Familjen Paz 2012

Vad händer i vårt liv? Om det här är första gången du hälsar på här så kan jag berätta att jag varit ganska flitig och uppdaterad en del sista tiden. Så vill du och orkar så finns det några fler inlägg att läsa om just hur vårt liv varit de senaste åren.
Under våren gick jag min fjärde och sista termin på min utbildning. Det har varit en fantastisk resa för mig att läsa till behandlings pedagog. Vi har jobbat mycket praktiskt med process under vår utbildning och det har varit spännande och ibland jobbig att djupdyka i sig själv, men samtidigt oerhört lärorikt.
Det som egentligen ar varit tuffast är att få ihop familjelivet med att plugga heltid. Tack o lov så har min utbildning varit väldigt flexibel, med en hel del självstudier. Men det är alltid ett jagande efter tid och en känsla av otillräcklighet som följer med. I maj när jag tog examen var jag oerhört glad och stolt över mig själv.
Under sommaren har jag arbetat som vikarie på två olika ställen.
Som familj har vi i sommar varit med på två olika läger. Det första var utanför Borås med King´s Kids. Temat för lägret var Familjen ett team. Vi gjorde många olika saker tillsammans i vårt familjeteam och tillsammans med de andra familjerna på lägret. Trots lite regnigt väder så kom vi hem stärkta till både ande, kropp och familj.
Hela glada King´s Kids gänget

I juli var det dax för årets Fällanläger i skogarna utanför Ödeshög. Jag vet inte vilken gång i ordningen det är nu som familjen är med, men ett är säkert, barnen älskar det! Vi är riktiga läger hästar vi :) .
Jag och Emanuel på traktorsflaket på väg till Lorabadet i Fällan 444444444444
Det blev också barnen sista skolavslutning på Johannesskolan i juni i år. Efter flera års kämpande tog vi till slut beslutet att byta skola. Det var en mycket jobbig process under våren, med en massa möten för att få en fungerande skolgång för Gabriel. Men vi nådde aldrig det målet.
Leonardo bytte akut skola redan i november förra året, då upplevde vi att han inte alls mådde bra i hans då varande skolsituation.
Efter mycket vånda och bön har det resulterat i att vi har barnen på tre olika skolor. Leonardo trivs bra på sin skola Vittra där han började i klass 7 till hösten. Vi är nöjda med skolan, men tyvärr har Leonardo blivit mer och mer skoltrött. Vi hoppas att han ska få en välbehövlig vila under jullovet och så tar vi nya tag nästa termin.

Gabriel har fått plats på en helt nystartad skola i stan, Erla skolan. Gabriel trivs också mycket bra med sin nya skola. Eftersom det är en helt ny skola står de inför utmaningen att arbeta med helt nya sammansättningar av elever som kommer från en rad olika skolor i stan. Det kommer nog ta lite tid att forma en gruppkänsla men lärarna gör ett bra jobb och vi upplever att de är duktiga och ambitiösa i det de gör. Trots detta har det inte varit lätt för Gabriel. Han bär med sig en mängd negativa beteenden som rotat sig under flera år i den gamla skolan. Vi hoppas att dessa ska slockna ut vartefter nu i en ny miljö med rätt stöd och hjälp från oss och lärarna.
Så har vi Alicia och Emanuel. De har fått börja på Skattkammarön, en lite I ur & skur skola som ligger mittemot deras gamla skola och alltså ganska nära hem. Skolan är toppen och allt jag hoppats och önskat, jag älskar deras utomhus pedagogik! Barnen trivs också bra, de har fått många nya fina kompisar.
Under hösten har jag studerat vidare lite grand. jag läst matte och psykiatri på Komvux. Sedan har jag fortsatt att vara tim vikarie på vuxenenheten för missbrukare i Norrköping. Jag trivs bra med det.
Familjen och barnen kräver mycket tid och det är skönt att jag kan reglera min eftersom att jag rättar jobb och studier efter familjens behov och inte tvärt om.
När det gäller Marco så jobbar ha kvar som tandläkare på folktandvården i Söderköping och Valdernasvik. Men till våren 2013 kommer han byta klinik och börja arbeta i Åby istället. Det kommer bli väldigt skönt för honom på flera sätt, bland annat så får han mycket närmare till jobbet.
Det här var en kort sammanfattning av familjen Paz 2012. Fortsättning följer såklart, men det får bli nästa år. God Jul till alla våra läsare och vi önskar er ett välsignat år 2013!

