel och Emanuel har klippt håret, det kostade 15 kr för dem var och en!
Jag återkommer med lite bilder. Så länge vi är i Lima nu har vi tillgång till internet hs Marcos mamma, så jag kan uppdatera. Sedan år vi se hur det blir i Iquitos.

Kolla Kattas blogg

Såg att Katta skrivit om hur vår resa började, lanken till hennes blogg finns längre ner i listan.

Vi har kommit fram

Vi kom fram till Lima imorse lokal tid, kl. 6.35. Tidsskillnaden är 6 timmar. Vi har haft en värsting resa. 60 timmar från det att vi lämnade vårt hem i Klockartorpet. P.g.s oväder i London så var vår flight inställd. Och sedan har det varit förseningar och vi missade connecting fligths osv. Det är en lång historia.....
Barnen har haft emormt tålamod och det har gott bra trots allt. Nu ska vi åkta och äta grillad kyckling med Marcos mamma och morfar. Vi kommer garanterat sova gott i natt!

Sista förberedelserna

Idag har vi varit i kyrkan och fått förbön inför vår resa. Det kändes jätte bra! Det kändes som att det var sista pusselbiten som blev lagd här i Sverige. Nu börjar vi på nytt pussel, Peru- pusslet.

Vi fick lite reskost med oss från församlingen i form av godis till barnen och varsin banan till oss med ett bibelord skrivet på bananerna och påsarna, 2 Kor 9:10.

Vi fick många lyckönskningar och många som kom fram och sa att de ska be för oss och följa vår resa via bloggen. Pastor Lasse hade t.o.m skrivit vår bloggadress och visade den på storbilden, det blev jag så imponerad av! Det är verkligen häftigt vilka möjligheter man har med internet. Men några vanliga brev får jag nog lov att skriva i alla fall. Jag pratade just med min mormor på telefon och hon har ingen dator och förstår sig inte på det, så jag har lovat att skicka vanlig post till henne.

Idag kom vår vän Carlos till oss och lämnade en dator. Han hade köpt en helt nu bärbar dator bara för att ge till oss. Jag finner inte ord för vad jag ska säga om det, mer än tack! Vem gör något sådant? Jo, vår vän Carlos. Satt och tänkte idag på att vi känt honom i 9 år nu. Han kom till Sverige och bodde då hos oss ett litet tag, Leonardo var bara något halvår tror jag. Han kom för att hjälpa till när vi höll på att bygga vår nya församligslokal, New Life, på Fridhemsplan i Stockholm. Carlos är elektriker till yrket. Det är härlig med lång vänskap. Tack vår underbare vän!

I helgen har mamma varit här också. Hon överraskade med att komma med smörgåstårta till oss i fredags. Hon vet att jag älskar smörgåstårta och jag är inte bortskämd med att få det allt för ofta. Så det var trevligt att få umgås med henne några timmar, hon sov över till lördagen och sedan fick vi säga hej då, för 7 månader framåt, det blev ju lite sorgligt.

Trots alla goda vänner vi har som hjälper och ställer upp så mycket så finns det ändå ingen som man kan lita på och alltid vända sej till och veta att hon alltid finns där för en, som mamma. Mamma ställer alltid upp, även om hon många gånger har fått chockande besked att nu ska jag resa hit och dit (innan jag träffade Marco). Ja, och sedan chockar jag henne med att träffa en Peruan och åka till Peru och gifta mej med honom inom ett halvår. Och nu drar vi iväg hela familjen med alla barnbarnen. Du har stått ut med mycket det vet jag. Men du står kvar trotts allt! Och det är jag tacksam för. Så tack mamma för allt stöd och hjälp nu inför vår resa och jag vet att du kommer fortsätta att be för oss hela tiden. Och vi har ju trots allt någon som är större än oss och som vi får lägga våra liv i Hans hand och lita på att han bär oss.Kram!

Kanske blir det här sista inlägget innan vi åker, vi får se om jag får möjlighet att skriva något på resans gång, annars....Hasta La Vista, vi ses i Peru!