Ok, jag inser jag kommer inte blogga varje dag. Jag som kom igång så bra. Men, men… Jag har inte varit på topp de senaste dagarna och då känns det inget roligt att skriva heller, jag har absolut ingen lust.
Jag funderar på varför man ska känna sig så upp och ner ibland. Ofta kan man ju inte ens själv riktigt sätta fingret på det. Det är ju en kombination av saker. Så är det för mej i alla fall. Sen känns det så tråkigt att omständigheterna ska påverka så mycket. Jag faller så lätt för det. Men man måste ju kunna hålla sig samman även om omständigheterna är kass. Det är något att öva på.
Känns mycket bättre idag på eftermiddagen och då kan man ju fundera på hur mycket det har att göra med den fantastiska nyheten som jag fick. Som jag berättat så är vår bil på bilkyrkogården, vilket känns så otroligt surt. Samtidigt som jag känner mig dum för att vi inte fattade bättre och den skulle kunnat räddas. Det är ju mycket pengar… Jag stressade först upp mej massor över detta vilket sedan gick över till deppighet. (Det här är bara en av sakerna som känns jobbiga) Känns lite jobbigt att säga det, när man är fattig som en lus allt som oftast, men vi behöver verkligen en bil. Man blir så otroligt fast utan. Så ska runt 30 000 kr fram på något sätt. Vi har kollat på ett ställe men det blev ett nej. Så håller vi på att kolla ett lån, men det är semestertider. Snart ska jag och barnen på läger och tälta o.s.v. vi behöver verkligen bil nästa helg.
Men så ringer min mor och berättar att mormor fått vet vad som hänt och att vi hade varit och kollat på en bil i Linköping. Hon vill då erbjuda sig att låna ut pengar till oss för att köpa den bilen. Oj, vad glad jag blev, jo, när jag tänker efter, det blev så mycket lättare, jag kan andas bättre. Så skönt! Jag måste säga att ångesten över bilen har byggds upp de senaste månaderna för det var så mycket fel på den hela tiden. Marco är nästan lättad att den är borta. Visst håller med, men jag tänker mest på alla pengarna som bara försvinner ner i svarta bilhålet.
Nej, nu byter vi ämne, nog om bilen. (Men jag är så glad och tacksam över min snälla familj som gör så mycket för oss)
I dag var Alicia på Amandas 7-års kalas i Busfabriken. Sedan fick vi vinka Hej då på ett tag för de åkte direkt efter till Kroatien med bil. De ska ha en skön välförtjänt semester i några veckor. När man bilar har man friheten att stanna så länge man vill eller åka när man vill. Vi kommer att sakna er! Kram
På eftermiddagen var vi och badade och trängdes med halva Norrköping på Himmelstalundsbadet, förutom Marco och Gabriel för de tittade på fotboll. Sedan bjöd vi med några vänner hem och grillade och hade en trevlig stund. Åh, vad jag äääälskar sommaren.
