Var på posten igår och hämtade 3 paket från Sverige, fulla med leksaker! Det gick jätte bra att hämta paketen de vet vem jag är nu och vad som skickas till mej, fast de öppnar alla paket och tittar i dem. Emanuel var med mej och han såg att det var leksaker i. Han blev över lycklig och trodde att allt var till honom.
Vi åkte hem och lämnade paketen och åkte sedan direkt och hämtade Alicia, Gabriel och Leonardo i skolan. De blev överväldigade av att se alla leksaker, speciellt Alicia och Emanuel de trodde att det var julafton.
Så barnen fick testleka sakerna. Alicia kände igen Amandas leksaker och sa åh, åh åt det mesta. På kvällen sorterade jag leksakerna. Jag packade en kartong med småsaker, typ Mc Donalds och mjukisar som jag ska ta med på söndag när jag ska vara med på “Club de Jesus”, ett drygt 50-tal fattiga barn samlas för att ha söndagskola, leka, sjunga och fika tillsammans. Jag tänkte att de barnen kan få med en leksak var hem.
Sedan packade jag tre olika paket till dagiset. Ett till 3–åringarna, ett till 4-åringarna och ett till 5-åringarna. Så i morse tog jag med grejerna till dagiset. Fröknarna blev överväldigade. ¤-åringarna som fick massor med lego duplo var de som kastade sig mest över sakerna. De lyste med ögonen och började bygga direkt.
Tre åringarna är är lite mer försiktiga, de tittar först bara, sedan tar de en sak och håller den i handen. Alicias grupp 5-åringarna fick dockor och leksaks mat, det var Alicia som bestämde det och det passar bra för de är 10 tjejer i hennes grupp.
4-åringarnas klassrum
3-åringarna klassrum, det var några nyfikna förstaklassare som gärna ville se vad som fanns i lådan.
Alicias 5-års grupp.
Alicia berättade sedan på eftermiddagen att en tjej blev så fäst vi Barbie hästen att hon nästan inte ville släppa den när hon skulle gå hem.
Alla fröknar tackade så mycket och önskade Guds Välsignelse.
Jag tackar också å barnens vägnar. Även om det ibland känns som en droppe havet så betyder det massor för just det barnet som fick glädje av en leksak. Det finns så enormt mycket behov här.
I går pratade jag med David som driver projektet för Iquitos fattiga barn, de som kommer hit varje lördag. Jag frågade lite om barnen som kommer hit om de går i skolan och så. Han berättade att ca hälften av de drygt 100 barnen går i skolan, resten försöker jobba genom att sälja godis och smycken och sådant eller så driver de runt på stan bara. Varje veckodag i veckan besöker de barnen i sina hem, eller det de kallar som hem för många av dem bor under väldigt märkliga förhållanden. Det kan bo upp till 30 personer i ett skjul och då kanske ingen av dem är barnens föräldrar, de kan sova 5 personer i en säng, om det finns en säng vill säga. Många utsätts dagligen för misshandel och övergrepp. Han sa att i hela länet alltså, Iquitos med omnejd så tror kommunen att det finns ca 50 000 osynliga barn. Dessa är barn som inte finns registrerade någonstans, ingen födelse attest från sjukhus, inte på någon adress, inte i någon skola.
Men man får inte stirra sig blind på mängden utan tänka att man får rädda barnen ett och ett. Och det är det de försöker göra med sitt arbete här. Deras mål är att de ska gå i skolan varje dag och lärs sig läsa och sedan få lära sig ett yrke så de kan försörja sig som vuxna. Och viktigast av allt så får de ta del av budskapet om Jesus Kristus och får därmed chansen att välja den livsvägen i sina liv. De har sett hur många barn förändrats genom den undervisning de får på lördagarna och även familjer förändras sakta men säkert genom det som deras barn får ta del av och de besök de får i veckorna av David och hans fru.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar