Vilken härlig dag!

En sån här dag skäms man faktiskt lite att man klagat så på vintern och snön. Lagom kallt och strålande sol i ett vitt vinterlanskap. Varm choklad med marshmallows och knäckemacka i pulkabacken, bättre blir det det inte!

Förutom att det fattas två familjemedlemmar förstås. Pappa Marco jobbar och Alicia leker med bästa kompisen.

      Och sen när man kommer hem och kollar ut på baksidan har vi världens sol som håller på att smälta bort snön från terrassen. Åhhh,vad glad jag blir. Jag älskar vår uteplats, det måste vara den bästa i hela Klockartorpet, vi har jämt massor med varm skön sol. Jag bara kunde se mej själv en skön vårdag sitta i solstolen och bara njuta.

Sanningen är den att jag har faktisk blivit lite mer kompis med snön den sista tiden och det känns jätteskönt. Allt hänger ju på attityden.

 

 

 

 

I övrigt på sportlovet så går barnen på cirkusskola i Borgsmohallen mellan 10-15. Det har varit mycket lyckat. Är väldigt glad att de satt start tiden till 10 och inte 9 :). Bara Emanuel är hemma med mej. Dagarna går så grymt snabbt i alla fall. Tänker ju hela tiden att jag måste plugga…. Men det finns så mycket att göra här hemma.

 

 

På fredag blir det kalas för Gabriel. Det ska bli jättekul. Vi börjar med att träffas i simhallen för att bada tillsammans med kompisarna och sedan åker vi hem till oss och käkar hamburgare och tittar på filma och snaskar en massa gott. Vad skönt det är när barnen blivit lite större. Det var så enkelt att handla till kalaset, jag blev förvånad, vi hoppar papperstallrikar med tryck och godis påsar och girlanger e.c.t e.c.t. Det här kommer bli ett kanon kalas det är jag säker på.

Sen på lördag är grabbarna bjudna på kalas i busfabriken av en kompis. Så det här blir en riktig lyxhelg, eller hela veckan känns lyx. Man skulle ha lov lite oftare.

 

Förra helgen, när det var snöstorm och busväder till max ni vet, då kom våra kompisar från Stockholm äntligen till oss och hälsade på. Denna resa har varit planerad sedan nyår då vi var där. Men vi har fått skjuta upp den och skjuta upp den av olika orsaker och så bestämmer vi just denna helg med snöstorm…men varför ska man låta sig hindras av det…?:)

För nu blev det ju faktiskt en helg vi sent kommer glömma av flera orsaker. Vi råkade även få en extra nattgäst på lördagen också. Han skulle bara komma förbi från Linköping och hämta upp en dator och sen åka hem igen, men det gick ju inte. Ja, det var ingen främling direkt utan brorsan till mannen i familjen som var och hälsade på. Men det var ju bara kul ju fler desto roligare. :D

Vi hade ganska kul åt att han fick uppleva “Annorlunda familjerna” live… (Dåligt namn på en underbar reality serie) Vi har ju fyra barn och våra vänner har fem!

Men kul och mysigt var det. Tackokväll på fredagen och badhuset på lördagen dessutom lyckade “mammorna” ta sig ut och iväg till bion på kvällen också. Jag är fascinerad, men det hade inte gått utan en modig privat chaufför!

 

 

 

    

  

 

 

 

 

 

 

  

  

 

 

 

 

 

Och helgen innan det, min sista “ensamma helg” var mamma här på besök. Hon skulle ta med Alicia på Disney on Ice i Linköping. Det var Alicias födelsedagspresent som nu skulle infrias. Det blev en mysig kväll för mormor och barnbarn, de var båda väldigt lyckliga när de kom hem!

 

 

     

       

 

 

 

 

 

 

 

 

Då har jag gjort en resumé på de senaste veckorna, så går det när man inte hänger med och uppdaterar i tid…

Han kom hem

Ja, nu var det ju 5 dagar sedan redan som Marco kom hem. Nu har jag varit lite dålig på att uppdatera bloggen sista tiden, men det känns som att det är så mycket hela tiden. Kommer man aldrig ifatt? Nej, det gör man nog inte. Känns lite som att jag tagit vatten över huvudet med mina distansstudier, samtidigt som barnen inte går på fritids och Emanuel bara går 15 tim/v på dagis. Jag ger det denna vecka också,kommer jag inte igång/ifatt så får jag nog lägga ner.

Alla var sååå glada att pappa Marco kommit hem.Vi firade med lite försenat Alla hjärtansdag fika och semla. Men Marco var väldigt trött efter den långa resan och dagen efter hemkomsten var det tillbaka till jobbet som gällde.

Egentligen testar jag bara lite nu att lägga upp ett inlägg. Våra goda vänner har varit här i helgen och mannen i familjen har hjälpt mej med min dator. Tack och lov! Det var första hjälpen som gällde, den var så sjuk. Så han formaterade om den och installerade Windows 7…jippie!!!! Men lite nytt att lära nu och så måste allt installeras, laddas ner och laddas upp och jag vet inte vad, innan det blir som vanligt igen. Men jag är så grymt nöjd. Tusen tack P!

Är väldigt glad att det är lov nästa vecka…jag älskar lov..hihihi. Ska försöka uppdatera bloggen lite mer, jag “ligger efter” i allt jag tänkt skriva om. Vi hörs snart då.

Ensamhetens vara eller icke vara

Idag är det 2 veckor jag varit ensam. Nu är det bara 4 dagar kvar. Jag vet att det kommer gå snabbt. Man kan väl säga att vi överlevt.

Alltså det har egentligen gått jättebra, ingen katastrof, även om jag stundvis tyckt lite synd om mej själv, men det kan ju ha sina andra orsaker. Men HAN är saknad, och det är väl bara sunt. Det skulle väl vara något som inte stämmer om jag/vi inte saknade honom. Så lååååånga ensamma kvällar är alltså något helt normalt och förväntat och inget att gå under för.

Nej,kanske tvärt om, det är helt enkelt en väldigt bra och nyttig erfarenhet att prova på att vara ifrån varandra. Inte att ha det som huvudsyfte, men när situationen presenterade sig så kan man ta det som en erfarenhet. Jag har fått verkligen erfara hur mycket min familj betyder för mej, hur otroligt lycklig och priviligerad jag är. Vad Gud har gjort i mitt liv.

De många ensamma kvällarna fick mig att minnas hur det var innan jag träffade Marco. När jag bodde själv. Nu när man lever mitt uppe i det så kan man lätt ta det för givet och t.o.m. klaga på att man aldrig får vara i fred. Tidigare var man ofrivilligt ifred typ jämt. När barnen var mindre och man var påpassad precis jämt, varenda sekund så man kunde få frispel, då kunde man tänka tillbaka på ensamhetstiden som något ljuvligt. Men sanningen är att det inte var ljuvligt, nästan aldrig, det var trist och ledsamt. Vad underbart det är att ha en man och huset fullt av barn!

Jag är en person av mycket social karaktär, jag har gift mej och jag har barn för att vara tillsammans. Det är huvudsyftet. Jag har alltid förundrats och, ja vad säger man sneglat avundsjukt…inte på ett negativt sätt alltså, på par som arbetar tillsammans. Jag tycker det verkar så mysigt att alltid få vara tillsammans. Och barnen har jag tagit mycket tid med. Inte har jag barn för att lämna bort dem till någon annan 8-10 tim per dag.

Därför var det en underbar tid när vi var i Peru och reste runt tillsammans, vi var jämt tillsammans. Jag kände aldrig, aldrig att jag ville vara själv eller vara ifred eller att det var jobbigt att alltid vara tillsammans.

Men visst som jag sa, det har funnits stunder i livet när jag bara behövde komma bort eller vara ifred ett tag. Och med ett tag så kunde det räcka med några timmar. Det är oerhört intensivt att ha småbarn. Men tiden går så fort och vips så är de så stora att de kan vara hemma själva en stund och man är inte lika bunden vid att lösa av varandra på minuten.

Det var inte alls detta jag hade tänkt skriva om men nu blev det så. Hoppas att jag inom kort kan skriva om det jag hade tänkt, tankar kring “Vem är jag och vad är mitt värde, hur förtjänar jag Guds kärlek”?

5 starka män och en driftig kvinna

Käre Gode Gud förbarma dej över mej, ge mej tålamod, uthållighet och tålamod igen och frid.

Det finns många sätt som Gud kan använda för att slipa på vår karaktär. En ska kan vara snö, snö i massor. Det gäller att ha en förlåtande attityd mot alla oplogade vägar och parkeringar. Igår satt jag inne, vilket jag är glad över även om det känns lite fel när barnen har skola och jag också. Men risken är att det hade blivit pannkaka av alltihopa om jag tagit ut bilen.

Men tills idag hade jag samlat mod och peppat mej. Skotta ut bilen ur garaget, gick ganska enkelt eftersom de plogade garagefarten igår. Trixa sej ut genom alla snövallar. Check. Lugnt och fint ute på stora vägen. Check. Inte hetsa upp sig för mycket över att vägen fortfarande är stängd under broarna där lastbilen körde fast för typ massor av dagar sedan http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6523692.ab, vilket leder tillgrym köbildning (stockholmare läs: man kunde inte åka lika fort som vanligt utan fick sänka hastigheten till 50-60 km/tim p.g.a. ovanligt mycket bilar på vägen). Check. Ovanligt mycket trafik runt Kungsgatan, klockan tickar på, det har säkert tagit 5 min extra att köra idag….andas…. Ok, nu börjar tankarna gå vart ställer jag bilen?

För allas information så ligger barnens skola i slutet av en lång nedförsbacke, det finns en parkering och en vändplan,båda har blankis under snömodden och Anna har fastnat på båda ställena tidigare. Och nej vi har inte dubbdäck bara vinterdäck.

Det gäller att bestämma sig fort, men utmed gatorna är det fullt med snö och tvåfiliga gator är i det närmaste enkelriktade p.g.a snövallarna. Vart ska jag stå? Backen ner till parkeringen ser faktiskt plogad och ok ut. Inga andra bilar i sikte just nu. Jag satsar på parkeringen. På väg ner i backen ser jag den smala infarten till parkeringen mellan två stora snöhögar, kommer lite närmare och ser djupa spår på den oplogade parkeringsplatsen. Ber en kort bön…och svänger frimodigt in, 2 meter och tvärstopp. Nu kommer prövningen…. Barnen i bilen…få inget utbrott på vintern och snön och skrik hur mycket du hatar den. Andas….

Kollar i backspegeln och ser hur det kommer bil efter bil som ska ner och lämna barn, ser min vän  som ska in och parkera för att sedan gå till jobbet. Oh nej, hade just sagt till henne att “jag kör inte ner där för jag fastnar”.Vad gör jag här, hur kunde det bli såhär??

Iväg med barnen till skolan. Emanuel kvar i bilen. Min snälle bilmekaniker hade just släppt av sin flicka och ska hjälpa mej. Inget går. Han vill bogsera ut mej. Slänger in Emanuel på dagiset super snabbt. Sagt och gjort, bogseringen går inte, jag sitter fast och linan bara lossnar. Det strömmar till fler starka män. Den förste åker då för han ska lämna fler barn i annan skola. Vi ser en liten plogande mini traktor. Hjälp! Han kommer, han har sand. Massa sand. Vi är nu fen starka män och den driftig kvinna och så nervvraket som försöker bete sig sansat och hålla god min. En sån hjälplöshet. Jag låter de starka männen ta över ratten också. En försöker, två försöker, det knuffas och skottas. Nu är det inget roligt längre, massa bilar som kommer och alla stirrar, “har ni fastnat eller???”

-“Nej, nej, vi tycket bara det är kul att stå härpå parkeringen och blockera alla medans vi skottar och knuffar lite.” Nu var jag inte snäll, men det kan inte riktigt hjälpas. Ok, jag sa inte det, men jag skriver av mej här….

40 min senare är jag loss och fri. Nu vill jag hem. Om 3 timmar ska jag ut igen.Måste till Komvux idag. Sen ska barnen hämtas också innan man får komma hem för gott och pusta ut för idag.

Tålamod, lugn, uthållighet, var positiv, älska vintern, älska snö och så en extra dos tålamod…andas… Käre Gud jag vet att jag behöver jobba på det här, hjälp mej!

Usch, nu fick jag dåligt samvete också, i-landsproblem… Vad är väl detta jämfört med en jordbävning. Dessutom fanns det ju en massa underbara människor runt omkring som så villigt hjälpte mej. Allt är ju relativt. Nu var det här min värld idag och mitt stora “berg”. Men nu får jag lyfta blicken och sluta att stirra mig själv i naveln (jag tycker ju liksom extra synd om mej själv nu när min älskling är borta). Dax att rycka upp sig, ta sig i kragen och leva livet. Hej hopp, ha en bra dag i vårt härliga vinterlandskap, njut av det goda och var välsignad!

