La Paz here we come!

Det var inte så farligt med snöovädret, dagen efter kunde vi åka kl.8.00 på morgonen. Resan tog ca 8 timmar, vilket känns väldigt lite i jämförelse med vissa resor vi gjort. Bussen hade bekväma säten och vägarna var av asfalt, vilket jag inte längre ar för självklart. Det fanns bara ett problem, det fanns igen toa på bussen. Egentligen fanns det en toa med den var låst av chauffören, han sa att den inte funkade men jag vet inte om jag riktigt tror på det. Inet en enda av busarna i Bolivia har haft toa. Och denna chauffören hade ingen lusta att stanna någonstans så att åtminstone barnen skulle få kissa i vildmarken. Vi fick verkligen insistera ett par gånger och då blev han jätte irriterad. Det finns en annan sak med alla dessa resor i bussarna som jag inte gillar. Det är att det sätter på alla möjliga filmer med hög volym. Förutom att det kan vara irriterande för vem som helst att ha spanskdubbade 80 och 90-talfilmer skrikande i högtalarna så är det en hel del filmer som jag inte vill att mina barn ska se. Men sånt tänker de inte alls på, det finns inte ens på “kartan” för dem. Det är ok om de sätter på komedier eller så, vilket hänt 2 ggr hittills, men pang pang och blod,….nej!

En gång satte de på en riktig skräckfilm. Det vara några i teamet som kände igen den när den började och de kom fram till mig och berättade att den var jätte otäck. Den gången lyckades vi få dem att stänga av, efter att första personen stuckigt en hårnål i halsen på sig själv…..

Det är mycket man får ta i tu med som man aldrig tänkt på innan.

Vi kom fram till La Paz vid 16-tiden. La Paz är häftigt, vi kom in i staden uppifrån bergen. Just det vi såg faktiskt lite snö på vägen till La Paz. La Paz är indelat i låga och höga staden kan man säga, La Paz är en gryta. Det är en häftig syn att se staden breda ut sig från grytans mitt upp mot kanterna och upp på höjden.

Vi blev upphämtade på stationen av två killar med munskydd, jag tror de hade hört att nästan alla i teamet var sjuka :). Det röda teamet hade redan varit här sedan dagen innan och nu tog vi en buss till barnhemmet där de bodde och jobbade. Det var ytterligare en timma med buss uppåt utåt stadens kant. Jag bad några gånger att bromsarna skulle hålla och att bussen skulle orka i de kurviga uppförsbackarna.

Här ser ni Alalay, som barnhemmet hette. Det var ett stort område med flera byggnader. Det var en fantastisk utsikt med bergen runtomkring

Barnhemmet var stort. Vårt team hann ju inte vara med barnen lika mycket som det andra teamet. På eftermiddagen/kvällen gjorde vi inget särskilt. Dagen därpå hjälpte vi till praktiskt på området bl.a med att samla skräp och bränna, även sortera leksaker och böcker. På eftermiddagen hade vi ett program för barnen, men det var inte alla barnen som var med. Därefter packade vi ihop och åkte till kyrkan inne i staden som vi ska arbeta med resten av veckan.

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi hade fått veta att vi skulle få bo i olika familjer. Vi blev alla något imponerade av kyrkan. Den var så fin och så stor. De hade ett super mysigt café och ett pingisrum, ett bönerum som var super stort där det alltid fanns människor som bad och lovsjöng. Wow, det säger jag alltid när jag inte kan hitta fler ord. Jag har fortfarande så otroligt svårt med dessa kontraster i det här landet. Jag förstår dem inte bara. Vad jag sett av Peru och Lima så, visst finns det några fina hus och rika människor, men här, det är så många.

 

 

 

 

 

 

 

 

I vilket fall så på kvällen var det ett möte. Det var ett riktigt härligt möte. Sedan blev vi presenterade för våra värdfamiljer. Vi blev presenterade för en 25-årig tjej som heter Cathy. Hon berättade att just nu var hon och hennes 12-årige lillebor ensamma i huset för hennes mamma och lilla syster var på semester i Egypten. Jag började ana att den här familjen har pengar. Sedan berättade hon att hon just kommit hem från en 1 månad lång runt resa i Europa. Hon hade t.o.m besökt Norge! Nu förstod jag att de var rika.

Vi bara gapade när vi kom in i huset. Det är 3 våningar högt eller egentligen 4 om man räknar källaren. Det är byggt i typ engelsk stil. Vitt med mörka bjälkar som sticker fram. Vi blev erbjudna 3 egna sovrum, men vi tyckte 2 rum räckte mer än väl. Alla sovrum har egen toa och dusch men badkar. Vardagsrummet eller finrummet är superstort och L format med två soffgrupper en fontän i mitten och ett matsalsbord med 16 stolar. Wow, där kom det igen. Ska se om jag får låna kameran så jag kan ta lite bilder på huset.

Deras hembiträde hade dukat upp ett bort i köket med mackor och te och skinka och ost. Wow igen, det var länge sedan vi fick annat än marmelad på mackan. Det var lite kyligt på kvällen men inte minusgrader som jag sett på internet att det var i La Paz, jag tror att det är uppe på höjde det är minus grader på natten.

Följande dagar  kommer vi vara ganska upptagna med olika aktiviteter i församlingen. De flesta äter lunch hemma hos sina familjer men eftersom Cathy jobbar hela dagarna så får vi äta i yrkans café.

Väntans tider

Idag kl. 12.00 skulle vi tagit bussen till La Paz. Så blev det inte. På morgonen var det på nyheterna över hela Bolivia att vägen som går genom bergen till La Paz hade snöat igen. Har vi hör den förut....
Jag var inte jätte ledsen kan jag säga. En dag till i solen i härliga Cochabamba. Å andra sidan så ska vi vara med på ett möte ikväll, och det var jag som stod näst på tur att predika. Jag vet att det hade kommit förr eller senare, men på något sätt så kändes det där senare bättre.

Jag har spenderat 3 timmar av eftermiddagen i solen förberett min predikan. Det blir ju spännande det här. Det är absolut första gången jag gör detta. Jag har det inte i mej själv. Jag har bett massor inför detta och det är bara med den Helige Andens hjälp som jag ska klara det här.

Nästa gång jag skriver blir det förhoppningsvis från La Paz. Vi ska infinna oss på bussterminalen kl. 07.00 imorgon...gäsp.. hoppas bara inte vi får stå och vänta allt för länge.

Kontraster

Cochabamba har fascinerat mej så mycket. Alla dessa fina hus överallt. Modernt och vad man kan se, välbärgade människor. Och då är det inte bara i kvarteret där vi bor utan i olika delar av staden, centrala staden. Men jag visste att det fanns en annan verklighet också, bara det att vi inte sett den ännu.

I går fick vi se lite av den andra verkligheten. Varje lördag har en grupp i församlingen ett torgmöte” på ett litet torg i “gamla staden”. Det är oftast samma människor som kommer till dessa möten om jag förstod rätt. De sjunger och har undervisning för vuxna, ungdomar och barn. Idag hade vi även läkaren med oss som skulle undersöka dem som ville. Jag vet inte hur ofta han gör detta, men lite nu och då antar jag. Efter lovsången delade vi alltså in de som kommit i dessa tre grupper och vi hade olika personer som undervisade från vårt team.

 

 

Jag med flera var med barnen och jag började med att berätta historien om Samuel. Sedan fortsatte vi med  lekar och sånger och ännu en bibelhistoria. Dessa barn var smutsiga och hade trasiga slitna kläder som ibland knappt hängde ihop. De flesta hade flip-flop sandaler.

När mina vänner berättade sin bibelhistoria gick jag runt bland de små barnen som inte kunde sitta still och pratade lite med dem. Många av de små barnen1-2 åringarna kom med sina storsyskon som kanske var 7-9 år.

 

Mina ögon drogs särskilt till en lite flicka som såg ut att var ca 1½ år. Man såg i hennes ansikte att hon troligen hade lite Dawnsymdrom. Rätt som det är börjar hon dra ner byxorna och jag tittade på henne för att se vad hon skulle göra. Jag trodde att hon kanske skulle kissa. Inga av de fattiga människorna vi träffat här i Latin Amerika använde blöjor på barnen, så de lär sig vi väldigt tidig ålder att bli torra. När hon visade magen blev jag chockad hennes mage såg ut som en 8 månaders gravid.

Det visade sig att hon bajsat på sig och det var därför hon vill ta av byxorna. Hon var först lite rädd för mej. Jag frågade runt bland barnen vem som var hennes mamma. En pojke på ca 7-8 år sa att hon var hans lilla syster. Så jag sa till honom att hämta hans mamma. Nej, det går inte hon är långt borta, sa han. Så jag insisterade och visade att hans lilla syster bajsat på sig. Nej, hon är på marknaden långt bort och jobbar. Men kan du springa och hämta ett par byxor då, sa jag. Nej, hon är jätte långt borta, det går inte. Ok, nu förstod jag.

Det gick liksom inte in för mig först att mamman gick inte att nå, han hade ensamt ansvar för sin lilla lillasyster. Nu gällde det att snabbt komma på något. Jag sprang och hämtade min ryggsäck och tog fram våtservetter och ett par extratrosor till Alicia och Emanuels extrabyxor. Saken var den att den lilla flickan var rädd för mig. Så först försökte jag få brorsan att hjälpa till. Men hade inte så stor lust att ta av bajsbyxor när han istället kunde lyssna på en spännande bibelberättelse. Så det vara bara att försöka rengöra den stackars lilla ledsna och rädda flickan. Efter en stund tystnade hon och jag fick klä på henne. Sedan förstod hon att jag inte var farlig så jag bar henne. Hennes små tänder var redan svarta av karies, vilket är en mycket vanlig syn bland de fattiga barnen.

Jag gick med henne till doktorn som satt i bakluckan på en bil och undersökte och skrev recept. Hon blev livrädd för honom så det gick inte så lätt att undersköka. Han bekräftade att hon hade Dawns syndrom light. Hon var väldigt förkyld och hade bronkits. Han kunde inte riktigt undersöka magen, men han sa att det inte var ovanligt att barnen såg ut så p.g.a kosten eller parasiter. Han fick i alla fall klippa bort ett tuggummi från hennes hår som satt fast där :) Det fanns inte så mycket mer att göra för henne där och då.

Mitt hjärta gick i bitar för de här små barnen. Jag kände mig så hjälplös, denna korta lilla stund vi var där. Det visade sig att brorsan till den lilla flickan hade ansvar för ännu en lillasyster som var ca 4 år. Jag gav honom 10 kr till honom och sina syskon. Det känns larvigt men jag visste inte vad jag skulle göra.

 

Kvinnor och barn köar hos doktorn som sitter i bakluckan på den vita bilen. Den lilla flickan med hatten och gröna tröjan var jätte söt i sina traditionella kläder, men hon visste hur man tiggde. När vi tog kort ville hon ha betalt för det.

Här är jag med den lilla flickan till vänster om mig är hennes storebror och till vänster om honom hans andra lilla syster.

Efter det här gick vi till en Plaza som jag tror ligger i centrum. Där gjorde vi vårt program med draman och vittnesbörd. Precis innan vi skulle gå fram och göra vårt drama kom en kille fram till mej och ville putsa mina skor. Han insisterade, så jag sa lite snabbt att om du sätter dej här framme och tittar på allt vi gör så kan du göra det sedan, alltså putsa skorna.

Han satte sig snällt och tittade på vårt program som tog ca 30 min, det kom även 2 andar skoputsar kompisar och satte sig med honom. Så fort det var slut kom han fram till mej. Så jag sa till honom ok, kom här till bänken så sätter vi oss. Jag hade redan haft min plan klar hela tiden. Han skulle precis börja packa upp sina skoputsarsaker, när jag sa nej sätt dej här bredvid mej. Vad kostar en skoputsning? 2 kr, sa han. Ok, varsågod, jag gav honom 2 bolivianos, som är i stort sett samma som 2 kr. Sedan började jag prata med honom om dramana och vad de innebär. Att Jesus har dött för honom och att Han älskar honom. Inom ort kom hans 2 kompisar och satte sig och lyssnade. Jag pratade med dem ett bra tag. Två av dem verkade lite drog påverkade. Efteråt när det kom några mer grabbar så sa de att den första killen tog droger, jag tror det var att sniffa lim, men jag är inte säker på vad de sa. Jag hade ett bra snack med dem i vilket fall, jag utmanade dem att prova att be till Jesus. Jag uppmuntrade dem att ta noga vara på de pengar de tjänade och inte slösa bort dem eller använda droger. Jag sa att det är bra att de försöker tjäna sina pengar genom att jobba och inte bara gå runt och tigga. En av killarna, som sa att han var 12 år men det tror jag inte på han såg ut som 8, han satt tyst och lyssnade på allt jag sa. Jag tror att han kommer be till Jesus ikväll när han är ensam.

För den som håller ut…

…väntar välsignelser. Ibland kommer dom snabbt och oväntat. Som jag skrev tidigare så hade jag inte så höga förväntningar på Bolivia, rent materiellt och standard mässigt. Jag var mer eller mindre förberedd på det värsta faktiskt.

Vi blev alltså snabbt hämtade på stationen. Bagaget och vi åkte i taxibilar ca 10 min till huset där vi blev mottagna. Det var redan strålande sol och varmt, bara det var underbart.Det korta turen genom staden gav ett helt annat intryck än det jag förväntat mej. En modern storstad med vackra hus och stora byggnader.

Vi kom fram till ett hus med en gård och flera personer välkomnade oss inklusive pastorn för församlingen.  Frukosten stod redan på bordet. Vi alla var saliga, vi fick goda mackor med smör, skinka och ost!! De senaste veckorna har frukosten bestått av bröd och marmelad, te eller kaffe.

Vi fick veta av pastorn att församlingen just köpt en egen fastighet och att de förhoppningsvis skulle få nycklarna till huset idag. Då skulle vi få sova i det huset, som de första att inviga det. I annat fall skulle vi få sova där vi var nu. De hade full förståelse för att vi var trötta så de lät oss vila resten av dagen. Men de flesta ville duscha först. Det fanns bara en dusch så det tog sin lilla tid för 16 personer att bli klara. Våra barn var bland de första att få duscha, Alicia och Emanuel hade inte duschat på över en vecka p.g.a att de var sjuka och det var så kallt på förra stället.

Vi fick en god lunch mitt på dagen och senare på eftermiddagen fick vi veta att församlingen fått nycklarna och vi skulle åka till huset. Hittills hade vi känt oss så välsignade på vårt nya ställe, men det visade sig att det var inget emot vad som skulle komma. Det var inte vilket hus som helst som de hade köpt. Det var en dröm villa med super stor tomt och flera byggnader på tomten. Jag har aldrig i hela mitt liv gått in i ett hus som detta. Det är vad man kan se i vissa amerikanska filmer.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Någonting visst för tankarna till Titanic…

   

Husets fram och baksida

   

De andra två husen på tomten

Hela teamet bor på övervåningen. Vi har ett stort rum + ett litet. Tjejerna har ett jättestort rum med världens största lyxbadrum men dubbla handfat, dusch och jacuzzi. Och killarna har ett stort rum. Vi har också egen toa med VARM dusch och badkar. Och killarna har sin egna toa med dusch på undervåningen.

  

Vi var överväldigade kan jag lugnt säga. Jag kunde inte sluta le, eller rättare sagt skratta.

Och det bara fortsatte. Det var redan kväll och dax att äta kvällsmat, så vi blir körda i bilar till en jätte mysig restaurang som ett par i kyrkan äger, en kristen restaurang. De spelar kristen salsa och har massor med tavlor med bibelord på väggarna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Just det, de hade världens sötaste cockerspaniel valp på restaurangen också.

Det visade sig att vi skulle äta på denna restaurang två ggr per dag resten av veckan. När vi kom tillbaka till huset på kvällen så hade vi en stund av tacksägelse med pastorn och några i församlingen. Pastorn är väl berest och har bl.a varit i Sverige och besökt Livets Ord. Rätt coolt tycker jag.

De kommande dagarna har vi hjälpt till att ställa iordning huset. De hade redan flyttat alla sina saker och lämnat dem på baksidan huller om buller. Vi tyckte det var jätte kul att få städa och fixa. Det kändes som ett privilegium att inviga deras nya kyrka.

 

 

 

  

 

 

Vi har aldrig tråkigt när vi jobbar tillsammans…

 

På torsdagen hade vi ett kvällsmöte i den nya “huskyrkan”. Ett par som ursprungligen kommer från den här församlingen, men som bor i USA sedan 20 år tillbaka, var på besök och han predikade super bra.

Det som har varit lite jobbigt är att flera i teamet är sjuka. Och p.g.a vi bor så tätt intill varandra så smittar det från den ena till den andra. Det började ju redan förra veckan i Monterico. Symtomen är ont i halsen, ont i kroppen som sedan går över till hosta och feber. Några av tjejerna har varit sjuka snart en vecka.  De har en läkare här i kyrkan så igår kväll undersökte han alla i teamet. Några ska få antibiotika. Alla i vår familj är friska nu. Be gärna för oss att vi får fortsätta att vara friska och att alla i teamet snabbt ska bli friska så vi kan vara starka de sista två veckorna.

Man klarar mer än man tror

Här kommer berättelsen om vår resa till Cochabamba i Bolivia.

Vi tog alltså en buss i Jujuy som tog 5 timmar, bussen släppte av oss på terminalen ca 1,5 km från gränsen. Den sträckan fick vi gå med allt bagage. Vi befann oss nu på 3600 meters höjd över havet, vilket kändes. Det är första gången för mig att vara så högt upp. Direkt när jag började gå fick jag hjärtklappning och ont i bröstet och jag började känna mig yr. Men det var bara att traska på. Jag hade redan fått lite ont i huvudet men jag trodde det var för att jag var trött. Vid gränsen fick vi fylla i ett papper och få stämplar i passen.

Alla  amerikaner fick fylla i extra papper och betala en visum avgift på 135 dollar. Det är för att Bolivianer får betala det priset om de ansöker för amerikanskt visum. Det tog jätte lång tid för dem att få sina papper i ordning och en tjej i vårt team svimmande vid passkontrollen p.g.a den tunna luften.

Sedan fick vi gå ytterligare någon km till nästa buss terminal. När vi kom dit var vi hungriga och trötta och då får vi veta att dagens buss till Cochabamba är full och nästa gick inte förens vi 17- tiden nästa dag. Wow.  Där stod vi med allt bagage och väntade på att de tre sista amerikanerna skulle passera passkontrollen, de hade slut på visumklistermärken så de fick snällt sitta och vänta en timma tills de fick nya. Under tiden stod vi andra på terminalen och väntade. Våra två andra ledare gick iväg för att leta boende över natten. Jag trodde att de skulle kolla hostal eller vandrarhem, men det fick jag veta när de kom tillbaka en timma senare att det har vi inte budget för utan de hade gått runt och knackat dörr i olika kyrkor. Och till slut hade en pastor sagt ja, de skulle ha möte på kvällen men vi var välkomna att övernatta i kyrkan. Under tiden hade de som ansvarar för biljetterna kollat lite mer och hittat biljetter kl.8.30 morgonen därpå till Potosí. Det röda teamet skulle stanna i Potosí nästa vecka, som ligger på vägen till Cochabamba. Det är en liten omväg men hellre det än att vänta till kl. 17 dagen därpå. Så de bokade biljetter för hela teamet till Potosí.

Efter ca 3 timmar stående på terminalen skulle vi äntligen äta ett mål mat vi fick gå i två grupper för några måste vakta bagaget. På restaurangen bestämde Marco och jag att vi skulle kolla ett hostal nära terminalen för vår familj. Vi var så kalla och trötta och att sova på golvet i en kyrka utan madrasser och filtar kändes nästan omöjligt. Emanuel var fortfarande hängig och ville bli buren hela tiden, Leonardo var bättre med inte helt bra. Marco hittade ett rum nära stationen med 4 sängar för under ca 170 kr. Utan toa och dusch. Men det var sängar, stenhårda, men ändå. Jag var stelfrusen, när vi fått dit bagaget kastade vi ner barnen i sovsäckarna, men alla kläderna på och jag lade mig också med kläder på.

Efter någon dryg timma i sov säcken fick jag upp värmen något men huvudvärken jag haft hela tiden förvärrades och det kändes som pulsen i halsen skulle hoppa ut. Jag kunde inte sova. Emanuel låg bredvid mej, han vakande till och gnällde och sparkade av sig sovsäcken ca var 15:e minut. Han var väldigt orolig. Jag tror han hade svårt att andas och kände lite panik och det var därför han inte ville vara i sovsäcken. Men han var tvungen han var iskall, hans händer var som is vid ett tillfälle. Ibland kände jag också panik och det var många tankar som gick genom huvudet. Ska vi klara det här? Jag bad om kraft. Vi 4 tiden på natten var jag helt slut hade bara sovit småstunder och huvudet sprängde. Emanuel ville till pappa så Marco lade honom i sin säng men då ville Emanuel sova själv, så Marco lade sig i Alicias säng. Men innan det letade han upp en huvudvärkstablett. Det hjälpte verkligen. Jag fattar inte att jag inte tog den tidigare, men men… Jag sov ett par timmar innan det var dax att packa ihop och dra iväg till stationen.

Bussen skulle gå 8.30, den kom in vid 10-tiden. Vi fick veta att det inte fanns toa på bussen som skulle ta ca 8 timmar till Potosí. Alla stack iväg på toan på terminalen lite snabbt och så åkte vi väg. Det var en ganska obekväm gammal buss. Den var nästen fullsatt. Så fort vi kom ut ur staden, Viazón, blev det grusväg. Då kom jag ihåg orden från en person som jag träffat i Argentina, att så här är vägarna i Bolivia. Det var dammigt och guppigt, ibland illa, ibland värre. Det går inte riktigt att beskriva, det måste nästan upplevas. Efter ett par timmar genom mer eller mindre ödemark, kom vi till ett litet samhälle. Där stannar bussen och de flesta av oss rusar av och går på toa. Under tiden går det på massor med folk, jag såg dem och tänkte hur ska det här gå? Jag var sist av och stack iväg till ett litet stånd där de sålde några “majspaket”. Jag stod och valde lite och kollade hela tiden bakåt på det jag trodde var vår buss. När jag började gå mot bussen insåg jag att det var inte våran. Då hör jag en kille i vårt team ropa på mej från en buss som redan hade börjat åka, det var bara att springa :). Jag vet att de inte hade åkt så långt utan mej men ändå.

Det var som jag trodde bussen var överfull, ett antal personer stod i gången, även en kvinna med ett barn. Resan gick vidare, vi åkte och åkte, och åkte och åkte. Samma grusvägar, som föresten inte alltid var vägar utan bara rakt igenom ökenlandskapet. Det var jord och åter jord. Lite kaktusar och en och annan torr buske såg vi. Lite nu och då såg vi små, små hus gjorda av lera och en och annan människa som bodde där, lite getter och åsnor sprang på vägen ibland. För mej var det helt ofattbart hur det kunde bo människor mitt ute i igenstansland? Vad levde de av? Hur tog de sig till civilisationen? Timmarna gick, det gick väldigt sakta ibland. Man hann att tänka väldigt mycket.

Vi stannade några gånger för toa paus, vid 20. 30 tiden kom vi äntligen fram till Potosí. Över 10 timmar på grusväg. Av bussen och av med allt bagage. Vi gick ca 30 m till bussterminalen, för bussen släppte av någon anledning av oss en bit ifrån. Vi fick snabbt veta att nästa buss för oss, vita teamet, gick om 20 min. Jag hann inte säga hej då till röda teamet, bara ta resväskorna och springa iväg. Ingen toa här heller, snabbt få barnen att kissa utanförbussen och hoppa på. Men vi var glada ändå att slippa stå och vänta. Vi hade inte ätit något direkt mer en lite mackor som ledarna köpt åt oss. Denna buss tog oss inte hela vägen till Cochabamba. När vi kom ut ur Potosí insåg vi att vi åkte på asfaltsväg, vilken lycka! Bussen var fullkomligt överfull. Chauffören släckte alla lampor i bussen nästan med än gång så det fanns inte så mycket annat att göra än att försöka sova. Vi satt relativt långt fram, hela gången var full av människor och även barn som gång på golvet och sov. Det var relativt kallt i bussen, men barnen somnade efter ett tag och jag sov också lite.

Kl. 03.00 på natten blev vi avsläppta utanför en bussterminal i en stad som jag inte vet namnet på. Vi hade inte en aning om vad som skulle hända. Vi frågade runt lite folk som gick av bussen och fick lite olika svar om när nästa buss gick. Men ett svar verkade lovande han sa att vi skulle gå ett 50-tal meter runt hörnet så fanns det en buss där som skulle gå inom en timma, wow lät ju fantastiskt. Marco lyckade dessutom stanna en taxi som körde nästan alla våra väskor till bussen för under 10 kr.

Vi fick sätta oss i bussen direkt och mycket riktigt så åkte den ca 40 min senare. Skönt att vara på väg. Som vanligt hade vi inte en aning om vart vi skulle hamna mer än hos en församling i Cochabamba. Men jag kan säga med tanke på vad jag hört om Bolivia att det är ett fattigt land och vad vi hade sett på vägen i bussen så var jag beredd på nästan det värsta.

Vi anlände på terminalen i Cochabamba kl.8.00 på morgonen, två dygn sedan vi på började vår resa. Vår ledare hade ringt till kontaktpersonen kvällen innan och sagt att vi var på väg men vi visste inte säkert vilken tid vi skulle komma in. Så hon gick iväg och ringde igen för att säga att vi kommit. Det första jag lade märke till var att det inte var så kallt, skönt, jag var så trött på att frysa. 5 min senare kommer vår ledare tillbaka med en kille som tog emot oss. Wow..han hade stått på stationen och väntat på oss sedan kl 6 på morgonen, dubbel wow. Vi var väntade!!

Några bilder från Jujuy-Monterico

Här kommer några bilder från vår vecka i Monterico.

Den berömda bilresan från terminalen till kyrkan. Nu är de glada, men det är innan de visste att de skulle åka i 45 min på det flaket.

Här är kyrkan och den långa gången vi fick gå igenom när vi kom fram. Till höger sitter ett skynke och på andra sidan fanns bilar och annat skrot samt vårt matbort och “köket”.

Längst upp i bilden till väster är “köket”, där lagade de all mat till oss.

I bakgrunden ser man bilarna i lagerlokalen.

Här är tjejernas sovrum. För att gå på toa fick de gå ut på gatan och in i kyrklokalen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi hade aldrig någon ledig dag förra veckan eftersom vi reste redan på måndagsmorgonen. Ledig dag är på måndagar. Men vi fick nästan en hel dag med församlingen i en park på lördagen. De grillade kött och vi spelade fotboll och basket och bara slappade.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var en tuff vecka på flera sätt, Emanuel var sjuk och vi frös så mycket. Men det fanns ett riktigt glädje ämne för barnen och det var den här lilla gullig hundvalpen som fanns i familjen som vi bodde hos. Mamman i familjen hade hittat honom övergiven på marknaden dagen innan vi kom. Han var verkligen världens gulligaste!

Alicia var den som blev mest kär i hundvalpen. Hon ansåg den som sin egen de här dagarna. Han fick aldrig något riktigt namn, vi kallade honom för vovven eller “Sueco” = svensken. 

Sista bilden från Monterico. Här är familjen som vi bodde hos. Mamman och pappan står bredvid mej. De hade 7  barn. Den äldsta var 24 och den yngsta 8 år.På bilden syns 3 av deras döttrar.

Uppdatering

Har uppdaterat bloggen med flera inlagg. Kolla garna en bit tillbaka i tiden.

En annorlunda kväll

Vi blev aldrig upphämtade utanför kyrkan utan fick gå ett par km till en busshållplats och ta bussen till Jujuy och kyrkan där det röda teamet var. Det var redan sent när vi kom, men det var kul att få träffa våra vänner och höra hur de hade det. De hade haft en mycket tuff vecka. De hade det också väldigt kallt som vi men det värsta av allt var att de inte fått mer än 8 madrasser och de är 14 personer i teamet. Så de hade turats om att sova på golvet vilket varit is kallt förstås, det hade inte heller fått så mycket mat?? Mycket märkligt, vi har alltid blivit så val omhändertagna på alla ställen och även om församlingen är fattig så har de försökt ge oss det bästa.

Vi förstod inte varför pastor ennamors ville att vi skulle komma och sova sista natten i hans kalla kyrka utan madrasser. Det var ingen som förstod. På kvällen hade de gudstjänst som var lite mäsklig. Jag satt mestadels i ett rum bredvid med Emanuel, och Maria som hade vattkoppor,  eftersom han var jätte hängig. Gudstjänsten var jättelång och när den äntligen var slut så ville vi börja fixa inordning så barnen kunde lägga sig. Barnen skulle få en madrass att dela på och Marco och jag skulle ligga på golvet. När vi fått inordning madrassen så kom en av församlingsmedlemmarna upp till oss och sa att det hade ett hem som vi kunde sova i. Så vi packade ihop det vi behövde för natten och fick efter ett tag åka iväg i samma pickup som hade kört oss till Monterico . Men den hade nästan ingen bensin så vi hackade fram på ettans växel till bensinstationen. Sedan var det en bra bit till huset där vi skulle bo. Det var ett litet kallt hus där en ensamstående mamma bodde. Ett av sovrummen använde hon inte så där skulle vi sova, men det fanns inga madrasser. Kl. var nu redan 00.30. De fick tag itvå madrasser och vi kröp ner med alla kläder på och försökte tränga ihpo oss så gott det gick på madrasserna.

På morgon kvisten började Leonardo kräkas. Toan fanns precis utanför rummet, så då kände vi att det var någon mening med att vi var i det huset den natten. Leonardo fortsatte sedan kräkas en gång i halvtimman nästan hela dagen. Han var så tapper och duktig han klagade inte en gång fast att vi först fick gå till en busshållplats ta en överfull buss till terminalen och sedan stå i kylan och vänta på nästa buss som skulle ta oss till Bolivias gräns.

Väntan i ovisshet

Det är söndag eftermiddag och vi sitter utanför kyrkan och väntar på en bil som sak komma och hämta upp oss. Vi har väntat i 3 timmar nu och de har fortfarande inta kommit. Vi ska åka från Monterico till Jujuy och träffa det andra teamet där. Vi vet inte riktigt vad som väntar oss där. Pastorn ville ha oss tillsammans sista kvällen. Vi har fått höra att det andra teamaet har sovit på golvet hela vecka, de har inte fått madrasser…

Vi förstår inte riktigt varför det är så, men det verkar lite konstigt, de har tydligen inte fått så mycket mat heller. Och nu ska vi dit och sova en natt på golvet? Vi får se hur det blir.

Idag är flera i vårt team sjuka. Det är influensa liknande symtom, ont i halsen, ont i kroppen allmän sjukkänsla. En tjej i andra teamet har fått vattkoppor. Imorgon ska vi förhoppningsvis passera gränsen till Bolivia. Vi har hört att ingen som är sjuk får passera, men det återstår att se.

Alicia sjuk

Emanuel har varit jätte sjuk i flera dagar. Tillslut tog de blodprov och urin prov på honom och då upptäckte de att han hade urinvägsinflammation. Så nu äter han antibiotika. Idag mår han bättre. Men inatt kräktes Alicia 2 gånger och även en gång på förmiddagen. Men hon är pigg för övrigt. Marco har lite ont i magen och min magen var lite rörig. Det är flera i teamet som är sjuka, många har magproblem och andra har ont i halsen och känner sig allmänt hängiga.

Det är väldigt kallt här på kvällarna. Vi har möte varje kväll mellan 20.30 och ca 23.30, därefter får vi mat. Kyrkan är i en jätte stor lagerlokal och det är super kallt och dragit. Brrr. Vi längtar hem till Sverige. Det är inte många veckor kvar nu, men det kan bli de tuffaste.Vi har kalla veckor framför oss och Bolivia är fattig så vi får räkna med kalla dragiga hus och kallvatten.

Vi bor i en förort till Jujuy det är 90 % bolivianer här. Så det känns nästan som vi redan är i Bolivia.

Hade skrivit ett fint inlägg om vår sista dag i Frias med fina bilder, men jag har inte lyckats lägga upp det, hoppas det går senare. Har haft jätte svårt att hitta ett internet café där jag kan koppla upp min dator. Och det är slött.

Vi hoppas att vi ska bli friskare och vara pigga inför den långa resan över gränsen till Bolivia och sedan till Cochabamba.

Emanuel sjuk

Tidigt på morgonen första natten på vårt nya ställe så kräktes Emanuel. Han hade sovit oroligt och vaknat ett par gånger och sagt att han hade ont i magen. Sedan kräktes han flera gånger på morgonen och förmiddagen. Han var jätte slö och sov nästan hela dagen. Vi försökte vid flera tillfällen ge honom en tesked vatten och även lite coca-cola och Gaderate. Men fem minuter senare kom det upp direkt. han fick inte i sig något. Han kräktes bara skum tillslut. Senare på eftermiddagen tog vi honom till sjukhuset för vi var oroliga eftersom han inte fick behålla något. Han var lite uttorkad och läkaren satte dropp på honom. Marco var där några timmar med honom. Senare drack han lite vatten som han fick behålla, så då tyckte läkaren att de kunde åka hem.

På kvällen hade vi möte i kyrkan, det var så kallt. Jag fick gå hem med barnen innan det var helt slut för de frös så mycket. När vi kom tillbaka till huset där vi sover så hade Marco och Emanuel kommit tillbaka. Efter en stund gav vi honom lite mer vatten att dricka, men han kräktes upp det efter bara några minuter. På natten fick han hög feber, men han sov hela natten. På förmiddagen kräktes han igen och han hade även lite diarré. Han hade feber hela förmiddagen och sov. Vid lunch tog Marco honom till sjukhuset igen, men då hade febern just sjunkigt så det kunde inget göra. Så de kom tillbaka efter bara en liten stund. När de kom tillbaka åt Emanuel en kaka. Läkare sa att om han inte blir bättre ska de ta ett avföringsprov imorgon. Just nu verkar Emanuel piggare, han har inte kräkts sedan i förmiddags och han har ätit ett par kex och lite kokt potatis.

Vi tror och hoppas att han är bättre nu.

Ett annorlunda mottagande

Vi reste på tisdagsmorgonen vid 10-tiden. Efter ca 4 timmar bytte vi buss. De hade lovat att de skulle servera mat på bussen, men när vi kom till stationen där vi skulle byta buss fick vi veta att det inte alls var så utan att hon som sålde biljetterna hade lurat oss. Så vi hann snabbt köpa några mackor att ta med på bussen.

Vid 8-tiden kom vi fram till slutmålet Jujuy. Jujuy är en större stad än Frias, det är huvudstaden i provinsen. Stationen var full med folk men det stod ingen och mötte oss. Efter en stund gick vår ledare och ringde till pastorn och då sa den som svarade att han åkt för en stund sedan. Så vi väntade och väntade, vi var alla hungriga och trötta. Efter någon timma gick vår ledare och ringde igen, men då var det ingen som svarade. Efter nästan 2 timmar kom en kvinna och frågade om vi var missionärerna. Pastorn som skulle möta oss hade fått ett akut samtal om ett dödsfall när han var på väg att hämta oss och det var därför han aldrig dök upp.

Det andra teamet som hade varit i Cordoba var också på väg in. De skulle komma vid 22.30-tiden. Vi ska arbeta med samma kyrka men den ena är en utpost i en förort några mil utanför Jujuy. Så våra ledare pratade med kvinnan på stationen och sa att vi ville vara i staden inte utanför. Men det blev lite missförstånd i kommunikationen. De hade en super gammal pickup som det skulle köra oss i till kyrkan. Den måste varit minst 30 år gammal, jag trodde inte ens att den skulle rulla. Det var betydligt kyligare här i Jujuy. En lite mindre pickup tog det mesta bagaget resten av bagaget samt alla personer fick åka bak på flaket på den stora gamla pickupen. Vi trodde vi bara skulle åka en liten bit. Jag, Emanuel Alicia och en annan kvinna med en baby och en flicka samt chauffören satt i framsätet på pickuppen. Och vi åker och åker, efter en stund åker vi förbi ett område och då säger kvinnan här ska andra gruppen vara. Jaha, vi trodde vi skulle vara där…

Vår ledare blev lite orolig vart skulle vi? Det var svin kallt på flaket och i en uppförsbacke kändes det som bilen gick mer bakåt än framåt. Vi åkte och åkte, efter ca 45 min kom vi till Monterico, vart är det kyrkan ligger nu igen, säger chauffören.??? Vi åkte något varv runt centrum och så kom han ihåg och svängde in på en gata. Här är det. Det var en stor vit port med kedja och hänglås..helt mörkt. Eh, vet de att vi skulle komma frågade jag. O, ja visst, ni är väntade.