Årets julbrev

Vi har skickat nästan 60 julkort i år. Förra året skickade vi inga. Att det blev så förra året berodde på vår resa och superstress i livet.
Jag gillar julkort, har funderat mycket på om det är värt den stress som det ofta är innan de är tillverkade, skrivna och skickade. En del runt omkring mig frågar om det verkligen är nödvändigt. Ja, jag tycker det är nödvändigt! Det är fantastiskt roligt när det börja dimpa ner julhälsningar och fina foton och julbrev i vår brevlåda veckan innan jul. Jag vill verkligen tacka er alla som tar er tid att skriva till oss. Roligast är det faktisk att få med ett litet julbrev med en uppdatering om hur ni har det i livet.

Vi har under ganska många år också skrivit lite om hur året har varit. Det är nyttigt att se tillbaka och reflektera över året som gått. Ofta förfasas man över hur fort tiden rusar på.
I år provar vi något nytt. Jag har hänvisat hit till bloggen på våra julkort. Så alla som är nyfikna på vad familjen Paz sysslat med 2012 får vara så snälla att slå på datorn och leta upp bloggen.
Jag har aldrig någonsin varit ute i så god tid som jag var nu med att fixa julkorten. Visst jag hade egentligen velat tagit ett helt nytaget foto på barnen och kanske oss med, lite juligt sådär hade varit fint…men det är nästan hopplöst att samla hela gänget, kammade och klädda för ett foto. Inte helt hopplöst men inte lätt. Kanske får till något på julafton eller så, den som återkommer hit får se .
I vilket fall, så i år blev hela julkortshistorien nästan bara rolig, lite små ångest hann jag med innan de var beställda, men det var ingenting i jämförelse…ha, ha, ha. 2010 blev mina julkort försenade p.g.a en snöstorm, trots express leverans som var svindyr, de kom i mellandagarna. Vilket fiasko.
Jag hade tagit ut adresser till minst fem familjer till, men det räckte inte mina kort till i år. Nästa år får jag beställa 70 julkort. Så fick du inget julkort så var inte för ledsen för det. Vi tänker på dej vår vän i alla fall och vem vet, kanske nästa år. Nu håller jag på att dra ut på detta…Men så här är det, julbrevet kommer i nästa inlägg, sorry…
Tillsvidare, håll tilllgodo med en bild, där vi lyckade hålla barnen kammade och klädda på en och samma gång. Tagen någon månad efter vi kom hem från Peru.
Vi kanske skulle haft det här som julkort egentligen, men då är ju inte vi med. Fina är de mina guldklimpar och ögonstenar i alla fall.
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3

Peruresa

För lite drygt 1 år sedan, i början av december var det dax för familjen att åka tillbaka till Peru. Det hade gått 2½ år sedan vi åkte på vårt 7 månader långa äventyr.

Denna resa hade flera syften förutom att vi så klart ville vara i landet och träffa våra vänner och familj. Jag var mitt inne i min 13 veckor långa praktikperiod på min utbildning. Jag hade just gjort halva min praktik på ett behandlingshem här i Sverige och skulle nu göra min andra halva i Peru. Detta hade jag lyckats kombinera med att vi åkte till Iquitos och var med i slutförberedelserna till årets barnläger samt vara med som ledare på lägret. Söndagsskolan i vår församling är med och stöttar arbetet bland Iquitos fattiga barn genom insamlade pengar. Jag kunde komma med de insamlade pengarna och hälsningar från barnen och församlingen. Även Baptistförsamlingen i Ödeshög har varit med och skänkt pengar under några år nu till arbetet och även dessa pengar och hälsningar kunde jag vara med och överlämna personligen. Fantastiskt!

Sedan känns det väldigt viktigt att barnen får komma tillbaka till pappas hemland och komma ihåg och kanske bearbeta en del av det vi var med om 2009. Vi  såg en stor skillnad på Leonardo och Gabriel hur de kunde ta in intryck och upplevelser på ett djupare sätt och även gladdes mycket åt många kära återseenden.

Efter bara några dagar i Lima reste vi vidare till Iquitos. Det var en fantastisk känsla att få vara tillbaka i den stad där vi bodde i 3 månader 2009. Underbart att återse våra vänner igen. Vi fick bo hemma hos David och Cecy som driver arbetet “Bygga drömmar” bland Iquitos fattiga barn och familjer.

Det var så kul att få vara med på de sista intensiva förberedelserna och framförallt få vara med 4 dagar på landet med ca 150 förväntansfulla ungar och    Ett kärt återseende, den gamla anakondan på Iquitos djurpark.
ungdomar. Vilken upplevelse!

 

Här intill ser vi Leonardo och Gabriel med sin gamla fröken de hade i skolan under nästan 3 månader. Det blev ett kärt återseende.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kärt återseende med våra vänner Magly och Sylvia från Lärljungaskolan

 

 

 

 

 

Jag fick möjligheten att besöka ett kommunalt barnhem, som en del i min praktik. Lille bäbisen, övergiven på BB. Får man ta med hem?

 

 

 

 

 

 

 

Självklart har jag 100-tals bilder från vår Peruresa och jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner, men det blir lite mycket att plöja igenom på en gång. Vi var iväg i 6 veckor, varav 10 dagar i Iquitos. Vi firade både jul och nyår med släkt och familj och det blev flera studiebesök och en hel del strandbesök och massor med god mat. Det får summera det hela.

Till sist lägger jag ut ett bildspel från lägret. detta har visats både i Baptistförsamlingen i Ödeshög och i vår församling i Pingst här i Norrköping. Sedan visade jag ett annat bildspel i skolan, med lite fler bilder från mina olika studiebesök, i och med min redovisning.

Tillbakablick

Jo, ja, jag sa att jag inte skulle göra en resumé, men ibland säger man så mycket…Nu tycker jag i alla fall att det är på sin plats att förklara lite varför bloggen tog en paus på typ två år.

Hösten 2009 kom vi hem från vår 7 månader långa vistelse i Syd Amerika, främst Peru. Livet var omtumlande härligt, intensivt och fullt av upplevelser.
Efter bara några veckor hemma i Sverige märker vi som familj hur olika vi har upplevt vår utlandsvistelse. Framförallt jag och Marco bar på väldigt olika bilder som senare “krockade” med varandra. Vi hade varit uppslukade av det intensiva livet i Lärljungaskolan och på resande fot. Vi hade inte prioriterat vår relation eller varandra. Det får konsekvenser.

Vi hade saker som behövde redas i och belysas. Men vi fixade det inte själva utan sökte hjälp hos Levande Familjer i Linköping. Vi träffade ett trevligt par under ett antal tillfällen. Men det kändes som vi var ett stort garnnystan med avklippta trådar i alla olika färger och tjocklekar. Ingen ordning och ju mer man drar desto mer kommer det upp. Det blir ingen snygg tröja att sticka på precis.

Här behövdes expertis, eller i alla fall någon som var beredd att ta i med hård handskarna. Gud ledde oss till ett par i vår församling som vi kände sedan tidigare. I alla fall kvinnan, hon hade varit min andliga mentor under några år sedan tidigare. Nu blev det helt rätt, men nu började också…helvetet. Får jag säga så? 2010 blev nog det tuffaste året hittills i vår historia. Så många starka känslor, så många missförstånd och oklarheter. Så mycket ångest, skuld och självömkan. Jag står inte ut….

Under hösten hade jag dessutom börjat en heltidsutbildning till Behandlingspedagog. Det var mycket som skulle justeras om i familjen och så lite tid att göra det på. Problem börjar uppstå med barnen i skolan. Massor med problem, möten och huvudbry, hopplöshet, hjälplöshet. Nu orkar jag inte mer…

Sedan skakades grundvalarna om riktigt, riktigt rejält den 8 oktober då Alicias bästa kompis Amanda 7 år dog i cancer, som hon kämpat och kämpat mot under flera år.

Då föll jag till min botten! Sorgen hade ingen ände och Gud förvandlades till ett stort svart elakt monster. Jag kunde inte prata med honom mer. Jag gick rakt in i mörkaste mörkret.

Jag hittade ett gammalt julbrev som jag skrev julen 2010, här är ett utdrag av det:
”Det har varit ett år av mycket prövning. I prövningen blir vi starkare sägs det. Det kan vara svårt att se när man är mitt uppe i det, men för varje steg i rätt riktning får vi också distans och kan se att vi bygger och växer oss starkare. Jag tror och hoppas att vi satt en hel del frön och att vi 2011 ska få skörda i alla fall några frukter av det. Vi ser framåt och lägger det gamla bakom.”

Nu sitter jag här med backspegeln i hand, två år senare. När jag skrev texten ovan, var jag verkligen mitt i mörkret, mörkret fortsatte långt in på 2011. Framåt våren och sommaren kunde ett ljus börja skymta igen. Det jag själv utläser av min egen text är hoppet. Trots mörker och stängda dörrar fanns hoppet om en väg ut, jag kunde inte alls se den, men hoppades att den skulle finnas där.

Under hela den här tiden gick vi i parterapi. Det är det jobbigaste och bästa jag gjort. Jag kan inte nog förklara hur det räddade oss. Jag hittade tillbaka till Gud under våren 2011, vilken lättnad. Jag kan inte leva utan den relationen, hur är det möjligt? Men relationen var skör och jag trevade mig fram. Men varför skynda, det som har djup och dyngd är det ingen brådska med.

Någon gång under sommaren 2011 började saker och ting kännas annorlunda, bättre. Det kom smygande, det var resultatet av allt hårt slit i vår relation. Vi fick beröm och feedback för vårt jobb, våra underbara uthålliga relationsmentorer så på när förändringen kom smygande. Det är svårt att se när man står mitt i själv.

Under hösten fortsatte vi att försöka leva i och bygga vidare på allt vi lärt oss. Det är inte lätt och det kommer inte av sig själv. Vi fick plantera om och sätta nya frön i vår köksträdgård, men nu gäller det att fortsätta vårda, gödsla och rensa ogräs, annars är vi snart där igen och tistlar och nässlor kväver oss.

I december 2011 åkte vi åter igen iväg till Peru, men det berättar jag mer om i nästa inlägg.

Var sak på sin plats

Nu ska det bli lite ordning och reda. Paz ut i världen - bloggen var tänkt som en informationskälla till vad som händer i vårt liv som familj, men gick gradvis över till att handla mycket om mina tankar och funderingar. Jag vet att många har uppskattat våra uppdateringar när vi var i Peru. Men sedan har jag kanske inte tyckt att det är så där jättekul att skriva  om vad vi gör i vardagen här i Sverige, (ni vet alla dessa så-här-ser-min-vardag-ut-bloggar). Men till saken hör att vi har ju både familj och vänner utspridda i världen så tanken är att den ska få fortsätta vara just en uppdatering från oss för våra vänner och familj som vi inte träffar oss så ofta.

Så för mina egna "djupa" tankar och funderingar  har jag startat en ny blogg På insidan av mej .
Där kan jag ventilera mig om ditten och datten :).

Så vad tror ni våra kära läsare, om det finns några stackars uthålliga sådana kvar. Vill ni läsa om Paz i Sverige?

På våra julkort, som förhoppningsvis dyker upp i vissa brevlådor innan jul kommer jag hänvisa till uppdatering på bloggen, så vänta bara, snart kommer det mera!