Den här veckan har vi haft en pastor från Trinidad-Tobago som har undervisat oss. Farouk Mohamed har en väldig smörjelse. Han har undervisat om tillbedjan och lovsång, om tro och Guds rike. Det har varit en väldigt intressant vecka.
Guds plan från början var att han skapade människan i sin avbild till av leva i en relation med Gud. Ordet Edan betyder: I Guds närvaro.
Att människan skapades i Guds avbild betyder att vi med Guds natur och karaktär och meningen var att vi skulle agera som Honom och leva i hans närvaro. Det som fanns i Eden var bara en relation, det fanns ingen religion, inga olika kyrkor eller samfund inga ritualer, bara relationen mellan Gud och människan.
Och även idag är det Guds längtan och önskan att ha en relation med oss. Vår perfekta tillvaro är i Guds närvaro. Men synden separerade oss från Guds närvaro, människan blev tagen iväg från den ideala tillvaron som var tänk för oss från början. Synd kan inte vara i Guds närvaro därför var Gud tvungen att driva ut Adam och Eva från Eden.
Men det stannar inte vid det. Gud älskar oss för mycket för att bara lämna oss utanför sin närvaro. Därför sände han sin son Jesus Kristus för att betala priset för att åter få komma in i Hans närvaro. Joh 3:16
”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son för att var och en som tror på honom inte skall förgås utan ha evigt liv.
Gud vill att vi alltid ska vara i hans närvaro i varje aspekt av våra liv, i allt vi gör, om vi äter, sover , arbetar, sportar, lovsjunger, umgås med familj eller vänner. Guds närvaro är verklig, det är inget man kan tvivla på när man upplever den.
Guds närvaro är färskvara, den är ny varje dag, vi kan inte leva på gamla “upplevelser”. Vi behöver varje dag söka och komma i hans närvaro. Vi kommer i hans närvaro genom lovpris och tillbedjan. I psalm 95 vers 6-8 står det: “Kom låt oss falla ner och tillbe, låt oss böja knä för Herren, vår skapare. Ty han är vår Gud och vi är folket i hans hjord, fåren som står under hans vård. Idag, om ni hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan…”
“Idag om ni hör hans röst”, Gud vill prata med oss och det idag. Därför kan vi varje dag komma inför honom i tillbedjan och pris, vi kan sträcka våra armar i tacksamhet för vem Han är, himmelens och jordens skapare universums Herre och vår skapare. Han är sanning och nåd, rättfärdighet och väldig i kraft.
När vi kommer in i denna intima relation med Gud, Jesus och den Helige Ande stärks vår tro. Tron hänger ihop med vår närvaro och relation till Jesus. Tro är inte att chansa eller att gå på sina känslor. I Hebreerbrevet står det följande i kap11 vers 1: “Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser.”
Den övertygelsen och den vissheten kommer utav relationen med Jesus och det dagliga livet i Guds närvaro. I den engelska översättningen av denna vers står det: “Now faith is substance…” Tron är alltså en substans, något verkligt som vi kan ta på. Hopp är en positiv önskan, en dröm, en längtan som producerar förväntningar, vår tro är substansen i det hoppet. Utan tro kommer det hoppet, drömmen längtan att förbli en dröm, det kommer inte att bli verklighet. Det är skillnad på saker som inte finns och saker vi inte ser. Gud har en översikt som vi inte har, han ser vad som kommer “bakom hörnet”. Att tro är att lita på Gud och för att lita på någon så måste man ha en relation med den personen.
Tro innebär att man måste agera, det går inte att bara sitta still. I Jakob 2:14- 26 beskrivs hur gärningarna visar på tron och tron på gärningarna. I vers 17 står det: “Så är också tron i själv död, när den är utan gärningar.”