Efter ett telefonsamtal fick vi veta att kyrkan flyttat till en större lokal några kvarter bort. Vi åkte dit, där stod pickupen med våra väskor och väntade. Inne i kyrkan, som är en jätte stor lagerlokal, på gick ett möte för fullt. Klockan var nu 23.00. När pastorn fick veta att vi stod utanför dörren ropade han in oss. De var en lång, lång gång att gå fram igenom för att komma upp till “scenen”. De som hade åkt bak på flaket var stelfrusna och hade knall röda näsor och håret stod på ända. Pastorn ville att vi skulle komma fram och presentera oss med en gång. Applåderna rungade. Allt var så komiskt, vi var dödströtta, hungriga och frusna och där står vi och presenterar oss och församlingen jublar. Jag kunde inte annat än le. Men det är inte allt, sedan säger pastorn, vi får lämna predikan till en annan gång, kl. var elva på kvällen och han hade inte predikat ännu, nu avslutar vi och alla som vill kom fram och hälsa på missionärerna. Hela församlingen typ rusar fram, det var över 50 personer och alla hälsar med två pussar… WoW, ska man skratta eller gråta, det är bara att le. Just det innan det frågar han församlingen vilka som kan ta emot oss i sina hem, det hade de inte bestämt i förväg utan det var handuppräckning vilka som kunde ta emot oss. Efter all uppståndelse fick vi mat i alla fall och vi 1-tiden på natten var vi i huset där vi skulle bo.

Viken härlig dag

Igår var vår lediga dag. Den spenderade vi tillsammans med församlingen i Frias. Efter en sen frukost, som vanligt, så packade vi för att åka till landet. Församlingsmedlemmarna droppade gradvis in till kyrkan med påsar av kött. Vi skulle ha “asado”, en riktig argentinskt grillfest.

Vi åkte i omgångar i bilar. Det var ett par mil utanför Frias, på riktiga småvägar rakt ut i naturen. De hade ett litet landområde där det fanns ett par gamla byggnader som blivit övergivna sedan 30 år tillbaka. Här höll de på att rensa ut buskar och träd. De tände elden direkt när vi kom dit. Ett 30-tal meter därifrån fanns en lite flod. Den brukar vara större på sommaren, men nu var den mer som en bäck, vilket var lagom för barnen att bada i. Som tur var tipsade några om att vi skulle ta med badkläder. Jag var väldigt skeptisk men hade packat ner till barnen i alla fall.

Det är vinter i Frias, men vi har haft klarblå himmel och sol varje dag. Luften har ibland varit sval men igår var det jätte varmt och skönt. Det var säkert 25-30 grader i solen. (På somrarna är det runt 40 grader varmt i Frias). Barnen hoppade i floden direkt. Och Emanuel badade hela tiden tills jag fick dra upp honom för vi skulle äta 3 timmar senare. Det tar tid att grilla stora maffiga köttstycken. För det är asado, de grillade även två kycklinghalvor.

Vi var riktigt hungriga när det var dax att äta, det såg ut att vara tonvis med kött, men var enda gnutta gick åt, helt otroligt. Det var bröd och sallad till. Flera i teamet hade sett fram emot det här sedan vi åkte från Iquitos. Argentina är känt för sitt kött och framförallt grillat kött. I Iquitos åt vi så mycket kyckling så et nästan började växa fjädrar på oss :). Jag är ingen stor köttätare, men det här var en upplevelse.

En i familjen som var riktigt nöjd.

Argentinare vet hur man umgås och hur man bara är tillsammans. En mate och obegränsat med tid så leker livet. Jag njöt verkligen denna dag, jag låg flera timmar i solen och tittade på barnen som badad, läste min bok och pratade med vänner, det var härligt.

Det har varit en intressant vecka i Frias. Det har varit annorlunda att få lära känna Argentinarna och deras kultur. De har mycket sena vanor som jag nämnde tidigare. Varje kväll har vi ätit kvällsmat mellan 23- 01 på natten. Det är mycket pussande. Varje gång man möts så pussas man två ggr, en gång på varje kind. Även männen pussas. I Peru och Chile är det bara en puss och män pussar inte varandra. Det var verkligen en upplevelse för killarna i vårt team :).

Varje dag kom ungdomarna till kyrkan för att vara med oss. De var ju lediga eftersom skolorna stängt. Andra dagen fick vi veta att man förbjudit alla typer av aktiviteter och folksamlingar på allmänna platser p.g.a svininfluensan. Det är svårt att veta hur allvarligt det är eller hur mycket som blir uppblåst av media och av folket. Men det var minst ett 30-tal döda i Argentina vad jag förstod.

På lösdagar bakar de arabiska piroger i kyrkan för att sälja. De har blivit kända för sina piroger och folk gör beställningar. De ställer även ut en stor skylt på kvällen att de säljer piroger. Förtjänsten av försäljningen går till församlingsarbetet och även till mission. Det är ett riktigt samarbete när de bakar pirogerna, den här gången var det extra många händer som hjälpte till… och även munnar som åt :), vi åt så många piroger så magen stod i tre hörn sedan. (Pirogerna är trekantiga).

En bild från ett barnmöte får avsluta vår vecka i Frias,
nu reser vi vidare till Jujuy i norra Argentina.