Dessa dagar har jag funderat extra mycket på vädret och vilken påverkan det har på oss. Jag har känt mig så väldigt påverkad av vädret, och det stör mig lite. Ska vädret få bestämma hur jag mår?
Det har varit härlig vårsol flera dagar. Humöret stiger… Igår tänkte jag, nu ska jag skriva på bloggen! Jag ska avslöja något, kanske har du redan räknat ut det eller förstått, jag skriver mest i bloggen när jag mår bra. Så var det ute, jag kom ut ur garderoben, jag har burit det så länge…
Nej, nu överdrev jag, men inte helt. Ibland funderar jag på för vem skriver jag blogg? Är det någon som läser eller någon som bryr sig? Jo, med säkerhet vet jag att två personer läser och bryr sig, för de kommenterar det jag skrivit på i skrift här och när vi pratas vid.
Men sanningen är den att på något sätt sätt måste det ju vara så att bloggen skriver jag för min skull, annars skulle jag inte fortsatt. När vi var i Peru visste jag också att fler läste för det sa de och de tyckte det var så intressant att läsa om vad vi gjorde.
Men vem vill läsa om en 4 barns mamma i Sverige, som för tillfället är mer förvirrad än en höna utan huvud, men 35-års kris och familjekris och kriskris… kan inte komma på fler kriser…
Så på något sätt är det väl skönt för mig själv bara att få ut lite saker ur systemet på min lilla blogg. Antingen är det tyst när det är jobbigt eller så får bibeln ord tala. Trots allt är ju bloggen offentlig och allt ska inte ut i det offentliga rummet. Inga smaskiga detaljer här inte alltså. Dom får du bara om du har mitt förtroende och är min nära vän.
I helgen har Tommy Dahlman predikat i Pingstkyrkan. Jag lyssnade på honom 2 gånger. Det har satt spår. Vi köpte även de 2 böckerna han hade med till försäljning. Han sa saker som man behöver tänka på, meditera över, läsa igen, som måste sjunka in.
Igår kväll var ett fantastiskt möte, stark Gudsnärvaro och djupa ord. Självbild, bagage, sorg. Vad sysslade Jesus med tiden efter han uppstått och fram till den dag han steg upp till himmelen? Själavård. Mycket intressant. I Joh 21:1-23 kan vi läsa om hur Jesus bemöter Petrus i ett intimt samtal.
Jag ska inte återge hans predikan, det känns svårt, han sa så mycket klokheter. Men han pratade om församlingen, vi, en skock vanliga människor fulla med fel och brister som gång på gång kliver i klaveret och vi sårar varandra. Det är jobbigt och det gör ont, så kanske vi försöker skydda oss framöver, vi tar på en skyddande mask. Där går vi runt i våra masker, inget kommer in inget kommer ut. Och så händer det otänkbara något fruktansvärt, en förlust, en livskris, en sorg. Det är nu det gäller antingen väljer jag att tappa masken eller så väljer jag att etsa fast den ännu hårdare, så den blir i det närmsta omöjlig att ta bort i framtiden. Enda sättet att få bort den är slita bort halva ansiktet med den.
Vi är så komplicerade vi människor, vi är inte lätta att tas med. Men Gud räds inte, han är inte rädd för att skita ner sig, han tar gärna på grovhandskarna och dyker ner där, där det ligger en liten människa och vältrar sig i ångest och livskval,men hon piper ut: Hjälp mej Jesus! Och så är han där, han tar av sig handsken räcker fram handen och säger ta min hand så jag kan dra upp dej. Men ibland är det som att vi sitter fast i kvicksand. Ju mer du sprattlar i kvicksanden ju djupare ner sjunker du. Han säger, var stilla jag är här, var stilla så jag kan hjälpa dej. Men genom vårt sprattlande sjunker vi bara djupare ändå. Var kan vi inte bara lyssna på den rösten, den milda rösten som bara vill oss väl. Vi måste sjunka tills vi bara har huvudet kvar över ytan, för då kan vi inte sprattla mer, nu går det inte och jag tvingas att vara stilla. Lilla envisa människa, varför skulle du behöva låta det gå så långt. Men du säger trots allt orden igen: Hjälp mej Jesus! och du menar det. Han får borra ner sin han i sanden för att finna din, men nu är du stilla nu kan han börja dra. Men nu behövs det mer än bara ett par starka ryck för att du ska vara uppe, nu måste han börja med att dra sakta en liten bit i taget. Men hans hand är stark, den släpper aldrig taget om din, så länge du sträcker dej efter honom och vet du t.o.m när du inte orkar eller kan sträcka dej då söker han upp din hand och tar den i sin. Sådan är han vår frälsare och räddare, vår klippa.
Masken och skalet blev kvar nere i kvicksanden, det var för tungt för att dra upp, du kan bli räddad men du måste lämna masken. Det är en risk, en enorm risk,men det är trots allt din enda chans.
Herre Jesus, hjälp mej att våga vara transparent, hjälp mej att våga leva i staden på berget, gå med mej ut på piren där det blåser och stormar men där skillnaden görs. Amen
Risken med att börja skriva på bloggen är att det inte alls blir det jag hade tänkt från början. Men det finns väl någon mening med det också.
Jag hade tänkt skriva ett kort och enkelt inlägg om hur våren kommit och hur vi välkomnande den med första grillningen och så kom vintern tillbaka idag och hur det gäller att hålla humöret uppe trots det.
Men som sagt vi människor är så komplicerade och en del mer än andra känns det som…jag nämner inga namn, men hon sitter vi tangentbordet :).
Glad barn i solen på påskdagen. Livet är härligt.
Grillmästern vid grillen och de matglad vid bordet.
Så kikar man ut i morse och får se det här…Väder, väder, väder. Det är så underbart med väder. (Det gäller att försöka hålla den positiva ångan uppe)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar