Tillbakablick

Jo, ja, jag sa att jag inte skulle göra en resumé, men ibland säger man så mycket…Nu tycker jag i alla fall att det är på sin plats att förklara lite varför bloggen tog en paus på typ två år.

Hösten 2009 kom vi hem från vår 7 månader långa vistelse i Syd Amerika, främst Peru. Livet var omtumlande härligt, intensivt och fullt av upplevelser.
Efter bara några veckor hemma i Sverige märker vi som familj hur olika vi har upplevt vår utlandsvistelse. Framförallt jag och Marco bar på väldigt olika bilder som senare “krockade” med varandra. Vi hade varit uppslukade av det intensiva livet i Lärljungaskolan och på resande fot. Vi hade inte prioriterat vår relation eller varandra. Det får konsekvenser.

Vi hade saker som behövde redas i och belysas. Men vi fixade det inte själva utan sökte hjälp hos Levande Familjer i Linköping. Vi träffade ett trevligt par under ett antal tillfällen. Men det kändes som vi var ett stort garnnystan med avklippta trådar i alla olika färger och tjocklekar. Ingen ordning och ju mer man drar desto mer kommer det upp. Det blir ingen snygg tröja att sticka på precis.

Här behövdes expertis, eller i alla fall någon som var beredd att ta i med hård handskarna. Gud ledde oss till ett par i vår församling som vi kände sedan tidigare. I alla fall kvinnan, hon hade varit min andliga mentor under några år sedan tidigare. Nu blev det helt rätt, men nu började också…helvetet. Får jag säga så? 2010 blev nog det tuffaste året hittills i vår historia. Så många starka känslor, så många missförstånd och oklarheter. Så mycket ångest, skuld och självömkan. Jag står inte ut….

Under hösten hade jag dessutom börjat en heltidsutbildning till Behandlingspedagog. Det var mycket som skulle justeras om i familjen och så lite tid att göra det på. Problem börjar uppstå med barnen i skolan. Massor med problem, möten och huvudbry, hopplöshet, hjälplöshet. Nu orkar jag inte mer…

Sedan skakades grundvalarna om riktigt, riktigt rejält den 8 oktober då Alicias bästa kompis Amanda 7 år dog i cancer, som hon kämpat och kämpat mot under flera år.

Då föll jag till min botten! Sorgen hade ingen ände och Gud förvandlades till ett stort svart elakt monster. Jag kunde inte prata med honom mer. Jag gick rakt in i mörkaste mörkret.

Jag hittade ett gammalt julbrev som jag skrev julen 2010, här är ett utdrag av det:
”Det har varit ett år av mycket prövning. I prövningen blir vi starkare sägs det. Det kan vara svårt att se när man är mitt uppe i det, men för varje steg i rätt riktning får vi också distans och kan se att vi bygger och växer oss starkare. Jag tror och hoppas att vi satt en hel del frön och att vi 2011 ska få skörda i alla fall några frukter av det. Vi ser framåt och lägger det gamla bakom.”

Nu sitter jag här med backspegeln i hand, två år senare. När jag skrev texten ovan, var jag verkligen mitt i mörkret, mörkret fortsatte långt in på 2011. Framåt våren och sommaren kunde ett ljus börja skymta igen. Det jag själv utläser av min egen text är hoppet. Trots mörker och stängda dörrar fanns hoppet om en väg ut, jag kunde inte alls se den, men hoppades att den skulle finnas där.

Under hela den här tiden gick vi i parterapi. Det är det jobbigaste och bästa jag gjort. Jag kan inte nog förklara hur det räddade oss. Jag hittade tillbaka till Gud under våren 2011, vilken lättnad. Jag kan inte leva utan den relationen, hur är det möjligt? Men relationen var skör och jag trevade mig fram. Men varför skynda, det som har djup och dyngd är det ingen brådska med.

Någon gång under sommaren 2011 började saker och ting kännas annorlunda, bättre. Det kom smygande, det var resultatet av allt hårt slit i vår relation. Vi fick beröm och feedback för vårt jobb, våra underbara uthålliga relationsmentorer så på när förändringen kom smygande. Det är svårt att se när man står mitt i själv.

Under hösten fortsatte vi att försöka leva i och bygga vidare på allt vi lärt oss. Det är inte lätt och det kommer inte av sig själv. Vi fick plantera om och sätta nya frön i vår köksträdgård, men nu gäller det att fortsätta vårda, gödsla och rensa ogräs, annars är vi snart där igen och tistlar och nässlor kväver oss.

I december 2011 åkte vi åter igen iväg till Peru, men det berättar jag mer om i nästa inlägg.