Olycksdagen

Ibland blir det inte som man täkt sej…inte alls. Denna helg blev en sån helg. Fredagen var en intensiv dag med en kort läkarkontroll för Emanuel (vi kollade om han hade urinvägsinfektion), de vanliga husgöromålen, för att få i ordning inför helgen och på kvällen Draget, där jag blev intervjuad (aktivitet i Korskyrkan för 9-12 åringar), sedan iväg i lånad bil för att handla mat, hämta upp barnen på Draget och sedan hem för att ta emot pappa som var på väg.
Vi skulle ha en intensiv men rolig helg framför oss. Umgänge med pappa, träffa gamla vänner som skulle titta förbi, Gabriel skulle hem till kompis på förmiddagen, barnkalas hos andra vänner, min dans och stort barnmöte på söndagen.
Men lördagen blev inte så. På morgon kl. 8.00 vaknade jag av en duns i golvet. Jag flög upp ur sägen och hittade Marco på golvet bredvid sängen. Han var avsvimmad och försökte vakna till när jag pratade med honom. Jag fattade inte vad som hänt? Blev något nervös när han inte kunde svara på en gång. Efter ett par minuter får han fram lite ljud och han inser att bitar av hans tänder ligger på golvet och en del blod som jag tror kommer från näsan.
Men han kan fortfarande inte tala om vad som hänt och svarar inte så snabbt som jag önskar. Jag säger till min pappa vad som hänt och bestämmer mig för att ringa ambulansen. Jag blir såå nervös av blod, gillar inte det!
När jag får upp honom på sängen inser jag att det inte var näsblod utan ett stort jack i pannan över ögonbrynet. Mer läskigt blod och sår, inte kul.
Ambulansen är på väg och Marco klarar att gå nedför trappan. Han berättar att han hade mycket ont i ryggen och blivit  jätteyr när han kom från toan. Han satte sig på sängkanten och minns sedan inget mer.
Han åker iväg i ambulansen och jag ska försöka fixa lite frukost. Känner mig helt rastlös och ofokuserad. Känner att jag vill åka till sjukhuset så fort jag kan. Verkligen tur att min pappa kommit och med bil dessutom.
Jag packar frukost till Marco, mackor, kokt ägg och te. Sedan tar jag med Gabriel och släpper av honom hos kompisen på vägen till sjukhuset.
Under frukosten hade Leonardo skickat ett SMS till sin kusin och sagt att pappa blöder i huvudet. Marcos syster ringer super orolig, jag berättar kort. Hon ringer runt till alla syskon och mamma i Peru och pappa i USA.
När jag kom till akuten hade Marco fått ett rum och de hade satt EKG på honom. Efter en liten stund kom en sköterska och tog bort det. Efter nån halvtimma kommer en annan sköterska och tar flera rör blod för blodprov. Sen börjar den riktig väntan. En gång i timman går jag ut och lägger pengar i parkeringsautomaten. Tror ju hela tiden i min enfald att det snart ska vara klart. Är ju sällan på akuten. Andra gången sedan vi gifter oss.
Första gången var för ett år sedan då Gabriel fick blindtarmsont och de senare opererade bort blindtarmen. men då var Marco med honom och det tog ju 3 dagar tror jag.
Man får ju inte ha mobiler på på sjukhuset, så jag fick gå ut utanför i höstrusket och ringa hem för att se hur det går. Så ringde jag till Marcos kollega på Folktandvården för att fråga om hon kan hjälpa Marco med tänderna. Och precis när jag lagt på ringer Marcos andra syster från Polen och undrar vad som hänt. Sen kommer sms från Marcos bror i Stockholm.
Efter ett antal timmar trycker vi på röda knappen för vi vill fråga hur det går. Efter 10 min kommer en sköterska in. Hon verkar lite irriterad av vår fråga och ser sur ut…PMS….
Ok, förlåt att vi finns då men väggarna i detta rum börjar bli outhärdliga och det där äckliga jacket som jag måste titta på hela tiden och som blöder ständigt.   “Ja, men det har man ju 6 timmar på sig att sy ihop” …och då är det ju lika bra att vänta 6 timmar än att göra det direkt (egen kommentar).
Tålamod!
Efter nästan 5 timmar kommer så läkaren. En ung trevlig kille som gör en mycket utförlig undersökning med alla möjlig och omöjliga övningar. Men hellre det. Efter nån halvtimma är det så dax att sy,äntligen. Marco får bedövning. Efter att han rengjort såret ser han at det är väldigt stort och djup. Han bestämmer sig för att låta ytterligare en läkare titta på det för att se om det behöver sys inuti. Då ska vi bara vänta på denna andra läkare blir ledig. Tillslut kommer han, men bedömer att det inte behövs. Så börjar han sy. Bedövning har knapp verkat så stackars Marco ligger där och känner alltihopa. Men läkaren och sköerkan tycker det är bätter att sy på så det blir klart. 7 stygn! (Läkaren bad om ursäkt sedan innan vi gick hem)
Nu ska det väl vara klart, nu vill vi hem. Parkeringen har gått ut. Men läkaren ska bara rådfråga två andra läkare angående medicin och EKG testet. “Jag kommer snart”
Snart kan ju vara olika för olika personer men efter 45 min går vi ut ur rummet och tänket säga att vi åker hem nu. Just kommer läkaren förbi, ja, ja , jag kommer nu.
Jag går ut i bilen så länge för att ringa hem. Då får jag veta att våra vänner som skulle komma förbi just har kommit. Det vet ju inget av vad som hänt. 10 min senare kommer Marco ut och vi kan äntligen åka hem efter dryga 7 timmar på akuten.
Han ringer sin tandläkarkollega och det bestämmer att ses på kliniken om en timma. Det kommer fler sms och Marco ringer sin syster. Vi kommer hem och Marco hinner fika och prata en stund innan han åker iväg igen för att få tänderna fixade.
Gabriel var kvar hos sin kompis och Leonardo hade också gått till en kompis. Jag hade ju hunnit berätta för Alicia om kalaset så hon var helt inställd på att gå på det. Jag ringde de som skulle ha kalaset och de sa att det var helt ok att lämna Alicia och Emanuel på kalaset.
Jag och min vän promenerar iväg och lämnar barnen på kalaset. Vi hann att umgås en stund i alla fall. Sedan måste våra vänner åka vidare och det är dax att börja med kvällsmaten. Just det glömde säga att under tiden så ringer telefonen hela tiden. Min mamma, Marcos mamma, Marcos pappa, Leonardos kompis pappa, Gabriels kompis mamma, Marcos tredje syster….har jag glömt någon? Det hela känns… jag har faktiskt inget bra ord…lite lagom hysteriskt, kanske...men jag hann inte vara still och känna efter i det läget heller.
Ringer Marco för att höra hur det går. Han var precis klar och han kände sig nöjd. Ber honom hämta barnen på kalaset på vägen hem. Han kommer hem vid halv 8 tiden och då är kvällsmaten klar, bakad potatis med två röror, örtsmör, sallad, pappas blomkålspuré och stekt fläsk för att tillfredställa pappas fett behov :-D, han håller på med sin fettdiet LCHF. Look that up if you want.
Marco kommer hem och precis så ringer systern från Polen. Under tiden har Leonardo och Gabriel kommit hem från sina kompisar också. En pappa hade med sig lite gott till oss (eller kanske var det till Marco :) ) så omtänksamt.

Jag kom på att jag måste skicka iväg ett sms till teamet som ska ha barnmötet på söndagen, Marco kan ju inte vara Kaj (vår söndagskorokodil) som planerat.

Det blev sen kvällsmat och sen skulle vi "hinna" äta chipsen vi fått också. Klockan var över 22 när jag fick Emanuel i säng och sen Alicia. Jag la mej bredvid Alicia och orkade inte rör mej. Jag somnade. Efter ett tag i hopkrupen ställning samlade jag kraft och gick och borstade tänderna och sedan la mej i min säng, trött som en sten.

En dag att minnas.

Tack alla som hjälpte oss på olika sätt med att visa omsorg och be och praktiska saker som att ta våra barn och pappa som passade de minsta och skötte markservice hemma.