Ensamhetens vara eller icke vara

Idag är det 2 veckor jag varit ensam. Nu är det bara 4 dagar kvar. Jag vet att det kommer gå snabbt. Man kan väl säga att vi överlevt.

Alltså det har egentligen gått jättebra, ingen katastrof, även om jag stundvis tyckt lite synd om mej själv, men det kan ju ha sina andra orsaker. Men HAN är saknad, och det är väl bara sunt. Det skulle väl vara något som inte stämmer om jag/vi inte saknade honom. Så lååååånga ensamma kvällar är alltså något helt normalt och förväntat och inget att gå under för.

Nej,kanske tvärt om, det är helt enkelt en väldigt bra och nyttig erfarenhet att prova på att vara ifrån varandra. Inte att ha det som huvudsyfte, men när situationen presenterade sig så kan man ta det som en erfarenhet. Jag har fått verkligen erfara hur mycket min familj betyder för mej, hur otroligt lycklig och priviligerad jag är. Vad Gud har gjort i mitt liv.

De många ensamma kvällarna fick mig att minnas hur det var innan jag träffade Marco. När jag bodde själv. Nu när man lever mitt uppe i det så kan man lätt ta det för givet och t.o.m. klaga på att man aldrig får vara i fred. Tidigare var man ofrivilligt ifred typ jämt. När barnen var mindre och man var påpassad precis jämt, varenda sekund så man kunde få frispel, då kunde man tänka tillbaka på ensamhetstiden som något ljuvligt. Men sanningen är att det inte var ljuvligt, nästan aldrig, det var trist och ledsamt. Vad underbart det är att ha en man och huset fullt av barn!

Jag är en person av mycket social karaktär, jag har gift mej och jag har barn för att vara tillsammans. Det är huvudsyftet. Jag har alltid förundrats och, ja vad säger man sneglat avundsjukt…inte på ett negativt sätt alltså, på par som arbetar tillsammans. Jag tycker det verkar så mysigt att alltid få vara tillsammans. Och barnen har jag tagit mycket tid med. Inte har jag barn för att lämna bort dem till någon annan 8-10 tim per dag.

Därför var det en underbar tid när vi var i Peru och reste runt tillsammans, vi var jämt tillsammans. Jag kände aldrig, aldrig att jag ville vara själv eller vara ifred eller att det var jobbigt att alltid vara tillsammans.

Men visst som jag sa, det har funnits stunder i livet när jag bara behövde komma bort eller vara ifred ett tag. Och med ett tag så kunde det räcka med några timmar. Det är oerhört intensivt att ha småbarn. Men tiden går så fort och vips så är de så stora att de kan vara hemma själva en stund och man är inte lika bunden vid att lösa av varandra på minuten.

Det var inte alls detta jag hade tänkt skriva om men nu blev det så. Hoppas att jag inom kort kan skriva om det jag hade tänkt, tankar kring “Vem är jag och vad är mitt värde, hur förtjänar jag Guds kärlek”?