Veckans undervisning – Inre Helande

Vi kommer alla från olika bakgrunder och olika familjekonstalationer. Och alla har vi varit med om saker i vår uppväxt eller vårt liv som har sårat oss eller t.o.m skadat oss och därmed satt spår i vårt liv. Det kan vara svårare saker som våld och övergrepp eller att man förlorat en förälder eller närstående i en skilsmässa eller dödsfall. Kanske hade man klasskompisar som inte alltid var så snälla eller en nära vän som svek när man som mest behövde den. Oftast handlar det i grund och botten om en avsaknad av kärlek, ovillkorlig kärlek. Att veta att man är älskad och accepterad vad som än händer.

Som barn är det ens föräldrar som bär ansvaret att ge den här ovillkorliga kärleken och att försäkra sig om att barnet också vet att det är älskat. Hur gör man det? Jag tror det handlar om massor med kramar och närhet, alltid, och massor med verbalt beröm och att säga att man älskar det. Men också att man är tydlig med gränser och visar vad som är bra och dåligt uppförande. Ett sätt för barnet att kolla om det är älskat är att testa dom där gränserna, rejält ibland, och sedan se vad som händer. Älskar mamma mej fortfarande även om jag fortsätter att hoppa i soffan fast hon sagt att jag inte får eller om jag vägrar att göra min läxa och smäller i dörren. Eller för 3 –åringen handlar det kanske om att hälla ut hela lådan med leksaker fast pappa har sagt att det är dax att städa. Visst älskar vi våra barn ändå, men vi älskar inte alltid det de gör och det behöver de få vet.

Det finns en mängd orsaker till att man som förälder inte orkar vara så där pedagogisk och genomtänkt hela tiden. Jag misslyckas hela tiden. Eller så känns det i alla fall. Men jag strävar framåt och vill jobba på mina brister och tillkorta kommanden. Och viktigast av allt när man känner sig sådär misslyckad så kan man be om förlåtelse. Även till sina barn, de behöver veta att vi är inte perfekta, det finns ingen perfekt förälder i hela världen, hoppas jag inte chockade dej nu men det är faktiskt sant :). Ibland är det så lätt att tro att alla andra gör allt så mycket bättre än man själv. Men så är det oftast inte. Men jag tror att man alltid kan jobba på att bli bättre och förfina sina gåvor, sin karaktär och personlighet.

Nu kom jag nog lite in på ett sidospår. Men mycket i vår barndom formar hur vi sedan beter oss som vuxna. Vad händer med en människa som inte känt sig älskad som saknat en förälder eller blivit förkastad av någon nära. Man kan reagera väldigt olika. En del personer stänger inne ilska och smärta, andra har lätt för att ta till knytnäven, andra tar på sig skuld och känner att allt är deras fel, andra blir osäkra och tvivlar mycket, andra kan bli lätt deprimerade, man kan bli manipulativ, dominant, konflikträdd, tävligslysten, sorgsen, självcentrerad, känna sig misslyckad eller hata sig själv.

Allt vi är med om formar oss, det kan vi inte komma ifrån. Första steget är att bli medveten om hur det ligger till. Nästa steg är att göra något åt det. Vi kan själva utifrån vår medvetenhet jobba med vårt liv på olika sätt, men till en viss gräns. Ofta handlar det om att vi har tomrum i vårt inre, tomrum av smärta. Hur fyller vi dem? Oftast hittar vi på alla möjliga sätt att fylla denna smärta, eller döva denna smärta med. Mat eller inte mat, TV eller dator, träning, sex, spel, sova, alkohol, pornografi, droger. Nu säger inte jag att de här sakerna i sej är fel, nja, förutom de sist nämnda då. Utan det handlar om när man använder sig av något för att döva sin egen smärta och då handlar det oftast om överdriven konsumtion. Allt detta kan ge en tillfällig tillfredsställelse, men den är bara tillfällig. I det långa loppet så finns smärtan kvar och man har kanske dessutom hamnat i ett beroende av något slag.

Det finns en person som kan och vill hela vår smärta och det på riktigt och på djupet och det är Jesus Kristus. Han kom till jorden i ett syfte och det var att dö på korset för DEJ. Han älskar dej så mycket mer än du kan ana. Hans kärlek är ovillkorlig. Han längtar efter att fylla det där tomrummet med sin kärlek. Han längtar efter att få hålla dej i sin famn och tala om att vet hur du mår, han vet hur du känner dej där längst inne, han var där när du kände dej som ensammast. Han väntar på dej. Han tvingar sej inte på någon utan väntar på vår tillåtelse. Han känner dej och vet om din innersta längtan, men han har också en längtan och det är att du ska vilja lära känna honom. Han väntar på att få höra din röst. Du behöver bara säga orden: Jesus jag behöver dej. Jesus rör vid mitt hjärta. Jag tar emot din kärleks gåva till mej, att du dog för mej på korset, att du har älskat mej sen den stund jag blev till.

Han vill hela dej och han kommer göra det om du vill. Det jag säger nu säger jag av egen erfarenhet. Jesus har helat min smärta och han fortsätter att hela min smärta. Vi är alla människor med fel och brister och vi kommer alltid att såra varandra på små eller stora sätt. Därför finns det ordet FÖRLÅT. Att leva i förlåtelse är en konst och process som tar en livstid att lära. Men vi kan alltid avancera i konsten att förlåta. Att förlåta är inte en känsla utan ett vilje beslut och det är inte att glömma eller sopa under mattan, men det är att bli fri.

I Psaltaren i bibeln står det “Smaka och se att Herren är god”. Det är min uppmuntran till dej. Prova! Vad har du att förlora?