Snö, snö, snö, snö, insnöad

Jaha, så sitter man här med 4 barn hemma en helt vanlig onsdag. Kan inte förneka att det ändå är rätt mysigt. Men känslor av att helst vilja gå ide och uppstå någon gång i april, maj finns där. Alltså vad händer om man inte ens kan öppna ytterdörren? Nu skojar jag inte för efter imorse så känns allt möjligt och inget omöjligt.

Alltså man blir ju chockad när man drar upp rullgardinen, och hela fönstren är helt isiga. Och när barnen skulle ut genom dörren då gick den knappt att öppna, helt galet! Det kändes “så där” att skicka iväg dem till spårvagnen, jag hade mina tvivel. De gick 7.45. Kl.8.40 ringer Leonardo och berättar att spårvagnen just kommit och det stått och väntat så länge. Efter 10 min ringer han igen och sa att spårvagnen inte ens lyckat ta sig till nästa station ens utan stod och gled fram och tillbaka. Och chauffören släppte först inte ut folk så de satt där inne.
- Kom hem, sa jag. Nu vill jag ha hem mina älsklingar, inte ha dem ute i snöstormen. Till slut fick chauffören öppna dörrarna för folk blev upprörda. Under tiden hade 3 spårvagnar till kommit till Klocket och stod på rad. Chauffören sa att han inte trodde det skulle komma ersättningsbussar heller, så vad gör man.

Jag sms:ade till Leonardos fröken och hon skrev tillbaka att det bara var 4 elever i 3-5:an, så vi var inte de enda som inte kom iväg. Det var många i Gabriels klass som inte kommit till skolan heller. Känner mig inte lockad att försöka få ut bilen. Igår fick jag knappt upp garageporten, antar att det ligger stora vallar för porten idag och vägarna känns inte så lockande.

Mamma skulle kommit idag också. Jag sms:ade henne  och sa att hon inte får komma, men jag antar att hon själv redan räknat ut att det inte var aktuellt att ge sig ut på E4:an idag. Ja, så det kan bli.

Alicia har dans i eftermiddag, vi får väl se hur utvecklingen blir, men det känns helt klart osäkert.

Åh, vad jag önskar att jag inte var här. Det känns så oerhört märkligt att veta att Marco är i 30 graders värme. Finns det ingen magisk knapp man kan trycka på och plötsligt så är man bara där? Varför funkar sånt bara på film? Eller man kunde väl åtminstone vinna sådär en 70 000kr på en trisslott, varför gör man aldrig det? Kan ju bero på att jag aldrig köper trisslotter… :S, men jag har faktisk fått i present ibland.

Nej, det är bara att se verkligheten i vitögat och gilla läget. Jag kommer vara här i snö-Sverige ENSAM i 2 veckor till. Chohooooooo!!!!!!!!! Peppa, peppa, peppa!

Carpe Diem

Oj, oj vad tiden går. Veckorna bara rullar på. En positiv sak med det är ju att det snart är sommar :). Men jag tänker ofta på hur viktigt det är att stanna upp, ofta. Det finns så mycket at vara tacksam för och så många ögonblick att ta tillvara. Även om jag just nu känner mej lite ensam eftersom Marco inte är här, så är jag ju så långt ifrån ensam. Jag älskar verkligen att ha en stor familj. Det är så härligt att vara många. Jag tror jag kanske kan uppskatta det ännu mer eftersom jag vet motsatsen.

Själv har jag  ju växt upp som enda barnet och varit ensam mycket. När man inte vet något annat så har man ju inget att jämföra med, men när man får något att jämföra med så kan man ta ställning till om man trivs med det eller om man skulle vilja ha det på ett annat sätt. När jag kom till den insikten så visste jag att jag ville ha det på ett annat sätt. Så från den dagen så har jag alltid önskat mej en stor familj. När barnen är små lever man ett oerhört intensivt liv och man tror att det ska vara för evigt, men så plötsligt så har situationen förändrats och minstingen är ingen bäbis längre utan snart 4 år och “kan allt själv”. Då inser man hur fort det går,nyss var min 10 åring bäbis, det betyder alltså att lika snart är han 20 och kanske flyttar hemifrån (fast inte om jag får bestämma :). Och så rätt som det är så kanske man inte har några barn hemma alls. Så vad är det jag vill säga. Njut av idag, ta tillvara nuet, det kommer aldrig, aldrig tillbaka.