Sista förberedelserna

Idag har vi varit i kyrkan och fått förbön inför vår resa. Det kändes jätte bra! Det kändes som att det var sista pusselbiten som blev lagd här i Sverige. Nu börjar vi på nytt pussel, Peru- pusslet.

Vi fick lite reskost med oss från församlingen i form av godis till barnen och varsin banan till oss med ett bibelord skrivet på bananerna och påsarna, 2 Kor 9:10.

Vi fick många lyckönskningar och många som kom fram och sa att de ska be för oss och följa vår resa via bloggen. Pastor Lasse hade t.o.m skrivit vår bloggadress och visade den på storbilden, det blev jag så imponerad av! Det är verkligen häftigt vilka möjligheter man har med internet. Men några vanliga brev får jag nog lov att skriva i alla fall. Jag pratade just med min mormor på telefon och hon har ingen dator och förstår sig inte på det, så jag har lovat att skicka vanlig post till henne.

Idag kom vår vän Carlos till oss och lämnade en dator. Han hade köpt en helt nu bärbar dator bara för att ge till oss. Jag finner inte ord för vad jag ska säga om det, mer än tack! Vem gör något sådant? Jo, vår vän Carlos. Satt och tänkte idag på att vi känt honom i 9 år nu. Han kom till Sverige och bodde då hos oss ett litet tag, Leonardo var bara något halvår tror jag. Han kom för att hjälpa till när vi höll på att bygga vår nya församligslokal, New Life, på Fridhemsplan i Stockholm. Carlos är elektriker till yrket. Det är härlig med lång vänskap. Tack vår underbare vän!

I helgen har mamma varit här också. Hon överraskade med att komma med smörgåstårta till oss i fredags. Hon vet att jag älskar smörgåstårta och jag är inte bortskämd med att få det allt för ofta. Så det var trevligt att få umgås med henne några timmar, hon sov över till lördagen och sedan fick vi säga hej då, för 7 månader framåt, det blev ju lite sorgligt.

Trots alla goda vänner vi har som hjälper och ställer upp så mycket så finns det ändå ingen som man kan lita på och alltid vända sej till och veta att hon alltid finns där för en, som mamma. Mamma ställer alltid upp, även om hon många gånger har fått chockande besked att nu ska jag resa hit och dit (innan jag träffade Marco). Ja, och sedan chockar jag henne med att träffa en Peruan och åka till Peru och gifta mej med honom inom ett halvår. Och nu drar vi iväg hela familjen med alla barnbarnen. Du har stått ut med mycket det vet jag. Men du står kvar trotts allt! Och det är jag tacksam för. Så tack mamma för allt stöd och hjälp nu inför vår resa och jag vet att du kommer fortsätta att be för oss hela tiden. Och vi har ju trots allt någon som är större än oss och som vi får lägga våra liv i Hans hand och lita på att han bär oss.Kram!

Kanske blir det här sista inlägget innan vi åker, vi får se om jag får möjlighet att skriva något på resans gång, annars....Hasta La Vista, vi ses i Peru!