Tron behöver alltså ett behov, utan ett behov finns inget att applicera tron på. Man kan säga att tron behöver ett jobb, en arbetslös tro är overksam. Vår tro kan också växa och det är meningen att den ska växa och det är det här som är den kristna vandringen att växa i tro. Men då behöver vår tro större och större jobb, utmaningar. Vi måste “mata” vår tro med större behov, inte bara stanna vid det lilla. Det är så lätt att hålla sig till det säkra, stanna i komfort zonen där vi ät trygga. Många gånger väljer vi att blunda för de större behoven. Det kan kännas säkrast så. Men då kommer vi inte att växa och få uppleva fullheten i det som Gud har för oss för våra liv.
Oftast behöver vi inte gå så långt, människor i vår närhet har behov. Människor behöver befrielse, vi är smörjda för att möta varandras behov. ( Lukas 4:18-19) Vad har vi för livsfilosofi egentligen? Hur reagerar vi när vi står inför ett stort behov? Springer vi och gömmer oss? Eller försöker vi resonera bort behovet, eller försöker vi bara undvika dem genom att luta oss tillbaka i våra bekväma kristna liv.
Ett exempel i bibeln på ett stort behov som krävde stor tro är när 5000 män mättas av 2 fiskar och 5 bröd. (Mark 6:30-44)
Några intressanta punkter i dessa versar:
- Lärljungarna hade sina egna idéer om hur de kunde lösa problemet eller behovet med att över 5000 människor behövde mat. I vers 36 säger de till Jesus att han borde skicka iväg dem så att människorna själva kunde köpa mat i när belägna byarna.
- Jesus svarar dem och säger: Ge dem något att äta ni själva. Jesus gav dem en möjlighet att stretcha sin tro.
- Alla har vi fått ett mått av tro eller vår talent. Och vi kan använda det lilla vi har. Vi måste “gå och se efter” vad vi verkligen har. I vers 38 säger Jesus till lärljungarna att gå och se efter vad som verkligen finns att äta. Lärljungarna trodde först att det inte fanns något, men sedan kom de till Jesus med det som fanns. Man behöver inte ha 5000 bröd för att mata 5000 människor.
- Nu är frågan vems tro var det som fyllde behoven. Om vi läser noga i vers 41 så står det:
”Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och lästa tack bönen. Sedan bröt han bröden och gav dem åt lärljungarna för att de skulle dela ut dem åt folket. Också de två fiskarna fördelade han så att alla fick.”
När Jesus välsignat bröden och fiskarna var det fortfarande bara fem bröd och två fiskar. Jesus t.o.m delade bröden innan han gav dem till lärljungarna, vilket betyder att de fick ett halvt bröd var att börja dela ut till folket. Här kunde det ha stannat, lärljungarna kunde börjat resonera och säga men vad ska vi göra med ett halvt bröd, det är ju ingen ide att dela ut det. Dessutom är ju vi också jätte hungriga, då räcker det ju inte till oss.
Men istället stretchade de sin tro och började dela ut bröden och fiskarna i tro om att det skulle räcka, och nu kommer undret. När lärljungarna börjar agera i tro. - I vers 42 och 43 läser vi att alla blev mätta och det blev 12 korgar över av både bröd och fisk. De gav av det lilla de hade och välsignelsen blev stor, det både räckte och blev över.
Det här vill Gud i våra liv även idag. Han vill att vi ska stretcha vår tro, gå och se efter vad vi har och ge av det lilla vi har. Då kan han multiplicera välsignelsen.
Vi som familj har gjort ett medvetet val att kliva ut ur vår komfortzon. Vi har gjort det i tro och vi står på de löften som Gud har gett oss i sitt ord att han ska fylla alla våra behov. Vi har under de senaste månaderna fått uppleva Guds trofasthet på ett mycket påtaglig sätt och vi växer i vår tro. Det har inte varit lätt alla gånger men mödan är värt det när man får vara i Guds närvaro och växa i relationen med honom. Vi ser så många behov runt omkring oss och vi vill vara med och fylla dem. Vi är så tacksamma till er som också vill vara med från Sverige och skicka leksaker till barnen här. Skrev lite mer om det i ovanstående inlägg.
