Ett annorlunda mottagande

Vi reste på tisdagsmorgonen vid 10-tiden. Efter ca 4 timmar bytte vi buss. De hade lovat att de skulle servera mat på bussen, men när vi kom till stationen där vi skulle byta buss fick vi veta att det inte alls var så utan att hon som sålde biljetterna hade lurat oss. Så vi hann snabbt köpa några mackor att ta med på bussen.

Vid 8-tiden kom vi fram till slutmålet Jujuy. Jujuy är en större stad än Frias, det är huvudstaden i provinsen. Stationen var full med folk men det stod ingen och mötte oss. Efter en stund gick vår ledare och ringde till pastorn och då sa den som svarade att han åkt för en stund sedan. Så vi väntade och väntade, vi var alla hungriga och trötta. Efter någon timma gick vår ledare och ringde igen, men då var det ingen som svarade. Efter nästan 2 timmar kom en kvinna och frågade om vi var missionärerna. Pastorn som skulle möta oss hade fått ett akut samtal om ett dödsfall när han var på väg att hämta oss och det var därför han aldrig dök upp.

Det andra teamet som hade varit i Cordoba var också på väg in. De skulle komma vid 22.30-tiden. Vi ska arbeta med samma kyrka men den ena är en utpost i en förort några mil utanför Jujuy. Så våra ledare pratade med kvinnan på stationen och sa att vi ville vara i staden inte utanför. Men det blev lite missförstånd i kommunikationen. De hade en super gammal pickup som det skulle köra oss i till kyrkan. Den måste varit minst 30 år gammal, jag trodde inte ens att den skulle rulla. Det var betydligt kyligare här i Jujuy. En lite mindre pickup tog det mesta bagaget resten av bagaget samt alla personer fick åka bak på flaket på den stora gamla pickupen. Vi trodde vi bara skulle åka en liten bit. Jag, Emanuel Alicia och en annan kvinna med en baby och en flicka samt chauffören satt i framsätet på pickuppen. Och vi åker och åker, efter en stund åker vi förbi ett område och då säger kvinnan här ska andra gruppen vara. Jaha, vi trodde vi skulle vara där…

Vår ledare blev lite orolig vart skulle vi? Det var svin kallt på flaket och i en uppförsbacke kändes det som bilen gick mer bakåt än framåt. Vi åkte och åkte, efter ca 45 min kom vi till Monterico, vart är det kyrkan ligger nu igen, säger chauffören.??? Vi åkte något varv runt centrum och så kom han ihåg och svängde in på en gata. Här är det. Det var en stor vit port med kedja och hänglås..helt mörkt. Eh, vet de att vi skulle komma frågade jag. O, ja visst, ni är väntade.

Efter ett telefonsamtal fick vi veta att kyrkan flyttat till en större lokal några kvarter bort. Vi åkte dit, där stod pickupen med våra väskor och väntade. Inne i kyrkan, som är en jätte stor lagerlokal, på gick ett möte för fullt. Klockan var nu 23.00. När pastorn fick veta att vi stod utanför dörren ropade han in oss. De var en lång, lång gång att gå fram igenom för att komma upp till “scenen”. De som hade åkt bak på flaket var stelfrusna och hade knall röda näsor och håret stod på ända. Pastorn ville att vi skulle komma fram och presentera oss med en gång. Applåderna rungade. Allt var så komiskt, vi var dödströtta, hungriga och frusna och där står vi och presenterar oss och församlingen jublar. Jag kunde inte annat än le. Men det är inte allt, sedan säger pastorn, vi får lämna predikan till en annan gång, kl. var elva på kvällen och han hade inte predikat ännu, nu avslutar vi och alla som vill kom fram och hälsa på missionärerna. Hela församlingen typ rusar fram, det var över 50 personer och alla hälsar med två pussar… WoW, ska man skratta eller gråta, det är bara att le. Just det innan det frågar han församlingen vilka som kan ta emot oss i sina hem, det hade de inte bestämt i förväg utan det var handuppräckning vilka som kunde ta emot oss. Efter all uppståndelse fick vi mat i alla fall och vi 1-tiden på natten var vi i huset där vi skulle bo.