Hej på ett tag kära vänner!

Nu har jag funderat ordentligt på detta. Jag tycker om min blogg och vill inte lägga ner den, men jag har beslutat att ta ett ordentligt "officiellt" uppehåll med den.
Rent känslomässigt orkar jag inte med bloggen nu och har väl inte gjort det under nästan hela detta år, men liksom hållt den vid liv på näst intill konstgjord väg. Ett upphåll leder antigen till ett totalt nedlägg eller så vaknar den till igen och får ett syfte. Utgången är oklar och får så vara för nu.

2010 har varit, nog, det tuffaste året hittils, och jag orkar och vill inte skriva om allt jobbig, för allmänheten. Skriver i min lilla skrivbok istället, så ofta jag har lust. Bloggar har ju olika syfte, men min har nog aldrig varit en total känslomässig utvikning, eller så har den det, kanske i allafall om läser mellan raderna på sista tiden. Jag vill nog inte att den ska vara det i alla fall så därav uppehållet. Eftersom bloggen speglar mej/ oss och vårt liv. Hoppas att vi snart får vända blad, som kungen säger.... :)...och börja på ett nytt kapitel. Men erfarenheterna bär man ju alltid med sig och det är mitt eget ansvar vad jag gör med dem.

Tack och hej och kanske på återseende. Men det talar jag om i såna fall.

Om vi bara kunde se

    Hon är glad och lycklig. Hon tittar över molnets kant och skrattar åt allt fint och roligt hon ser.
Men hon undrar varför en del ser så ledsna ut och de gråter. Hon vinkar till dem och och ler.
Hon vill så gärna säga vad hon ser. För där uppifrån får man liksom ett annat perspektiv på saker.

Helst av allt skulle hon vilja berätta hur underart det är där hon bor. Hon vill visa dem de nya cirkuskonsterna hon lärt sig, hon vill visa hur
den fina rosa tyll-kjolen snurrar när hon dansar runt. Hon skrattar och hennes vackra långa lockiga hår fladdrar i vinden när hon försöker fånga alla de rosa ballongerna som flyger runt henne. Hon vill säga till deras hjärtan gråt inte mer. Men de som är ledsna ser inte för deras huvuden är böjda. Stegen är tunga, synen grumlig och hjärtat är bedövat.

- Titta upp min vän! Det finns vackra saker runt omring, men vet du vad, ibland är de små, som små, små detaljer. Det kan vara ett litet ord bara,
en liten handling, en vacker blus, en god måltid, ett leende från tjejen i kassan,
en klapp på axeln, ett vackert höstlöv, eller en fin tanke.

Så stå upp och lyft ditt huvud, torka tårarna och se färgerna i livet. Bevara de vackra minnena,
le åt de fina studerna, gråt en stund åt det sorgliga, men kom ihåg att sedan le igen.
Le, för det finns någon som ser dej när du ler och blir varm och lycklig då.

Till-minne-av-vår-klasskompis-Amanda

Barncancerfonden gör ett fantastiskt arbete. Var gärna med och stöd detta, genom att klicka på länken och ge en gåva till insamlingen för Amandas minne.

Hon dansar med änglarna

    Hon går mot ljuset, hon har tagit klivet över… över till den andra sidan. Någon  väntar på henne där. Det är en skön plats. Det finns inga tårar där, det finns ingen smärta där, det finns inte ens natt där.

Han som väntar sträcker ut sina armar, hon får hoppa upp i hans famn. De snurrar runt tillsammans. Det hörs underbar musik, ljuset är varmt. Flickan älskar att dansa och hon älskar att göra cirkuskonster.

Så får hon se alla änglarna som står där runt dem. Hon hoppar ner i det mjuka gräset, hon gör kullerbyttor och hjular fram. Hon dansar med änglarna. Här är det skönt att vara. En dag är som tusen år och tusen år som en dag. Här finns inte tiden. Här är det bara underbart att vara.


För oss finns tiden och smärtan. Vi saknar dej så. En dag ska vi ses igen och då ska vi också dansa med änglarna, tillsammans med dej.

Det är mycket nu

Bloggar som vanligt inte så flitigt som jag hade hoppats. Vet inte om jag har några läsare kvar? Förstår om ni tröttnar.

Ja, det är mycket nu…
Att studera på heltid är ett heltids jobb…hahaha. Med andra ord, många av dagens timmar spenderas i skolan. Det blir inte så många timmar över till allt det där andra som också behöver sin tid.

Jag hade en “monstervecka” förra veckan. PBL (problembaserat lärande) är liksom grejen nu. Helt nytt för mej. Process, min utbildnings andra nyckelord. Mycket hjärngymnastik blir det. Man fattar inte vart dagarna tar vägen. Utmaning, det är väl mitt nyckelord just nu. Hela förra veckan var en stor enda utmaning.

När vi valde basgrupp förra veckan sa läraren att vi skulle tänka lite utmaning, lite trygghet, men av någon anledning så hörde jag bara ordet utmaning och ställde mig i en grupp med människor som kommer så långt bort på skalan man kan komma från mej. Och utmaning blev det. Men jag kom igenom! Vi kom igenom!
Idag hade vi vår redovisning och vår grupp fick mest beröm och flera sade avundsjukt, trots att de fått veta våra stora problem förra veckan, att de önskat vara i vår grupp för de såg hur mycket vi lärt oss och hur mycket vi växt på det här. Wow!

Så vad är kontentan? Anna måste lyssna lite bättre och inte glömma tryggheten i utmaningen för att inte slå sig så hårt när det kraschar. Men viktigast av allt man ska inte fly utmaningen, kämpa vidare för när du tar dej igenom har du fått något med dej som andra också kommer vilja ha. Och då blir det din uppgift att våga utmana dem så de också får växa och må bra.

Imorgon väljer vi nya basgrupper, dessa ska vi ha läsåret ut. De första var bara “testa på”. Jag tar med mej mina lärdomar imorgon och tror och hoppas att det här kommer att bli riktigt bra!

En bön om helande

Men det var våra sjukdomar han bar,
våra sjukdomar tog han på sig,
medan vi höll honom för att vara hemsökt,
slagen av Gud och pinad.
Han var genomborrad för våra överträdelsers skull.
Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid,
och genom hans sår är vi helade.

Jesaja 53:4

Måndag fredag….

…det går snabbt nu. Och ändå är veckorna fyllda av så mycket spännande. Nu har jag faktiskt velat blogga men inte hunnit. Jag som de senaste månaderna blivit en soffpotatis och tv nörd (var så trött på mej själv), har inte hunnit titta på tv på hela veckan, får nästan lite abstinens, men det borde väl gå över nu får vi hoppas.

Skolan är toppen! Är väl fortfarande i “honeymoon”, njuter så länge det varar. Har kommit in ganska bra i rytmen tycker jag och den förlamade tröttheten har gått över.

Håller på att lära mig att försöka slappna av och ta det lugn när man får tid att göra det. Har gjort en grej som jag borde gjort för ett år sedan, men har inte gjort det för att det verkade så svårt. Och nu när jag gjort det och insåg att det var ju jättelätt så kan jag ju gräma mig järnet att jag inte tagit itu med det tidigare. Kan ju bero på att vi äntligen skaffat oss en skruvdragare…som gjort vårt liv sååååå mycket enklare.

Ok, så vad har jag gjort nu då?

Jag har hängt upp vår hängmatta som vi hade med från Peru. Så underbart! Det är verkligen livet att ligga i den.

Sen har jag gjort en sak till som gjort mej väldigt lycklig. Jag har köpt en symaskin!! Ja, du läste rätt mamma.

Och jag har lagt upp ett par jeans…ALLDELES SJÄLV! Jag är faktiskt sååå stolt.
Sen lagade jag lite smått och gott som gått sönder.

Vi får väl se om jag får fram mina kreativa sidor.

I helgen ska vi försöka vara kreativa i alla fall. Vi ska nämligen äntligen måla om vårt vardagsrum. Det har varit en  målare här i veckan och målat om vår övre hall. Det blev så himla fint! Har varit något hispig över den här målningen, jag vill ju så gärna att det blir bra. Egentligen är jag mest orolig över förarbetet, spacklingen. Skulle ju helst vilja spackla skarvarna men är så oroligt att vi inte får det bra. Att dra på färgen sedan känns inte lika svårt… Tips någon? Eller varför inte inte komma förbi ikväll eller imorgon fm. och ge oss några handfasta råd :). Vill att detta ska bli klart på söndag. Vi får väl se.

Förutsättningarna finns faktiskt för 3 barn ska åka till mormor i helgen, vilket blir toppen för alla parter. Så nu måste jag pack deras väskor för snart slutar de skolan och då åker vi.

Full vecka

Söndag kväll. Har jag måndagsångest…? Nja, i så fall har den inte infunnit sig ännu. Hoppas den håller sig borta.

Första skolveckan var…fullspäckad, men spännande. Barnens skola har flyttat till egna,  helt nya lokaler och har dessutom bytt namn. Det var så spännande att få komma dit på måndagsmorgonen och se hur fint det blivit efter renoveringen som pågått hela sommaren. Som tur var började inte jag skolan förrän kl. 13 den dagen, så jag kunde vara med alla barnen i klasserna och även med Emanuel på hans nya dagis avdelning. Och dessutom börjar vårt nya “cykelliv”, det vill säga nu har vi så nära till skolan så vi kan cykla och det är cykelväg hela vägen!

Dagen började med en trevlig invigning av skolan, där kommunpolitiker och byggherrar var närvarande och talade några ord.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Alicia börjar 1:an, här med sina klasskompisar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gabriel börjar 3:an tillsammans med sina bästa polare.

Leonardo i sitt klassrum,längst bak med Barca tröjan. Han har börjar 5:an, wow, fy vad tiden går fort.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Emanuel testar Alicias skolbänk, han får vänta ett par år till, vi går vidare in på dagis istället.

Nu heter skolan Johannesskolan – Norrköpings kristna skola. Det känns så lyxigt så det är svårt att fatta att skolan flyttat så nära oss. Det är en dröm. Jag har skjutsat ihjäl mig nästan de senaste åren, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det kommer nog ta ett tag innan det smälter in att allt detta är sant. Och jag ska dessutom fortsätta cykla till min skola. Känns underbart, förutom när det regnar märkte jag, då var det inget roligt alls…

Jag har också gått första veckan på min utbildning. Det har varit spännande , omtumlande, nervöst, ofattbart etc. etc.

Jag har nog haft svårt att fatta/inte vågat tro att det är sant att jag kommit in på den här utbildningen till Behandlingspedagog. Jag har inte vågat prata om det, ifall det inte är sant liksom. Men nu har jag ju gått första veckan så det måste vara sant. Det kommer bli så spännande så (om man är som jag) jag vill ha de här två åren nu…på en dag liksom. Orka vänta….
Lektion nr. 1 Tålamod!

Jag har varit sååååå trött denna vecka, vilka långa dagar. Är i skolan från 9-16, jag är inte van vid det. Men allt har ju varit nytt också så man blir väl trött av det också kan jag tänka mej.

Man ser fram emot hösten och dess aktiviteter samtidigt som man kan få panikångest över hur man ska få ihop allt. Men det återstår att se. För varje vecka som går nu så läggs det til något nytt. Fotbollen kom först, sedan skolan, sedan cirkusen, sedan söndagsskolan och till sist dansen, tror att det är slut där.

Ja, just det jag jobbar ju extra också på helgerna när det behöv. Jobbade i lördag på De Geer och även nästa lördag. De ringde från nattjobbet också med det gick ju liksom inte. Det var helt ok att vara till baka på De Geer efter sommaruppehållet, kul faktiskt, känns super lyxigt att få gå hem kl. 24 när man blivit van att jobba till 7 på morgonen. Förutom att jag hade skaffat mig världens blåsa på hälen kvällen innan som gjorde något ont hela kvällen, blä.

Som sagt det kommer nog att gå det här, på något vis så hellre för mycket än för lite, tror jag i alla fall.

I fredags var vi och provkörde en pegeaut och fick 2 bio biljetter till nya Toy Story 3. Så idag var stora killarna och Alicia på bio, medans jag, Marco och Emanuel strosade runt i centrum. Alla nöjda och glada!

Här är glada gänget på väg till bion!

Den är inte död!

