Här kommer berättelsen om vår resa till Cochabamba i Bolivia.
Vi tog alltså en buss i Jujuy som tog 5 timmar, bussen släppte av oss på terminalen ca 1,5 km från gränsen. Den sträckan fick vi gå med allt bagage. Vi befann oss nu på 3600 meters höjd över havet, vilket kändes. Det är första gången för mig att vara så högt upp. Direkt när jag började gå fick jag hjärtklappning och ont i bröstet och jag började känna mig yr. Men det var bara att traska på. Jag hade redan fått lite ont i huvudet men jag trodde det var för att jag var trött. Vid gränsen fick vi fylla i ett papper och få stämplar i passen.
Alla amerikaner fick fylla i extra papper och betala en visum avgift på 135 dollar. Det är för att Bolivianer får betala det priset om de ansöker för amerikanskt visum. Det tog jätte lång tid för dem att få sina papper i ordning och en tjej i vårt team svimmande vid passkontrollen p.g.a den tunna luften.
Sedan fick vi gå ytterligare någon km till nästa buss terminal. När vi kom dit var vi hungriga och trötta och då får vi veta att dagens buss till Cochabamba är full och nästa gick inte förens vi 17- tiden nästa dag. Wow. Där stod vi med allt bagage och väntade på att de tre sista amerikanerna skulle passera passkontrollen, de hade slut på visumklistermärken så de fick snällt sitta och vänta en timma tills de fick nya. Under tiden stod vi andra på terminalen och väntade. Våra två andra ledare gick iväg för att leta boende över natten. Jag trodde att de skulle kolla hostal eller vandrarhem, men det fick jag veta när de kom tillbaka en timma senare att det har vi inte budget för utan de hade gått runt och knackat dörr i olika kyrkor. Och till slut hade en pastor sagt ja, de skulle ha möte på kvällen men vi var välkomna att övernatta i kyrkan. Under tiden hade de som ansvarar för biljetterna kollat lite mer och hittat biljetter kl.8.30 morgonen därpå till Potosí. Det röda teamet skulle stanna i Potosí nästa vecka, som ligger på vägen till Cochabamba. Det är en liten omväg men hellre det än att vänta till kl. 17 dagen därpå. Så de bokade biljetter för hela teamet till Potosí.
Efter ca 3 timmar stående på terminalen skulle vi äntligen äta ett mål mat vi fick gå i två grupper för några måste vakta bagaget. På restaurangen bestämde Marco och jag att vi skulle kolla ett hostal nära terminalen för vår familj. Vi var så kalla och trötta och att sova på golvet i en kyrka utan madrasser och filtar kändes nästan omöjligt. Emanuel var fortfarande hängig och ville bli buren hela tiden, Leonardo var bättre med inte helt bra. Marco hittade ett rum nära stationen med 4 sängar för under ca 170 kr. Utan toa och dusch. Men det var sängar, stenhårda, men ändå. Jag var stelfrusen, när vi fått dit bagaget kastade vi ner barnen i sovsäckarna, men alla kläderna på och jag lade mig också med kläder på.
Efter någon dryg timma i sov säcken fick jag upp värmen något men huvudvärken jag haft hela tiden förvärrades och det kändes som pulsen i halsen skulle hoppa ut. Jag kunde inte sova. Emanuel låg bredvid mej, han vakande till och gnällde och sparkade av sig sovsäcken ca var 15:e minut. Han var väldigt orolig. Jag tror han hade svårt att andas och kände lite panik och det var därför han inte ville vara i sovsäcken. Men han var tvungen han var iskall, hans händer var som is vid ett tillfälle. Ibland kände jag också panik och det var många tankar som gick genom huvudet. Ska vi klara det här? Jag bad om kraft. Vi 4 tiden på natten var jag helt slut hade bara sovit småstunder och huvudet sprängde. Emanuel ville till pappa så Marco lade honom i sin säng men då ville Emanuel sova själv, så Marco lade sig i Alicias säng. Men innan det letade han upp en huvudvärkstablett. Det hjälpte verkligen. Jag fattar inte att jag inte tog den tidigare, men men… Jag sov ett par timmar innan det var dax att packa ihop och dra iväg till stationen.
Bussen skulle gå 8.30, den kom in vid 10-tiden. Vi fick veta att det inte fanns toa på bussen som skulle ta ca 8 timmar till Potosí. Alla stack iväg på toan på terminalen lite snabbt och så åkte vi väg. Det var en ganska obekväm gammal buss. Den var nästen fullsatt. Så fort vi kom ut ur staden, Viazón, blev det grusväg. Då kom jag ihåg orden från en person som jag träffat i Argentina, att så här är vägarna i Bolivia. Det var dammigt och guppigt, ibland illa, ibland värre. Det går inte riktigt att beskriva, det måste nästan upplevas. Efter ett par timmar genom mer eller mindre ödemark, kom vi till ett litet samhälle. Där stannar bussen och de flesta av oss rusar av och går på toa. Under tiden går det på massor med folk, jag såg dem och tänkte hur ska det här gå? Jag var sist av och stack iväg till ett litet stånd där de sålde några “majspaket”. Jag stod och valde lite och kollade hela tiden bakåt på det jag trodde var vår buss. När jag började gå mot bussen insåg jag att det var inte våran. Då hör jag en kille i vårt team ropa på mej från en buss som redan hade börjat åka, det var bara att springa :). Jag vet att de inte hade åkt så långt utan mej men ändå.
Det var som jag trodde bussen var överfull, ett antal personer stod i gången, även en kvinna med ett barn. Resan gick vidare, vi åkte och åkte, och åkte och åkte. Samma grusvägar, som föresten inte alltid var vägar utan bara rakt igenom ökenlandskapet. Det var jord och åter jord. Lite kaktusar och en och annan torr buske såg vi. Lite nu och då såg vi små, små hus gjorda av lera och en och annan människa som bodde där, lite getter och åsnor sprang på vägen ibland. För mej var det helt ofattbart hur det kunde bo människor mitt ute i igenstansland? Vad levde de av? Hur tog de sig till civilisationen? Timmarna gick, det gick väldigt sakta ibland. Man hann att tänka väldigt mycket.
Vi stannade några gånger för toa paus, vid 20. 30 tiden kom vi äntligen fram till Potosí. Över 10 timmar på grusväg. Av bussen och av med allt bagage. Vi gick ca 30 m till bussterminalen, för bussen släppte av någon anledning av oss en bit ifrån. Vi fick snabbt veta att nästa buss för oss, vita teamet, gick om 20 min. Jag hann inte säga hej då till röda teamet, bara ta resväskorna och springa iväg. Ingen toa här heller, snabbt få barnen att kissa utanförbussen och hoppa på. Men vi var glada ändå att slippa stå och vänta. Vi hade inte ätit något direkt mer en lite mackor som ledarna köpt åt oss. Denna buss tog oss inte hela vägen till Cochabamba. När vi kom ut ur Potosí insåg vi att vi åkte på asfaltsväg, vilken lycka! Bussen var fullkomligt överfull. Chauffören släckte alla lampor i bussen nästan med än gång så det fanns inte så mycket annat att göra än att försöka sova. Vi satt relativt långt fram, hela gången var full av människor och även barn som gång på golvet och sov. Det var relativt kallt i bussen, men barnen somnade efter ett tag och jag sov också lite.
Kl. 03.00 på natten blev vi avsläppta utanför en bussterminal i en stad som jag inte vet namnet på. Vi hade inte en aning om vad som skulle hända. Vi frågade runt lite folk som gick av bussen och fick lite olika svar om när nästa buss gick. Men ett svar verkade lovande han sa att vi skulle gå ett 50-tal meter runt hörnet så fanns det en buss där som skulle gå inom en timma, wow lät ju fantastiskt. Marco lyckade dessutom stanna en taxi som körde nästan alla våra väskor till bussen för under 10 kr.
Vi fick sätta oss i bussen direkt och mycket riktigt så åkte den ca 40 min senare. Skönt att vara på väg. Som vanligt hade vi inte en aning om vart vi skulle hamna mer än hos en församling i Cochabamba. Men jag kan säga med tanke på vad jag hört om Bolivia att det är ett fattigt land och vad vi hade sett på vägen i bussen så var jag beredd på nästan det värsta.
Vi anlände på terminalen i Cochabamba kl.8.00 på morgonen, två dygn sedan vi på började vår resa. Vår ledare hade ringt till kontaktpersonen kvällen innan och sagt att vi var på väg men vi visste inte säkert vilken tid vi skulle komma in. Så hon gick iväg och ringde igen för att säga att vi kommit. Det första jag lade märke till var att det inte var så kallt, skönt, jag var så trött på att frysa. 5 min senare kommer vår ledare tillbaka med en kille som tog emot oss. Wow..han hade stått på stationen och väntat på oss sedan kl 6 på morgonen, dubbel wow. Vi var väntade!!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar