I krukmakarens hus

 

Jeremia 18:1-4

Detta är det ord som kom till Jeremia från Herren.
Han sade: “Stå upp och gå ner till krukmakarens hus.
Där skall jag låta dej höra mina ord.”
Då gick jag ner till krukmakarens hus och såg att
han arbetade på drejskivan.
Och kärlet som han höll på att göra av leran
misslyckades i hans hand.
Då började han om och gjorde av leran ett annat kärl
så som han ville ha det.

 

Den här texten har funnits med mej i flera dagar nu, efter att jag blivit påmind om den av en god vän. I de följande versarna efter säger Gud till Jeremia: “Se som leran är i krukmakarens hand så är ni, Israels hus, i min hand.”

Vi får vara i Herrens hand och han arbetar ständigt med oss för att förfina sitt verk. Det är ett precisions jobb som kräver mycket koncentration och tålamod.

Ja, Herre jag vill vara den som Du tänkt att jag ska vara. Den Du hade i dina tankar när du första gången tänkte på mej.

Men livets väg är långt ifrån rak och smärtfri och den har med sina oförutsedda skarpa kurvor gett mig många blåmärken, öppna sår och brutna ben. Blåmärken läker och även öppna sår med rätt omsorg och förband, ja även benbrott kan läka med tiden. Men skador som inte tagits omhand, gipsats och vårdats gör ont, de kan läka fel, det kan t.o.m orsaka andra skador, som kanske också läker fel och leder till nya skador…

Med tiden vet du inte vad som var ursprungsskadan som lett till allt det här och som måste lokaliseras för att få rätt vård och bli hel.
Du ropar till Gud: “Hjälp mej, allt jag ville var ju bara att få bli mer lik Dej, mer mej så som Du tänkt mej. Göra Din vilja gå på Dina vägar…hur blev det så här, jag ville inte så här.

Kanske är det då som Herren tar kärlet Han har i Sin hand, som liksom inte riktigt blir symetriskt, utan hela tiden är lite skevt, och bestämmer sig för att knyckla ihop det, göra det till en lerklump igen, och börja om helt från början.

Aj, aj, aj varför gör det så ont. Jag blir hopknycklad och förstår just nu ingenting. Jag blir förvirrad, vad det, det här jag bad om i mina böner? Jag ville ju bara bli mer lik Dej? Skulle det göra så här ont.

Men någonstans djupt där inne ser jag ljuset, jag vet att det är gott. Jag är inte där ännu, men jag färdas mot det. Tack Herre för din omsorg, trots att det kan vara så smärtsamt.