Bloggen alltså. Fast man kanske skulle kunna tro det. Vi kan väl säga att den haft  semester. Det kan man ju faktiskt skylla på så här på sommaren. Men idag är absolut sista dagen på sommarlovet och nu börjar en ny tid.

Vi har haft en mycket bra sommar med massa skoj tillsammans som familj. Trots en del motgångar på olika områden så har de inte stoppas oss eller tagit över. Jag älskar att vara med min familj!

Den 20.e augusti firade jag och Marco 12-årig bröllopsdag! Det tyckte jag var värt att fira lite extra med tanke på att vi haft ett mycket tufft år som gått.

Eftersom att jag älskar överraskningar så kunde jag ju inte låta bli att planera en liten resa för oss två. Jag köpte flygbiljetter till London för två dagar.
Nyligen hemkomna med resultatet i hand så kan jag besätta att det blev en full pott! Vi har haft 2 kanon dagar tillsammans i London. Det är så värt att få åka bort tillsammans så här, det slår en middag eller bio på stan med hästlängder.

 

Förutom en planerad visit på YWAM basen Notting Hill hos José och Rosanna, så har vi bara gjort vad vi haft lust till dessa dagar, ätit gott, bott på 2 härliga hotell, shoppat och gått gata upp och gata ner. London gav mersmak hos oss båda, helt klart.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tack till våra vänner och kära mamma som hjälpt oss med barnen så att denna resa blev möjlig. Vi är verkligen glada för er!

Så en lite bild på min prinsessa och hennes nya cykel. Precis lagom till skolstarten imorgon då vi premiär cyklar till vår nya skola Johannes skolan bara någon kilometer från hemmet. Underbart!

Ok,en bild till då på min tuffa fotbollskille med sin nya Barca tröja som vi köpte i London.

Landet hägrar

Jag är inte riktigt mej själv när jag jobbar. Trots allt funkar det bra, men det blir ju inte mycket med dagarna när man sover till 15 eller så. Sedan tar det typ en halv timma eller 45 min att vakna till också.

Vår nya bil står på parkeringen!! Jippie!! Vi är jätteglada!…och nöjda. Jag känner liksom på mig att den här bilen ska vi ha länge, tills vi har råd att köpa en,på riktigt, nyare bil, och det kan ju typ ta ett låååångt tag.

Ikväll bär det iväg till Ödeshög för att hämta hem mina minstingar som varit hos mormor på landet. Vi stannar också en dag. Barnen har tjatat om att bada i Vättern, så vi tänkte göra det imorgon.

Två nätter kvar på mitt schema på jobbet. Sedan bär det iväg på läger utanför Ödeshög, i bushen.

http://familjenpaz.blogspot.com/2009/11/lagerhastar-kan-man-langta-efter-i.html

Veckorna rullar på så snabbt, men jag kommer uppskatta min ledighet de kommande veckorna extra mycket tror jag. Ser verkligen fram emot det.

Upp och ner som en bergodalbana

Ok, jag inser jag kommer inte blogga varje dag. Jag som kom igång så bra. Men, men… Jag har inte varit på topp de senaste dagarna och då känns det inget roligt att skriva heller, jag har absolut ingen lust.

Jag funderar på varför man ska känna sig så upp och ner ibland. Ofta kan man ju inte ens själv riktigt sätta fingret på det. Det är ju en kombination av saker. Så är det för mej i alla fall. Sen känns det så tråkigt att omständigheterna ska påverka så mycket. Jag faller så lätt för det. Men man måste ju kunna hålla sig samman även om omständigheterna är kass. Det är något att öva på.

Känns mycket bättre idag på eftermiddagen och då kan man ju fundera på hur mycket det har att göra med den fantastiska nyheten som jag fick. Som jag berättat så är vår bil på bilkyrkogården, vilket känns så otroligt surt. Samtidigt som jag känner mig dum för att vi inte fattade bättre och den skulle kunnat räddas. Det är ju mycket pengar… Jag stressade först upp mej massor över detta vilket sedan gick över till deppighet. (Det här är bara en av sakerna som känns jobbiga) Känns lite jobbigt att säga det, när man är fattig som en lus allt som oftast, men vi behöver verkligen en bil. Man blir så otroligt fast utan. Så ska runt 30 000 kr fram på något sätt. Vi har kollat på ett ställe men det blev ett nej. Så håller vi på att kolla ett lån, men det är semestertider. Snart ska jag och barnen på läger och tälta o.s.v. vi behöver verkligen bil nästa helg.

Men så ringer min mor och berättar att mormor fått vet vad som hänt och att vi hade varit och kollat på en bil i Linköping. Hon vill då erbjuda sig att låna ut pengar till oss för att köpa den bilen. Oj, vad glad jag blev, jo, när jag tänker efter, det blev så mycket lättare, jag kan andas bättre. Så skönt! Jag måste säga att ångesten över bilen har byggds upp de senaste månaderna för det var så mycket fel på den hela tiden. Marco är nästan lättad att den är borta. Visst håller med, men jag tänker mest på alla pengarna som bara försvinner ner i svarta bilhålet.

Nej, nu byter vi ämne, nog om bilen. (Men jag är så glad och tacksam över min snälla familj som gör så mycket för oss)

I dag var Alicia på Amandas 7-års kalas i Busfabriken. Sedan fick vi vinka Hej då på ett tag för de åkte direkt efter till Kroatien med bil. De ska ha en skön välförtjänt semester i några veckor. När man bilar har man friheten att stanna så länge man vill eller åka när man vill. Vi kommer att sakna er! Kram

På eftermiddagen var vi och badade och trängdes med halva Norrköping på Himmelstalundsbadet, förutom Marco och Gabriel för de tittade på fotboll. Sedan bjöd vi med några vänner hem och grillade och hade en trevlig stund. Åh, vad jag äääälskar sommaren.

So far so good!

Barnen har skött det kanon idag när jag sov. Jag har klarar tre nätter i rad. Leonardo hade ansvar för frukost idag och har fixat i ordning. Jag fick sova till halv tre. Vad duktiga de är. Nästa gång jag sover ska Gabriel ha ansvaret för att fixa frukost. Men nu två nätter ledigt.

Och jag skriver på bloggen lite oftare…än så länge. Jag är stolt.

Senaste om bilen: Hoppet är det sista som överger mig, så jag har inte slutat hoppas på att det ska vara något man kan göra åt den. Men nej, den är för alltid dödsdömd. Marco har varit där idag. Det blir skroten. Jag vill inte vara utan bil, jag blir så ledsen…det är inget roligt alls och vi som har så mycket resor framför oss planerade.

Grattis Anna!

Det bästa med bloggen är att den är min och jag gör vad jag vill med den, hihihi. Så nu gratulerar jag mig själv på födelsedagen! Grattis kära du,på din födelsedag idag!

Tänker inte säga hur mycket jag fyller eftersom jag tyvärr har lite åldersnoja. Jag vet larvigt, men jag har inte riktigt kommit över det eller förlikat mig med det eller vad man ska säga. Ni vet säkert hur mycket jag fyller ändå, så det är ju ingen hemlighet precis, men jag har bara ingen lust att skriva de där siffrorna.

Firar aldrig direkt min födelsedag, alltså mer än att familjen grattar. Tidigare i år fick jag dock en idé om att jag skulle kanske slå till och fira lite i år i alla fall. Men det föll ju på att jag fick ett sommar vik. Så har  nyss vaknat och åker till jobbet om drygt 4 tim. Ja, vad kul! Eller jag bryr mej faktiskt inte så mycket, tror jag i alla fall.

Eftersom vi inte har någon bil, så fick jag cykla till jobbet, på Marcos cykel som vanlig för jag äger ju ingen. Har önskat mej en cykel rätt länge nu, men “mamma” prioriteras inte så högt av sig själv när det är många “munnar att mätta”.

I vilket fall så blev jag överraskad i går eftermiddag. Jag fick sitta i soffan och blunda och in rullar en cykel! Min kära man hade köpt en cykel till sin fru på födelsedagen. Eftersom jag strax skulle cykla till jobbet fick jag den en dag förtidigt så jag skulle slippa cykla på hans stora cykel. Känns helt overkligt att jag äger er cykel och en helt ny dessutom. Wow.

Tack älskling!!!!!!!

Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Nu tror ni kanske att det är bloggen som har somnat, och det är ju inte helt fel tänkt. Jag hade allvarliga funderingar på att låta den somna in för gott. Min idé är att har man en blogg så ska den uppdateras, finns inget tråkigare än o uppdaterade saker. Så bloggen har varit mitt dåliga samvete.

Har fått rådet att skriva kortare och oftare. Bra råd! Det tycker jag också, men oj vad svårt det är att fatta sig kort….

Så varför Zzzzzzzzzz, kl. är 15.30 och jag har nyligen vaknat och äter lunch. Nej, nu har hon gått för långt med sina sovmornar, tänker ni. Lugn det finns en rimlig förklaring. Jag jobbar natt. Ska jobba tre nätter i rad nu på ett äldreboende i Sandbyhov. Har ett kort sommar vik. Jobbar ett antal nätter de nästkommande 2 veckorna innan det blir semester på riktigt.

Det är kul jobb och känns meningsfullt att få jobba med de äldre, har saknat det. Lite speciellt att jobba hela natten bara. Har ändå gått bättre än väntat (med tröttheten). Men har ändå svårt att förlika mig med att sova hela dagen, men jag vet att man måste. Ser det som en intressant erfarenhet att prova detta med nattjobb. Det är ju en sak nu i helgen när Marco är hemma, men jag är lite nervös för hur det ska gå att jobba, eller rättare sagt sova med barnen hemma.  Men vi får se.

Så till den otroligt dåliga nyheten. Vår bil är död. Den blev bara drygt 6 månader i vår ägo. Bara att titta i backspegeln och inse att vi gjorde ett dåligt köp. Begagnade bilar är en risk och det kan man ju aldrig riktigt veta hur det hur det ska sluta, och denna gång slutade verkligen dåligt. Ca 3 mil från Norrköping dog den. Den var rejält skada innan. Den gick som en jojo in och ut på bilverkstan den sista tiden.

Så står vi där igen utan bil. Ja,vad ska man göra. Jag blir så trött.

Så är det nu!

Nu har det gått så lång tid sen mitt senaste inlägg så jag vet knappt vad jag ska skriva. Inte som att det inte finns något att skriva om för det finns det ju alltid och det händer roliga och mindre roliga saker hela tiden. En hel del vardag, men det är ju också livet.

Det är väl mer så att det har saknats lust och inspiration från min sida och de gånger jag haft lust har jag inte haft tid. Nu har jag ingen lust att gå och lägga mej och i brist på annat att göra så kom jag på att jag kanske ska hälsa på i bloggen.

Så vad händer då i mitt liv? Jag har gått från uttråkad och understimulerad på gränsen till deprimerad till fullt schema, knappt så jag hinner med. Alldeles för mycket tid att tänka är inte bra för en grubblare. Men jag tror jag har kommit underfund med eller kanske rättare sagt fått bekräftat en del om mej själv. Som det att Anna mår inte bra av att ha för lite att göra. Men å andra sidan har det uppstått så mycket frågor så jag har aldrig varit så förvirrad tror jag. Allt ska ju ha sitt namn, så i brist på annat kallar jag det 35-års kris.

För visst krisar det en hel del, på alla fronter dessutom, tycker jag.

Förhoppningsvis kommer jag stå där en dag och se tillbaka på den här tiden och förstå allt jag fått lära mig …
Men vad hjälper det nu? Så negativ är jag. Men en liten tillbakablick ska jag bjuda på.

Jag började denna termin med att läsa 2 kurser på Komvux, varav den ena på distans. Distanskursen, webbdesign, visade sig vara väldigt svår att klara på egen hand. Så kom rastlösheten som ett brev på posten. Jag ville jobba. Jag började söka jobb. Mycket intressant upplevelse 2010. Jag har alltid haft lätt att få jobb. Jag ringer på ett jobb och så går jag på intervju och så börjar jag jobba veckan därpå. Men ack vad jag bedrog mej. Ja, ja visst har jag hört om arbetskrisen…men det gäller ju inte mej, det drabbar ju inte mej,eller ? Nyttig upplevelse för lilla mej kanske. Vad tidskrävande det är att söka jobb. Men det är kul. Ja, det blev väl ett 25-tal jobb på några veckor. Äsch det är väl inget tycker du. Det är rekord, säger jag. Jag satt med telefonen i handen de närmaste veckorna och varje gång det ringde hoppade jag till… NU ringer de från ett jobb! Men inte. Ingen hörde av sig, inte en ända en.

I min desperation sökte jag två distanskurser till på Komvux. Jag fick veta att det var kö på båda. Jag genomled de kommande veckorna. Och så plötsligt ringer mitt gamla extra jobb på De Geer. Hon hade ett helt gäng tider som hon ville boka in med mej. Jippie!!! Jag blev jätteglad!

Så gick det en vecka och en dag så låg ett brev från Komvux i brevlådan. Jag hade blivit antagen till en distanskurs på 25%. Det var bara knappt 2 månader kvar på terminen, men det fixar väl jag!?!?

Dagen efter ringer de från ett av jobben jag sökt. Jag hade ju hunnit glömma bort att jag sökt jobb och ännu mer vilka jobb jag sökt. Men jag spelade med att jag hade koll,hihi :D.

Det blev en telefon intervju och jag fick jobbet. Så nästa gång du är ute i Ingelsta och handlar så kanske jag står där och bjuder på måltidsbars och smoothies från Hälsodiet. Ja, just det produktdemonstratör som bjuder på smakprover. Det är en kampanj som varar fram till mitten av juni. Helt perfekt, för sen vill jag ha sommarlov med barnen. Inte vill man ha dem på dagis och fritis när det är sommarlov. Jag har faktiskt sök flera sommar vik. och extrajobb på kvällar och helger i sommar, men….inget.

Ja, så var det när allt kom på en gång, det blev tvära kast, men jag tog emot det med öppna armar. För dej som inte visste så får man mycket mer gjort när man har mycket att göra. That´s a fact!

Och så rullar livet på. Maj månad, avslutningarnas månad. Sista dansen, sista cirkusen, sista söndagsskolan, sista lektionen, sista provet, sista föräldrarådet….
Och sista bibelsmart imorgon. Eller idag rätter sagt för kl. är över 12. Enligt schema slutade vi förra söndagen, men eftersom det blivit inställt 2 ggr så frågade jag sist om de ville köra en gång till. Och det ville de. Så imorgon gör vi en riktig avslutning med mysigt fika och diplomutdelning. Om jag lyckas skriva ut dem vill säga.

På eftermiddagen ska vi på cirkusföreställning och se Alicia och Leonardo uppträda. Alicia gör ett litet nummer med två andra tjejer, sitt första uppträdande. Leonardo är med i 3 nummer och uppträder alla gånger utom en under Norrköpings turnén. Han är en stjärna. Ska försöka ta kort på honom imorgon och lägga ut.

Här är ett par bilder från en föreställning de hade i april. En smakretare, ifall det dröjer några veckar innan jag kommer till skott och skriver igen… :)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här är Leonardo med gruppen Capsicum. Han är enda killen i gruppen.

 

 

 

 

 

 

 

Här är han i killgruppen “Grabbacro”. Ett gäng skojiga pajasar med en massa roliga konster.

Nej, nu blev jag trött så då ska man passa på att fånga kudden innan den sticker iväg själv till drömmarnas land.

Från väder till djup kvicksand

Dessa dagar har jag funderat extra mycket på vädret och vilken påverkan det har på oss. Jag har känt mig så väldigt påverkad av vädret, och det stör mig lite. Ska vädret få bestämma hur jag mår?

Det har varit härlig vårsol flera dagar. Humöret stiger… Igår tänkte jag, nu ska jag skriva på bloggen! Jag ska avslöja något, kanske har du redan räknat ut det eller förstått, jag skriver mest i bloggen när jag mår bra. Så var det ute, jag kom ut ur garderoben, jag har burit det så länge…

Nej, nu överdrev jag, men inte helt. Ibland funderar jag på för vem skriver jag blogg? Är det någon som läser eller någon som bryr sig? Jo, med säkerhet vet jag att två personer läser och bryr sig, för de kommenterar det jag skrivit på i skrift här och när vi pratas vid.

Men sanningen är den att på något sätt sätt måste det ju vara så att bloggen skriver jag för min skull, annars skulle jag inte fortsatt. När vi var i Peru visste jag också att fler läste för det sa de och de tyckte det var så intressant att läsa om vad vi gjorde.

Men vem vill läsa om en 4 barns mamma i Sverige, som för tillfället är mer förvirrad än en höna utan huvud, men 35-års kris och familjekris och kriskris… kan inte komma på fler kriser…

Så på något sätt är det väl skönt för mig själv bara att få ut lite saker ur systemet på min lilla blogg. Antingen är det tyst när det är jobbigt eller så får bibeln ord tala. Trots allt är ju bloggen offentlig och allt ska inte ut i det offentliga rummet. Inga smaskiga detaljer här inte alltså. Dom får du bara om du har mitt förtroende och är min nära vän.

I helgen har Tommy Dahlman predikat i Pingstkyrkan. Jag lyssnade på honom 2 gånger. Det har satt spår. Vi köpte även de 2 böckerna han hade med till försäljning. Han sa saker som man behöver tänka på, meditera över, läsa igen, som måste sjunka in.

Igår kväll var ett fantastiskt möte, stark Gudsnärvaro och djupa ord. Självbild, bagage, sorg. Vad sysslade Jesus med tiden efter han uppstått och fram till den dag han steg upp till himmelen? Själavård. Mycket intressant. I Joh 21:1-23 kan vi läsa om hur Jesus bemöter Petrus i ett intimt samtal.

Jag ska inte återge hans predikan, det känns svårt, han sa så mycket klokheter. Men han pratade om församlingen, vi, en skock vanliga människor fulla med fel och brister som gång på gång kliver i klaveret och vi sårar varandra. Det är jobbigt och det gör ont, så kanske vi försöker skydda oss framöver, vi tar på en skyddande mask. Där går vi runt i våra masker, inget kommer in inget kommer ut. Och så händer det otänkbara något fruktansvärt, en förlust, en livskris, en sorg. Det är nu det gäller antingen väljer jag att tappa masken eller så väljer jag att etsa fast den ännu hårdare, så den blir i det närmsta omöjlig att ta bort i framtiden. Enda sättet att få bort den är slita bort halva ansiktet med den.

Vi är så komplicerade vi människor, vi är inte lätta att tas med. Men Gud räds inte, han är inte rädd för att skita ner sig, han tar gärna på grovhandskarna och dyker ner där, där det ligger en liten människa och vältrar sig i ångest och livskval,men hon piper ut: Hjälp mej Jesus! Och så är han där, han tar av sig handsken räcker fram handen och säger ta min hand så jag kan dra upp dej. Men ibland är det som att vi sitter fast i kvicksand. Ju mer du sprattlar i kvicksanden ju djupare ner sjunker du. Han säger, var stilla jag är här, var stilla så jag kan hjälpa dej. Men genom vårt sprattlande sjunker vi bara djupare ändå. Var kan vi inte bara lyssna på den rösten, den milda rösten som bara vill oss väl. Vi måste sjunka tills vi bara har huvudet kvar över ytan, för då kan vi inte sprattla mer, nu går det inte och jag tvingas att vara stilla. Lilla envisa människa, varför skulle du behöva låta det gå så långt. Men du säger trots allt orden igen: Hjälp mej Jesus! och du menar det. Han får borra ner sin han i sanden för att finna din, men nu är du stilla nu kan han börja dra. Men nu behövs det mer än bara ett par starka ryck för att du ska vara uppe, nu måste han börja med att dra sakta en liten bit i taget. Men hans hand är stark, den släpper aldrig taget om din, så länge du sträcker dej efter honom och vet du t.o.m när du inte orkar eller kan sträcka dej då söker han upp din hand och tar den i sin. Sådan är han vår frälsare och räddare, vår klippa.

Masken och skalet blev kvar nere i kvicksanden, det var för tungt för att dra upp, du kan bli räddad men du måste lämna masken. Det är en risk, en enorm risk,men det är trots allt din enda chans.

Herre Jesus, hjälp mej att våga vara transparent, hjälp mej att våga leva i staden på berget, gå med mej ut på piren där det blåser och stormar men där skillnaden görs. Amen

Risken med att börja skriva på bloggen är att det inte alls blir det jag hade tänkt från början. Men det finns väl någon mening med det också.

Jag hade tänkt skriva ett kort och enkelt inlägg om hur våren kommit och hur vi välkomnande den med första grillningen och så kom vintern tillbaka idag och hur det gäller att hålla humöret uppe trots det.

Men som sagt vi människor är så komplicerade och en del mer än andra känns det som…jag nämner inga namn, men hon sitter vi tangentbordet :).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Glad barn i solen på påskdagen. Livet är härligt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Grillmästern vid grillen och de matglad vid bordet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så kikar man ut i morse och får se det här…Väder, väder, väder. Det är så underbart med väder. (Det gäller att försöka hålla den positiva ångan uppe)

Varifrån skall min hjälp komma?

Psalm 121

Jag lyfter mina ögon upp till bergen.
Varifrån skall min hjälp komma?

Min hjälp kommer från Herren,
som har gjort himmel och ord.

Inte skall han låta din fot vackla,
inte slumrar han som bevarar dig.

Nej, han som bevarar Israel,
han slumrar inte, han sover inte.

Herren är ditt skydd på din högra sida.

Solen skall inte skada dig om dagen,
och inte månen om natten.

Herren skall bevara dig från allt ont,
han skall bevara din själ.
 
Herren skall bevara din utgång och din ingång
från nu och till evig tid.

 

Jesaja 41:10

Frukta inte ty jag är med dig, se dig inte ängsligt om,
ty jag är din Gud.
Jag styrker dig, jag hjälper dig,
jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand.

I krukmakarens hus

 

Jeremia 18:1-4

Detta är det ord som kom till Jeremia från Herren.
Han sade: “Stå upp och gå ner till krukmakarens hus.
Där skall jag låta dej höra mina ord.”
Då gick jag ner till krukmakarens hus och såg att
han arbetade på drejskivan.
Och kärlet som han höll på att göra av leran
misslyckades i hans hand.
Då började han om och gjorde av leran ett annat kärl
så som han ville ha det.

 

Den här texten har funnits med mej i flera dagar nu, efter att jag blivit påmind om den av en god vän. I de följande versarna efter säger Gud till Jeremia: “Se som leran är i krukmakarens hand så är ni, Israels hus, i min hand.”

Vi får vara i Herrens hand och han arbetar ständigt med oss för att förfina sitt verk. Det är ett precisions jobb som kräver mycket koncentration och tålamod.

Ja, Herre jag vill vara den som Du tänkt att jag ska vara. Den Du hade i dina tankar när du första gången tänkte på mej.

Men livets väg är långt ifrån rak och smärtfri och den har med sina oförutsedda skarpa kurvor gett mig många blåmärken, öppna sår och brutna ben. Blåmärken läker och även öppna sår med rätt omsorg och förband, ja även benbrott kan läka med tiden. Men skador som inte tagits omhand, gipsats och vårdats gör ont, de kan läka fel, det kan t.o.m orsaka andra skador, som kanske också läker fel och leder till nya skador…

Med tiden vet du inte vad som var ursprungsskadan som lett till allt det här och som måste lokaliseras för att få rätt vård och bli hel.
Du ropar till Gud: “Hjälp mej, allt jag ville var ju bara att få bli mer lik Dej, mer mej så som Du tänkt mej. Göra Din vilja gå på Dina vägar…hur blev det så här, jag ville inte så här.

Kanske är det då som Herren tar kärlet Han har i Sin hand, som liksom inte riktigt blir symetriskt, utan hela tiden är lite skevt, och bestämmer sig för att knyckla ihop det, göra det till en lerklump igen, och börja om helt från början.

Aj, aj, aj varför gör det så ont. Jag blir hopknycklad och förstår just nu ingenting. Jag blir förvirrad, vad det, det här jag bad om i mina böner? Jag ville ju bara bli mer lik Dej? Skulle det göra så här ont.

Men någonstans djupt där inne ser jag ljuset, jag vet att det är gott. Jag är inte där ännu, men jag färdas mot det. Tack Herre för din omsorg, trots att det kan vara så smärtsamt.

Hjälp att sätta ord på sin känsla

Jag har en andaktsbok som sträcker sig över ett helt år. Jag läser den nästan varje dag. Det är olika personer som skriver en fundering till ett bibelord varje dag.

Jag vill dela med mej av Ylva Eggehorns ord som jag läste härom dagen.

Gud, jag har fallit ur mitt liv och kommer inte in igen. Min bakgrund,
min uppfostran, kan inte hjälpa mej. Jag kunde lika gärna vara föräldralös.
Min familj, mina närmaste kan inte hjälpa mej. Jag sitter som en änka
mitt i sorgen och ensamheten. Allt som var välbekant mitt sammanhang,
min tillhörighet i världen, har brutit samman. Jag känner mig som en hemlös. Kan jag komma ur min låsta situation? Var är öppningen?
Du säger att du försvarar mig. Att du följer mig genom vildmarken.
Om jag kan lägga ner min bitterhet, mina försvar, ska du leda mig vidare.

Hennes ord var kopplade till ett bibelord i Psaltaren 68:5-7

Sjung till Guds ära, lova hans namn, hylla honom som rider på molnen! Herren är hans namn, jubla inför honom, de faderlösas fader, änkornas försvarare, Gud i sin heliga boning. Gud ger de ensamma ett hem och de fångna frihet och lycka, men upprorsmännen får bo i öknen.

Jag lämnar det där. Kanske betyder det något för dej, kanske inte. Kanske idag, kanske imorgon, kanske igår.

En helg full av inspiration

Så var vi hemma efter en helg på Bunngården utanför Gränna. Det var tredje och sista helgen på Kings Kids ledarskola. Det är faktiskt en helg till, men den kommer vara i Borås och det blir en praktisk helg då alla ska vara med och ordna en “Alla åldrars dag” i Borås. Jag skrev om den i höstas, då var det först tänkt att vara i Halmstad, men nu blir det alltså Borås.

Passar på att bjuda in till den. Lördagen den 24 april i Borås. Det kommer bli en kanon dag. Vi börjar med aktiviteter på stora torget kl. 12, detta tillsammans med en familjedag som kommunen håller. Senare på eftermiddagen kommer vi ha ett “Alla åldrars möte” och cellebration party i en av kyrkorna i Borås. Vi är där hela helgen det här ser vi fram emot! Och alla som vill är välkomna!

Så nu har Marco fått sitt diplom och är officiell King Kingsledare :). I sommar blir det mer praktik då vi planerar att vara med som ledare på ett av sommarteamen. Jag kommer berätta mer om det på bloggen när det kommer närmare, men jag nämner det redan nu så du får chans att fundera på om det är något för dej, dina barn eller kanske för hela familjen. Jag kan bara säga att det var något av det bästa vi gjort när vi var med på Kings Kids teamet i Skåne –06. Här kan du läsa mer och även anmäla dej http://www.kingskids.se/team.asp, vi kommer vara med på Härnösands teamet.

P.g.a. vissa omständigheter hade jag svårt att finna inspirationen och glädjen i att åka iväg den här helgen. Men jag kan ju utan tvekan säga att jag/vi kommit tillbaka stärkta och med ny lust. Det går inte att komma ifrån att det är något mycket speciellt att vara tillsammans en hel helg med människor som brinner för samma saker och söker Gud tillsammans. Det kvittar nästan hur nere i skosulorna man är, så blir man lyft, det går inte att stå emot. Guds kraft står man inte emot. Och hemligheten eller nyckeln är att du lyfter ditt huvud från navelskåderiets blickfokus och vips så “smälter alla ting runt omkring bort som snö”. Det handlar om att stå till Guds förfogande trots mina omständigheter, Gud stoppas inte av omständigheter. Det är inte lätt när omständigheterna pockar på med kraft, det är inte lätt. Men det går. Inte genom min styrka eller kraft men genom Hans Helige Ande. Det är det som är tro som bär, hopp som får en att ta ett litet steg i taget, fast att det ser nattsvart ut och man inte ens ser ljuset i tunneln.

Jag är evigt tacksam för våra King Kids vänner. Det är en hög med människor från alla olika sammanhang, olika bakgrund, unika personligheter, olika åldrar med med ett gemensamt, ett brinnande hjärta för barn och deras (andliga)kapacitet. Det är sprudlande liv och glädje, fullt av uppmuntran och utrustning. Många gånger kan man, märkligt nog,känna sig så ensam i sitt sammanhang där man verkar och det kan vara nog så tufft att stå där med drömmar och visioner och en massa redskap i boden och man har människor runt omkring men ingen som kopplar med dej. Då är det så skönt att få träffas och koppla med de här vännerna, bli full av uppmuntran och kraft att ta med tillbaka till sitt sammanhang.

Marco och jag hade förmånen att få en “vuxenhelg” denna helgen. Barnen har varit hos mormor i Sestorp. Det har varit väldigt positivt för alla parter. Vi har kunnat slappna av på ett annat sätt och även kunnat delta fullt ut hela helgen utan avbrott och barnen har haft det kanon bra hos mormor och mormor har haft det kul med barnen. Det är väl det man kallar en “win-win situation” :). Det känns så tryggt och skönt att utan problem kunna lämna av barnen och veta att de kommer ha det jättebra och knappt hinna sakna oss för att de har så kul.

Jag vill bara säga att om du finns där ute (i vår närhet) som brinner för att nå familjer, att nå barnen, att arbeta med alla åldrar tillsammans, att förstå mer av barns andliga kapacitet, att vilja göra något i våra närområden där vi bor och lever så hör av dej till oss. Eller du kanske inte ritigt brinner ännu, men har den där lilla pirrande känslan av att Gud drar i dej,låt oss träffas. Vi skulle så gärna vilja koppla ihop med några fler för att börja träffas och be tillsammans och söka Gud för vår stads familjer och barn. Vi vill se ett utåtriktat arbete ta form här i Norrköping. Vi tror att det ligger på Guds hjärta. Är du med?

Gabriel 9 år

När det är dax för en födelsedag bli man alltid påmind om just födelsedagen. Man tänker tillbaka och känner att det var som igår som vår lille plutt (4,2 kg :) ), föddes helt hux flux i badrummet i vår lägenhet i Farsta. Gabriels födelse är den häftigaste jag haft, utan tvekan. Den var mirakulös, en övernaturligt upplevelse på högsta nivå.

Ja, i vilket fall så är det alltså 9 år sedan redan…(den 2 mars). Den här gången ville vi fira rejält, det är han värd vår ängel Gabriel. Förra året blev det ett sparsamt firande på UMU basen i Iquitos. Jag och Gabriel planerade detta dunder kalas, det längsta vi någonsin haft. Men vad kul! Kalaset ägde rum lite innan födelsedagen eftersom han fylle år en helt vanlig tisdag.

Han hade bjudit 6 kompisar + Leonardo såklart. En kompis kunde inte komma tyvärr så de blev 7 killar totalt. Vi träffades på badhuset kl. 14 för att äventyrsbada tillsammans. Jag hade med tårta och vi firade och fikade på badhuset. Det var mycket att tänka på innan och mycket att få med så jag glömde min kamera tyvärr.

Vi 17- tiden åkte vi hem till oss och Gabriel fick öppna presenter och efter en stund käkade vi hamburgare med pomme som Gabriel valt. Kvällen avslutades med film och godis och chips och läsk. Kan det bli bättre! Det var ett riktigt roligt och lyckat kalas tyckte både Gabriel och mamma.

Han var väldigt nöjd med sina presenter också.

Vilken lyxmåltid

Riktigt skönt att slappa i soffan efter bad och mat

Dagen D

Den 2 mars var det då den “riktiga” födelsedagen. Det kan bli lite förvirrande det där märkte jag,särskilt för de mindre barnen, som tror att Gabriel fyller åt två gånger (fy vad fuskigt…)

 

Vi började dagen med det traditionsenliga firandet på sängen. Jag tog i lite extra den dagen med frukost på sängen också för jag tyckte lite synd om honom att han skulle till skolan på födelsedagen. Men that´s life.. Jag fyller ju år på sommaren och har aldrig haft det problemet, bra planerat mamma :).

 

   

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Brorsan hade varit så snäll och använt sin sparade veckopeng för att köpa en jätte låda lego till Gabriel. Mammas och pappas present sparade vi till kvällen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På eftermiddagen kom bästa kompisen och lekte och hjälpte till att bygga ihop legot. Tisdagar är fotbollstränings dag, som Gabriel älskar. Så familjefirandet fick vi ta på kvällen. Men efter fotbollen så gick pappa och Gabriel på Mc Donald´s först. Sedan åt vi kladdkaka och överlämnade presenten.

Dagen slutade med en lycklig 9-åring!!!

Vilken härlig dag!

En sån här dag skäms man faktiskt lite att man klagat så på vintern och snön. Lagom kallt och strålande sol i ett vitt vinterlanskap. Varm choklad med marshmallows och knäckemacka i pulkabacken, bättre blir det det inte!

Förutom att det fattas två familjemedlemmar förstås. Pappa Marco jobbar och Alicia leker med bästa kompisen.

      Och sen när man kommer hem och kollar ut på baksidan har vi världens sol som håller på att smälta bort snön från terrassen. Åhhh,vad glad jag blir. Jag älskar vår uteplats, det måste vara den bästa i hela Klockartorpet, vi har jämt massor med varm skön sol. Jag bara kunde se mej själv en skön vårdag sitta i solstolen och bara njuta.

Sanningen är den att jag har faktisk blivit lite mer kompis med snön den sista tiden och det känns jätteskönt. Allt hänger ju på attityden.

 

 

 

 

I övrigt på sportlovet så går barnen på cirkusskola i Borgsmohallen mellan 10-15. Det har varit mycket lyckat. Är väldigt glad att de satt start tiden till 10 och inte 9 :). Bara Emanuel är hemma med mej. Dagarna går så grymt snabbt i alla fall. Tänker ju hela tiden att jag måste plugga…. Men det finns så mycket att göra här hemma.

 

 

På fredag blir det kalas för Gabriel. Det ska bli jättekul. Vi börjar med att träffas i simhallen för att bada tillsammans med kompisarna och sedan åker vi hem till oss och käkar hamburgare och tittar på filma och snaskar en massa gott. Vad skönt det är när barnen blivit lite större. Det var så enkelt att handla till kalaset, jag blev förvånad, vi hoppar papperstallrikar med tryck och godis påsar och girlanger e.c.t e.c.t. Det här kommer bli ett kanon kalas det är jag säker på.

Sen på lördag är grabbarna bjudna på kalas i busfabriken av en kompis. Så det här blir en riktig lyxhelg, eller hela veckan känns lyx. Man skulle ha lov lite oftare.

 

Förra helgen, när det var snöstorm och busväder till max ni vet, då kom våra kompisar från Stockholm äntligen till oss och hälsade på. Denna resa har varit planerad sedan nyår då vi var där. Men vi har fått skjuta upp den och skjuta upp den av olika orsaker och så bestämmer vi just denna helg med snöstorm…men varför ska man låta sig hindras av det…?:)

För nu blev det ju faktiskt en helg vi sent kommer glömma av flera orsaker. Vi råkade även få en extra nattgäst på lördagen också. Han skulle bara komma förbi från Linköping och hämta upp en dator och sen åka hem igen, men det gick ju inte. Ja, det var ingen främling direkt utan brorsan till mannen i familjen som var och hälsade på. Men det var ju bara kul ju fler desto roligare. :D

Vi hade ganska kul åt att han fick uppleva “Annorlunda familjerna” live… (Dåligt namn på en underbar reality serie) Vi har ju fyra barn och våra vänner har fem!

Men kul och mysigt var det. Tackokväll på fredagen och badhuset på lördagen dessutom lyckade “mammorna” ta sig ut och iväg till bion på kvällen också. Jag är fascinerad, men det hade inte gått utan en modig privat chaufför!

 

 

 

    

  

 

 

 

 

 

 

  

  

 

 

 

 

 

Och helgen innan det, min sista “ensamma helg” var mamma här på besök. Hon skulle ta med Alicia på Disney on Ice i Linköping. Det var Alicias födelsedagspresent som nu skulle infrias. Det blev en mysig kväll för mormor och barnbarn, de var båda väldigt lyckliga när de kom hem!

 

 

     

       

 

 

 

 

 

 

 

 

Då har jag gjort en resumé på de senaste veckorna, så går det när man inte hänger med och uppdaterar i tid…